Splittrat land mot enat mål

FOTBOLL

GELSENKIRCHEN

Det land som det viskas mest om i världen just nu är också ett av de länder som vi har sämst koll på.

För många västerlänningar är Iran är en djungel som vi inte begriper.

Fotbollen är en guide som kan hjälpa oss igenom den.

Foto: På gång Både folkets vilja att se fotboll på egna villkor och fotbollen i sig är på stark frammarsch. Andranik Teymourian, 23, spelar i Abomoslem Khorosan och är en stor talang i Iran. Kanske kan fotbollen ge västvärlden en mer nyanserad bild av Iran?

Många av oss i väst har oerhört svårt att förstå sig på Iran.

Vi får inte bilden att gå ihop. Vi har alla ayatollor, alla imamer och all uranforskning - men samtidigt har vi fantastiska författare, moderna filmmakare och ett fotbollslandslag som spelar VM mot Portugal i eftermiddag.

Vi får det inte att stämma - så vad gör vi?

Vi stänger ute det som blir för komplicerat, sorterar bort den information som inte passar in.

Vi går i fällan i samma ögonblick som vi börjar prata om ETT Iran.

Att försöka sammanfatta Iran är som att försöka sammanfatta USA.

Generaliseringar är alltid generaliseringar, och oftast stämmer de lika illa in på båda länderna.

Iran är ett av de mest mångfacetterade, omväxlande och splittrade länder som finns i världen.

Det som är otänkbart för den ena är en självklarhet för den andra, och det som är sant i det ena kvarteret behöver inte vara sant i det andra.

Ayatolla Khamenei kan gratulera fotbollslandslaget, och president Ahmadinejad kan prata om elva spelare som ska "ära Iran, precis som våra uranforskare har gjort".

Samtidigt kan samma lag också vara ett av det absolut viktigaste redskapen i kampen mot dem.

Fotbollen kom med engelsmännen till Iran - till Persien - i början av 1900-talet.

Stora delar av nationen tog snabbt till sig den nya sporten, medan de religiösa ledarna omedelbart vände sig emot den.

Fotbollsspelarna hade klädsel som stämde väldigt illa med sharia-lagen, och utifrån de mest religiösa byarna ute i landet kom rapporter om män som stenats för att de spelat.

Dåvarande regenten Riza Shah Pahlavi blev däremot snabbt en stor fobollsentusiast, och sporten fick fäste under 1920- och 30-talen.

När hans son Mohammad Riza Pahlavi tog över tronen 1941 växte fotbollens status i Iran ytterligare.

Mohammad Riza Pahlavi var en progressiv ledare som ville industrialisera och sekularisera Iran. Han drev igenom den så kallade "Vita Revolutionen" 1963 - en samling ekonomiska och sociala reformer inklusive kvinnlig jämställdhet - och förde landet närmare och närmare västvärlden.

Han var dessutom en riktig fotbollsgalning. Han hade sitt eget lag som spelade på palatsets domäner, och han pumpade in pengar i sportens nationella utveckling.

Fotboll blev en symbol för ett modernt Iran, och landslaget började dominera asiatisk fotboll fullständigt. De vann de asiatiska mästerskapen tre gånger i rad - 1968, 72 och 76 - och kvalade in till VM i Argentina 1978.

Ett år senare störtades dock en allt mer maktfullkomlig Mohammad Riza Pahlavi.

Den islamiska revolutionen drog in och förändrade Iran fullständigt.

Förtryckt av Khomeyni

Under den vitskäggige ayatolla Khomeyni sopades fotbollen tillbaka in i syndens skamvrå. Flera populära lag förstatligades och spelare yngre än 27 år förbjöds att spela i landslaget. Kvinnor fick inte längre gå på matcherna, och fotbollsplanerna på Teherans universitet gjordes om till böneplatser.

Det pratades om att förbjuda fotboll fullständigt, men sporten hade hunnit bli så populär att det var politiskt omöjligt. I stället försökte den islamistiska regimen att annektera sporten och göra den till sin.

De infiltrerade publiken och försökte få den att skandera om Allah.

Ljustavlorna på arenorna visade porträtt på ayatollan, högtalarna mässade verser ur Koranen och på reklamskyltarna runt planen byttes budskapen ut till "Ner med USA!" och "Israel måste förstöras!".

