Senast Dif bytte tränare var 1999 - då blev det hissen ner i Superettan

FOTBOLL

Zoran Lukic sparkad. Kalla det frivillig uppsägning. Det är ändå bara kosmetika. Klart Lukic blev kickad i det ögonblick på onsdagskvällen då han informerades om sin nya roll som andretränare.

Nyheten kom lika överraskande för mig som för dig. Frågan är om den inte gav ett smärre utslag på Richterskalan vid seismografen i Uppsala. Så pass cementerad har Lukic huvudroll varit i den vision som Djurgården stolt gett rubriken "Steget före".

Ibland har han varit opsykologisk som en grön basker. Klubben har i år fått se sin kaxiga tuppkam slakna efter en bedrövlig serieinledning - just nu en darrig nionde plats efter fem förluster och en ynka poäng på de senaste tre matcherna. Då hamnar tränare alltid i skärselden, det har vi lärt oss.

Likafullt sitter jag här vid

datorn och häpnar.

När AIK bytt tränare, alternativt då MFF under året förmodats vara på gång att säga upp Tom Prahl, då har skvallret skakat om det svenska mobilnätet. Men den här gången var det knäpptyst.

Finansiären hoppade av

Visst, man behöver inte vara Einstein, eller ens fotbollskrönikör, för att inse att oron har växt i en frustrerad guldklubb. Inte minst sedan finansiären Tommy Jacobson, alltmer sugen på att lägga sig i laguttagningen, lämnade klubben i förra veckan.

Men ändå kändes det självskrivet att Zoran skulle få chansen att ratta skutan hela vägen. Efter två SM-guld och ett silver på tre säsonger var klubbledningen i princip bakbundna till det beslutet. Trots att tränarkollegan Sören Åkeby, "kittet" mellan tränare och spelare, flyttat till Århus. Vad som hände EFTER säsongen blev en historia som bara ett rejält magplask kunde förändra i förtid.

Det magplasket upplever uppenbarligen Bo Lundquist och de andra i styrelsen att Djurgården gjort nu. 0-2 mot Malmö följt av 0-3 i derbyt mot Hammarby var beskedet att klubben behövde hoppa i räddningsjollarna.

Vi på läktaren som lärt oss gilla eller åtminstone hatälska den provokative Lukic frågar oss: trodde ledningen att det var en trollkarl som spatserade runt i de där eleganta kostymerna från NK?

Djurgårdens startelva har sedan det senaste guldet tappat sin hjärna, Kim Källström. Man har förlorat landets bäste målvakt sedan Ronnie Hellström, Andreas Isaksson. Inte minst har två nyckelspelare haft tankarna på annat håll och spelat med plånboken - Babis Stefanidis och Geert den Ouden.

Redan förra hösten gjorde man sig av med sitt hjärta då Patrik Eriksson-Ohlsson lättvindligt såldes till Sundsvall.

Rehn fanns som filter

Det är ingen skräll att ett så pass decimerat Djurgården skulle få problem.

Skvallret säger nu att klubbledningen innan säsongen avfärdade Zoran Lukic. Han ansågs inte fullt ut duga som huvudtränare. Ändå fick han fortsätta.

Det vill säga man köpte resonemanget att Zoran borde få chansen att köra sin egen show. Stefan Rehn fanns där som en garanti för att Lukic ibland taggiga uttalanden filtrerades på vägen till spelarna.

Om detta stämmer tog man ett klokt beslut då. Går man i storklubbarnas eviga fälla, det kortsiktiga tänkandet vid första bästa kris, är man definitivt inte "steget före".

Men lika oklokt, åtminstone nervöst, känns det senaste beslutet omedelbart efter att Djurgården förlorat mot tre topplag. I två fall därtill knappt. Den 7:e juli släppte man tvåmålsledning borta mot Halmstad. I måndags var det trots siffrorna (0-3) spelmässigt jämnt på Råsunda. När Hammarbys Ante Covic fick ett rikocheterande ribbskott i nacken var det symtomatiskt för vilka riktningar den matchen KUNDE ha tagit. Bara mot Malmö hemma (0-2) var de regerande mästarna utspelade.

Snett-nedåt-åt-sidan

Men detta var tydligen en utspelning för mycket för klubbledningen. Eller finns där något mer? Har Lukic hållit Abgar Barsom om ryggen lite för länge? Har Lukic skulden i att Andreas Johansson ser ut att längta bort?

Här och nu har vi faktumet att Zoran Lukic i går fick silkessnöret om än paketerat i ett snyggt alternativ att förflyttas snett-nedåt-åt-sidan i Dif-organisationen.

Senast Djurgården bytte tränare mitt i säsongen var i juli 1999. Då kastades det oprövade paret Lukic/Åkeby in dagarna efter en förnedring mot Malmö FF.

Den gången blev det hissen ned i Superettan.

I morgon har Kjell Jonevret ansvaret mot Örebro hemma. Allt annat än vinst då och jämförelser med situationen för fem år sedan börjar kännas sensationellt välgrundade.

Lars Nylin

ARTIKELN HANDLAR OM