Mejla

Simon Bank

Bank: Årets bästa dag – även ett skitår

Publicerad:
Uppdaterad:
Foto: JESPER ZERMAN / BILDBYRÅN

Prestigemöte i väst, debutanter i söder, totalkrock på Söder, gamla lärare på nya Studan mitt i ett somrigt Sverige.

Årets bästa dag? Jag brukar alltid kalla det årets bästa dag.

Kanske är det det, även ett skitår.

Det kom ett brev.

Ja, eller ett mejl då. Med instruktioner kring hur vi i pressen ska bevaka svensk elitfotboll sommaren 2020.

Begränsat antal platser för journalister, social distansering, minimal vistelsetid på arenan, spelarintervjuer ute på planen. Medhavd matsäck. Självskattningsformulär.

Det är som det är, som det måste vara. Injicerat desinfektionsmedel i lungorna på allt det där som brukar vara allsvenskan.

Och vad är det som ”brukar vara allsvenskan”? Vad är det som brukar vara en allsvensk premiärhelg?

Det är förstås olika för alla, men för mig – i mig – är det en mosaik av olika bilder, ljud, dofter. Hammarbys marsch över Södermalm, svenska städer som får en riktning mot nya centrum (Gamla Ullevi, Olympia, en pyntad nykomlingsarena, cyklar genom Pildammsparken), spelarbussmottagning med basröster och bengaler. Att åka bil genom Sverige och glida förbi en buss som tagit pissepaus i vägrenen, med flaggor i fönstren.

Tusen skillnader mellan 2020 och alla andra år

Det kommer först, spelet kommer sen. Det är en känsla, inte en prioriteringslista. Det finns definitivt en skillnad mellan att gå till en match och att gå till en säsong.

Och det finns definitivt tusen skillnader mellan 2020 och alla andra år.

Jag kommer att höra inre musik, vindarnas sus. Men jag kommer att höra till de få som kan se levande allsvensk fotboll, på plats.

De 30 år jag arbetat som sportjournalist har det funnits en konstant, en sak att alltid hålla i handen, genom trötthet och tvivel och utbrändhet och konflikter och alla livets svängningar: Magin före avspark, förväntan inför matchen. Det har aldrig spelat någon roll om det handlat om kval till division III eller en VM-final, eller var jag befunnit mig i livet. Jag sugs in, vill se vad som händer.

Det kommer att vara samma i dag. Ett skitårs bästa dag. Jag ska åka bil (inte kollektivt, på grund av riskerna) till en ny arena i Uppsala och se Thomas Lagerlöf och Kim Bergstrand komma hem till en klubb de byggde med ett lag som de gjort till svenska mästare.

Foto: MAXIM THORE / BILDBYRÅN
Sirius tränare Henrik Rydström.

Hela seriens spottkopp

Alla vet att det här är en allsvenska av barkbrödsfotboll och nödfotboll, matcher som spelas för att rädda en vardag på andra sidan pandemin. Det är ett steg närmare en sport som är ”tjugotvå vuxna män som springer efter en boll”, men det är fortfarande fotboll.

Det är fotboll på tv, i debatter, i sportnytt, på radiosporten, på twitter, i tidningarna, i samtalen. Det är nyfikenheten på hur Dif löser ekvationen med att ha fått in bättre anfallare (Kujovic, Holmberg) men med helt andra egenskaper (än Buya Turay), kittlingen i att få se en ny fin arena där Henke Rydström och hans Sirius ska försöka besegra odds igen.

Och sen: ett trimmat Blåvitt mot Thelins Elfsborg, Nanne tillbaka i KFF, Norlings omkalibrerade Atalanta-Gnaget, MFF:s revanschsäsong med luriga Maif som vägbula ett, Billborn-Bajen som är hetast av alla mot ÖFK som blivit hela seriens spottkopp. Nyss hade jag svårt att se Bosse Larsson och Dan Skogman någon annanstans än i farsans kök, med kaffe och Kinna IF-overallen på, nu ska jag få se dem som lagledare och sportchef i allsvenskan med Varbergs Bois.

Ett skitårs bästa dag.

Jag kommer att tänka på när Johan Larsson (tillbaka i Elfsborg nu) berättade om vad förre Bröndby-tränaren Alex Zorniger sa till spelarna när han skulle förklara sin spelideologi:

– Minns ni hur ni spelade när ni var fem år och började med fotboll? ALLA SPRANG MOT BOLLEN! Jag vill att ni hittar tillbaka till den känslan.

Det var nog inte hela hans ideologi, mer en fin beskrivning av aggressiv pressfotboll. Kanske skulle det kunna vara en bra uppmaning till allsvenska spelare i dag också.

Fel att säga att allsvenskan spelas utan supportrar

De kommer inte att få hjälp med någonting nu. Ingen puls från läktarna, inget extra adrenalin, ingen yttre press på domare och motståndare. Bara fotboll, en boll, lagkompisar, två mål. Som när de var fem.

Det kanske finns något härligt i det också, tänker jag när jag tänker bort hela ramen runt.

Och sedan får jag syn på den, ramen.

Jag går ut genom dörren hemma, möter en lång kille (inte helt olik Aftonbladets Martin Aagård) med axelväska och bra stuns i steget. Han går på en restauranggata i Vasasatan i Stockholm – djurgårdsland, antar jag – och innan han får se mig plockar han upp en klibba ur fickan, tittar sig över axeln och klistrar upp den på stolpen under en P-skylt.

På klistermärket läser jag ”Vännerna Uppsala”, blått och svart, en stjärna. Timmarna före en allsvensk premiär är IK Sirius ute och markerar närvaro i Stockholm.

Det är fel att säga att allsvenskan spelas utan supportrar. Den kommer att spelas utan supportrar på läktarna, det är en annan sak. Jag älskar Uppsala-Aagård.

Vi får se hur det blir, hur det känns. Det kommer att bli fotboll i alla fall. I veckan som gått har jag lyssnat på en och samma låt på repeat, den har landat i mig som ett tema för en historisk allsvensk premiär: Velvet Undergrounds ”Ride Into the Sun” från 1969, instrumentalversionen.

Den är otrolig, sorglig och stark och med ett fantastiskt sug i varje enskilt ackord.

En röst har den, bara ingen sång.

Av: Simon Bank

Publicerad:

LÄS VIDARE