Caroline Segers milstolpe – gör sin 200:e landskamp

VM 2019: Bronsmatchen blir Segers sista VM-match

avPetra Thorén

NICE. Hon har visat sitt landslag vägen i tio år.

I bronsmatchen mot England gör Caroline Seger, 34, sin 200:e landskamp.

Det är hennes sista VM-strid, men än finns hopp om en fortsatt framtid i landslaget.

– Om det är någon som ska slå rekordet är det Seger, det är hon värd, säger Therese Sjögran.

Caroline Seger står i mittcirkeln. Hon hänger med vikten på höger ben och har händerna på höfterna, som i ett försök att avlasta sin trötta kropp.

Rakt framför henne, en god bit bort, samlas lagkamraterna i ring. De kramar varandra, någon torkar en tår ur ögat och ledare ansluter med tröstande ord.

Lagkaptenen står kvar, med huvudet vänt mot läktaren. Men hon ser inget för blicken är vänd inåt. Tusentals tankar far genom huvudet. Hon känner tröttheten i musklerna samtidigt som hon förnimmer blodsmaken av alla hårda träningspass som hon plågat sig igenom under våren för att hålla den inre drömmen, den groende tron och inte minst den värkande ryggen i schack inför VM.

Caroline Segers sista VM

Hon står alldeles stilla, som den staty hon blivit avbildad till. Men inombords stormar det av känslor.

Det är hennes sista VM, det var henne sista chans att spela en VM-final.

Nu är möjligheten borta. Sverige föll mot Nederländerna, men Caroline Seger måste få sitt lag att resa sig igen.

Hon ger sig själv tre, kanske är det fyra, minuter.

Sen ansluter hon till gruppen med ett budskap.

”Vi har en bronsmatch att spela.”

Laget, medaljen är det viktigaste. Att matchen kommer att vara en milstolpe i hennes karriär känns med ”cool”.

Caroline Seger, 34, 200 landskamper.

Therese Sjögran hoppas att det blir fler. Hon har själv rekordet på 214.

– Om det är någon som ska slå rekordet är det Seger, det är hon värd, säger hon.

Foto: Petra Thorén
Caroline Seger står ensam och samlar sig efter förlusten mot Holland.

SPELAREN CAROLINE SEGER

Debuten skedde i Algarve Cup 2005. Therese Sjögran var etablerad i landslaget när en ung Caroline Seger gjorde entré.

– Hon kom in och tog sin plats, det var så naturligt. Ibland kan man försöka passa in för mycket, men Caroline har den naturliga förmågan att lysa upp ett rum. Jag gillade henne från början, berättar Therese Sjögren.

Den unga mittfältaren, som fostrats i pojklaget hemma i Gantofta, fick en plats i EM-truppen senare samma sommar och var given i det landslag som Thomas Dennerby och Lilie Persson tog över under hösten.

För Lilie Persson var Caroline Seger bekant sedan länge.

– När hon var 16 år spelade hon i det flicklandslag som nådde final i nordisk flickturnering. Hon var skitbra. En ledare och en bollvinnare på mittfältet som löpte en jäkla massa. Sen under hösten 2005 när vi spelade kval var hon och Lotta (Schelin) några av de stora talangerna. Men i laget fanns ”Ljungan” (Hanna Ljungberg), Moström (Malin) och Marklund (Hanna) som var starka som ledare redan så det var först när det starka gänget slutade som hon klev fram mer, säger Lilie Persson.

2005 blev Caroline Seger utsedd till den spelare som gjort Årets genombrott.

Sett till mästerskap står VM 2011 högt på meritlistan.

Caroline Seger deltog inte i alla matcher, men frågar vi Sjögran gjorde hon en av karriärens bästa matcher i gruppspelet.

– Vi spelade mot Nordkorea. Hon blev matchens lirare i den matchen. Det är en av de bästa landskamperna som hon har gjort. Den prestationen hon levererade har satt sig. Hon vann mittfältet för oss, hon drev hela mittfältet framåt. Vissa saker faller bort, men det sitter kvar.

Bronsmatchen mot Frankrike spelade inte Caroline Seger. Men hon coachade den.

– Hon var mer aktiv än förbundskaptenerna, säger Therese Sjögran.


Foto: TT
Seger i OS 2016.

LAGKAPTENEN CAROLINE SEGER

Att Caroline Seger skulle bli lagkapten var så givet att Lilie Persson knappt minns hur resonemanget gick. Men Seger fick bindeln när Victoria Svensson Sandell slutade efter EM 2009.

– Caroline var fullständigt naturligt. Hon var ofta lagkapten i ungdomslagen. Hon var och är en spelare som kan stämma i bäcken och få med sig hela laget, berättar Lilie Persson.

När Pia Sundhage tog över efter Thomas Dennerby på hösten 2012 kallade hon Caroline Seger och Lotta Schelin till ett möte. Laget befann sig i Växjö och skulle spela första landskampen under Sundhages ledning.