Fotboll började visserligen visas på tv igen i slutet av 80-talet, men sändningarna var sig inte längre lika.

Matcherna visades alltid med viss fördröjning, så att olämpliga händelser skulle kunna redigeras bort. Ljudvolymen var dessutom extremt låg, eftersom inga obsceniteter som publiken skrek skulle få höras.

Under VM i Frankrike 1998 protesterade exil-medlemmar ur den iranska oppositionen på läktarna, så alla publikbilder censurerades.

Gamla bilder klipptes in i stället - men de visade dråpligt nog en vinterpublik med mössor, tjocka jackor och full köldmundering.

Vid det här laget var dock kampen för att islamisera fotbollen redan förlorad.

Fotboll som protest

Under det senaste årtiondet har fotbollen återigen kommit att symbolisera det moderna, sekulariserade, framåtskridande Iran - precis som den gjorde under stora delar av 1900-talet.

Allt började om igen den 29 november 1997.

Iran fick oavgjort mot Australien i den avgörande play off-matchen, och kvalificerade sig för sitt första VM på 20 år.

Drygt två miljoner iranier strömmade ut på Teherans gator för att fira som de aldrig firat förr. Det dracks alkohol och det dansades. Kvinnor slängde sina slöjor och trängde sig in för att jubla på Azadi-stadion trots att de var förbjudna.

I efterhand erkände den religiösa ledningen att det var första gången sedan revolutionen som de tappat kontrollen över gatorna.

De tänkte inte låta det hända igen.

Fyra år senare - efter ännu ett VM-kval - svämmade Teherans gator över igen. Iran hade förlorat en viktig match mot Bahrain med 3-1, och fansen var ute för att visa sitt missnöje.

"Ner med Ayatollan", skanderade de, "Reza Pahlavi är vår andlige ledare".

Den här gången gick militärpolisen in. De grep mer än 1 000 supportrar, och misshandlade både ungdomar och kvinnor brutalt med sina batonger.

Vid det här laget var det uppenbart att det som hände på gatorna inte bara gällde fotboll, utan i minst lika hög utsträckning var en protest mot hur det iranska samhället stagnerat.

Fotbollskravaller blev ett begrepp i Iran. Allt oftare förvandlades firanden till demonstrationer, och matcher blev detsamma protester.

När det återigen var dags för avgörande VM-kval fyra år senare - lite av en tradition, det här - blockerade ett 100-tal kvinnor en ingång till Azadi-stadion redan fem timmar innan matchen mot Bahrain började.

"Frihet är vår rätt, och Iran vårt land", sjöng de. De stökade och bökade i timme efter timme, och till sist tvingade de sig in lagom till andra halvlek.

Det var första gången sedan 1979 som en större grupp kvinnor öppet sågs på en fotbollsmatch, och ett övertydligt tecken på att kampen om fotbollen gäller mer än bara idrott.

Kvinnors rätt

Under våren har karusellen kring Iran bara snurrat snabbare och snabbare. Landet har kommit allt närmare en kollision med någon koalition, och i president Mahmoud Ahmadinejad har västvärlden hittat en ny förstefiende efter Saddam Hussein och Usama bin Ladin. Mellan provocerande uttalanden om uran, olja, förintelser och sionister har ändå Ahmedinejad haft tid att klubba igenom kvinnors rätt att se på fotboll - bara för att få beslutet upphävt av ayatolla Khamenei.

När en chockad (idrotts)värld försökte processa den informationen hade de återigen problem med att få ekvationen att gå ihop.

Kvinnors rätt att se på fotboll? Är inte Ahmedinejad ultrakonservativ? Jo, men kvinnor har precis samma rösträtt som män i Iran - och ultrakonservativa politiker kan han ändå ha nytta av att vinna sympati hos 50 procent av väljarskaran.

Och vadå beslutet upphävt? Är inte Ahmedinejad landets valde president? Jo, men det är fortfarande den religiöst tillsatta ayatollan som är landets högste ledare - oavsett om det gäller fotboll eller kärnvapenpolitik.

I dag spelar Iran ödesmatch mot Portugal.

Antingen vinner de eller så åker de - i praktiken - ur VM. Gatorna i Teheran lär fyllas oavsett vilket. Man kan lära sig en hel del om tillståndet i Iran genom att hålla ögonen på vad som händer där i kväll.