Det är så förbannat sorgligt

FOTBOLL

”Kom inte dragandes med "passion". Vad som helst, men inte det.” 

Aldrig förr har svenskt supporterskap haft en så stark och vuxen röst.

Aldrig förr har den tystats så effektivt.

AIK fick 1–1 mot Hammarby, det var en bra match men nu ska vi prata om mynt, tändare och idioti.

Det är så förbannat sorgligt.

Jag vill inte det här.

Jag vill inte stå efter en bra fotbollsmatch, ett pulserande, passionerat derby, och diskutera varför människor kastar projektiler mot andra människors huvuden.

Jag vill skriva om varför AIK:s uppspelsstrategi fungerade så bra före paus, om hur Hammarby kunde vända matchen, om moralen i grönt och det fascinerande inre livet hos en man som heter Jorge Ortiz.

Men en fet, stinkande skandal står i vägen. 

Hammarby–AIK började med den mäktigaste manifestation av svensk supporteropinion jag sett. I en svart Solnakväll slöt de sig samman som en vit, väldig massa, över klubbgränserna, för att att protestera mot ett lagförslag som heter DS 2008:20. 

Det var snyggt och intelligent, precis den sorts vuxna supporterröst jag frågat efter i åratal. 

Det finns idag en nybildad supporterunion, det finns supporterallianser, det finns ledare som sliter för att bli fansens fack mot förbund, förbud, föreningar. 

Ett fett jävla skott i nacken

Även en paranoid grupp kan, som bekant, vara förföljd – och hela den här rörelsen hade kunnat nå sin första stora seger igår. Mot godtyckliga regelverk, för framtida ståplatser, för frihet under ansvar.

Vad de fick?

Ett fett jävla skott i nacken var vad de fick.

Hammarbys klack smällde av fyrverkeripjäser bredvid kameramän och egna supportrar, de kastade in stolsdynor och ölmuggar. AIK:s klack kastade in mynt, tändare, plastflaskor och saltkar mot spelare. 

Vi har vant oss vid det här. Man går på match, hänger med polarna, sjunger lite, försöker kasta en tändare i huvudet på en annan människa. 

Och kom inte dragandes med ”passion”. Vad som helst, men inte det. 

Kom inte dragandes med att de som inte tycker att det är okej med våld och hot och svineri vill stänga ner ståplats och förvandla läktarna till iskalla reservat för vattenkammade yuppies. 

Det är skitsnack. Jag vill ha ståplats kvar, jag vill ha frihet på läktarna. Vill ni veta vilka det är som bedriver en intensiv lobbyverksamhet för att införa rigorös, integritetskränkande övervakning på ståplats? 

Det är killarna som tar med sig saltkar och golfbollar in. Det är männen som kastar stolsdynor och tändare mot fotbollsspelare. Det är grabbarna som mordhotar och misshandlar.

Finns så mycket att skriva och säga

Och det är ingen liten klick, det är inte de ”enskilda” som AIK rabblade om i kör igår. Det var ett par hundra personer som kastade in saker i går. För att det är accepterat, för att det ingår. Jag har de senaste tio åren sett otaliga banderoller på Stockholmsläktarna som handlar om hur Sef, SvFF, media, RF, licensnämnden, polisen, Idol-juryn, Astma- och allergiförbundet, Sven Dahlkvist och staden Göteborg är en fara för supporterkulturen.

Jag har inte sett en enda banderoll om grabbarna med saltkar och golfbollar.

Där har ni supporterkollektivets stora pedagogiska problem: Kan man ropa efter demokrati utan att tydligt ta avstånd från fascistiska, antidemokratiska delar av den egna kulturen?

Det finns så mycket mer att skriva och säga om det här, men låt mig först skriva något om en fantastisk fotbollsmatch mellan Hammarby och AIK.

AIK körde över Bajen i en halvlek. Fullkomligt. Hammarby spelade med ett centrerat mittfält, för att skydda sitt vekaste – men AIK struntade i att spela där.

De gick runt på kanterna (med Rubarth mest), eller lyfte långt på Iván Óbolo och gav honom stenhårt understöd i mitten.

I offensiven klev AIK upp med fyra man på rad, som en kedja, och utöver ett andrum mitt i halvleken när Paulinho och Charlie Davies hade varsin chans så hade det svarta laget allt. 9–2 i avslut. Kross.

Det enda som var mer imponerande var att Hammarby vände på matchen efter paus.

Tony Gustavsson pratade om fysik och kontringsspel, men det handlade lika mycket om att de hittade rätt i defensiven. Ett lite rakare, bredare mittfält stängde kanterna och klämde Óbolo. Hammarbys mittfält slapp titta så mycket över sina axlar och kunde leta vägar framåt istället.

Charlie Davies lekte med Daniel Arnefjord, som åkte ut, och Lolo Chanko hängde en frispark som om han ägnat helgen åt att tåflirta med Owen Hargreaves.

Hammarby var värt sin ledning, och de hade förtjänat att få fortsätta spela. Men Stefan Johannesson stoppade matchen, och det gjorde han rätt i. För andra gången på fyra år bröt fans på Norra stå ett derby, och för andra gången kom AIK ikapp efter avbrottet.

Dumheten vann med 100–0

Jag vet inte om det var straff när Saihou Jagne gick omkull på Christian Traoré. Men det blåstes, och Jorge Ortiz gjorde ett vackert och starkt mål.

1–1, i ett derby som dumheten vann med 100–0.

Efteråt var Rikard Norling lika försiktig som alltid när det handlar om AIK:s supportrar.

– Inte alls bra, sa han.

– Det visade på bra disciplin att fansen slutade, sa han.

– Det är kanske bra för framtiden, det som hände, sa han.

Vi stod ensamma efteråt, länge, och pratade om det. Om varför han säger så. 

Norling är ju ingen idiot. Men han tror inte på fördömanden, eftersom han inte vill distansera sig från läktarna. Han vill stärka de positiva krafterna, och om han fördömer ensidigt förlorar han supportrarnas öra. 

Så ser Norlings idé ut. En del av mig tycker till och med att det är modigt att stå för den.

Men jag köper det inte. Jag köper aldrig att det inte går att säga att det är åt helvete att kasta saker mot människor. 

Och när AIK-spelare efter AIK-spelare försvarar kastandet är det förstås ingen slump. Lolo Chanko fick en tändare i huvudet, det regnade in mynt och stolsdynor från läktarna.

Och i AIK tyckte man egentligen inte att det var så mycket att gnälla om.

avSimon Bank

ARTIKELN HANDLAR OM