– Vi sitter i ett rum, Lotta Schelin, Caroline Seger och Lilie Persson. Vi ska välja lagkapten och ett samtal som utgår från fotbollen. Vi funderade på vem och vad vi får ut mest av. Mittplanen och framåt var viktigast för oss. Och mitten och framåt var Caroline och Lotta. Samtalet blev riktigt bra, säger Pia Sundhage.

Det slutade med att båda blev lagkaptener. Och de fick själva bestämma inför matcherna vem som skulle bära bindeln.

När Lotta Schelin tvingades sluta och Peter Gerhardsson tog över fick Seger fortsatt förtroende.

Frågar vi lagkamraterna betyder kapten Seger mycket.

– Hon var en stor förebild för mig när jag var yngre. Det är någon som jag har sett upp till. Att spela tillsammans med henne var nästan som en liten dröm. Det är fantastiskt kul att ha fått dela hennes fantastiska karriär. Hon är en stor ledare både på och utanför svensk damfotboll, säger Hanna Glas. 

– Det är svårt att beskriva henne med ett par ord för hon betyder så mycket. På planen, utanför planen. Det är en otrolig person som besitter så många kvalitéer. Hon är en av de bästa spelarna som jag har spelat med sett till hur hon kan bidra på och utanför planen. Hur hon kan få med sig ett helt lag på ett sätt som inte många kan, säger Sofia Jakobsson.


Foto: BILDBYRÅN
Caroline Seger och Therese Sjögran.

PERSONEN CAROLINE SEGER

Om man ska förstå lite varför Caroline Seger utvecklat den empati och de ledaregenskaper som innebär att det finns rum för alla så får vi återvända till Kanelgatan 11 i Gantofta.

Där fanns mamma Birgitta med sitt öppna sinne, sitt inkluderande beteende och förmågan att värna om de som behövde det mest.

– Jag vet själv hur jag reagerar om det sitter en svag och en stark person i ens närhet. Jag går ju inte till den starka, jag går rätt till den svaga och försöker hjälpa till så den personen mår bra, säger Caroline Seger.
Hon är personen som har nära till skratt, som spricker upp i ett befriande leende och skojar med sin omgivning. Men det finns ett djup i Caroline Seger som kanske inte alltid når ut.

Vi låter Pia Sundhage berätta om en kväll inför EM 2013 med artisten Louise Hoffsten, som är drabbad av MS.

– Vi hade ju flera träffar och gjorde saker med laget utanför fotbollen. Den här gången skulle Louise Hoffsten komma och sjunga för oss. Hon kom trots att hon just haft ett skov. Hon skulle också läsa något och sa att hon inte klarade av det. Då var det Seger som läste hennes text. På sin skånska. Det var så känslosamt, jag ryser när jag talar om det, säger Sundhage.

Det finns en rad berättelser om Caroline Seger. Spelarna i laget återvänder emellanåt till några av dem och en av anekdoterna lockar fortfarande fram skratt. Främst hos Sofia Jakobsson och Caroline Seger.

Maracanã, Rio de Janerio, 16 augusti 2016:

Sverige möter Braslien, som de förlorade så tungt mot i gruppspelet, inför fullsatta läktare. Det kokar på planen och Sverige har varit nere i källaren och vänt efter den tunga förlusten mot värdnationen tidigare i turneringen.

Med straffvinsten över USA har de fått ny kraft. Men när lagen spelat 120 minuter, det står 0–0, och Brasilien får en frispark precis utanför straffområdet hinner en trött Caroline Seger tänka ”herregud är det nu vi åker ur”.

Hon ställer upp muren, det är hennes ansvar, och har ögonkontakt med målvakten Hedvig Lindahl. Ljudet är öronbedövande och Caroline Seger hör ingenting. Stressad tittar hon på lagkamraterna som ställt upp sig.  Seger skriker till sin mur: ”Po tre hoppar ni po maj”. 

Plötsligt ser hon Sofia Jakobsson skrika ”Jag förstår inte Seger, ska vi hoppa upp på dig, på din rygg?”.

Det som sker, mitt i den pressade situationen, är att alla spelare i muren börjar skratta.

Allt sätts i perspektiv. Det råder förvirring, men inget spelar längre någon roll. Spelarna inser att de har det rätt gott tillsammans oavsett. Spänningen släpper.

Frisparken sitter inte och Sverige vinner straffläggningen.

Sofia Jakobsson minns situationen väl.

– Det var ett skarpt skede. Hon bara skrek. Jag tänkte bara nej, nu får du förklara. Då började hon att skratta. Vi började alla garva och det gör vi fortfarande. Men hennes skånska är inte alltid lätt att förstå…

I dag tar den där skånska kaptenen sitt lag i hand och för dem ut till medaljakt.

– Man vill inte komma hem tomhänt, säger hon.