Niva: Döende och splittrade – nu flyger örnen

FOTBOLL

Det hette att det schweiziska landslaget var döende, att integrationsprojektet hade misslyckats, att förbundskaptenen hjälpt till att gräva diket som splittrade spelarna.

Sedan slog laget tillbaka. Och sedan flög örnen.

Nu är det de mot världen.

Granit Xhaka firade med den albanska örnen, Xherdan Shaqiri firade med den albanska örnen, till och med lagkapten Stephan Lichtsteiner firade med den albanska örnen – och även om förbundskaptenen Vladimir Petković såklart också firade så kom han nog ganska snabbt till en punkt där jublet färgades av en matt trötthet.

Han visste vad allt innebar, vad som skulle följa.

Det var dags för en offentlig och uppslitande identitets- och integrationsdebatt igen, precis som det blir sisådär en gång om året runt det här landslaget.

1 av 3 | Foto: Laurent Gillieron / TT / NTB Scanpix

Så särskilt ofta skriver jag ju inte om schweizisk fotboll, men på ett sätt känns det verkligen som att jag skrivit samma artikel i tio års tid.

Den handlar om det de själva kallar för Die Multikulti-Nati, det multikulturella landslaget, och de som de refererar till som Secondos, andra generationens invandrare.

Inget annat landslag i hela världen har haft samma mångfald som Schweiz under det senaste årtiondet, och ingen annan nation har heller varit lika besatt av att diskutera det.

Vad betyder det? Vad representerar det? Och hur ska de själva värdera det?

Vladimir Petković kom till Schweiz från Bosnien i slutet av 1980-talet. Själv är han etnisk kroat, men det här var innan de jugoslaviska krigen, innan sånt blev så förtvivlat viktigt att definiera.

Han flydde inte från något, utan han var en spelbegåvad mittfältare som flyttade från Sarajevo till Chur för att spela fotboll.

Det blev aldrig sådär jättemycket av karriären, utan Petković fick lov att krypa lägre och lägre ner i den schweiziska seriepyramiden. De sista åren var han spelande tränare för Bellinzona, en klubb som studsade mellan tredje- och fjärdedivisionen i den italienskspråkiga delen av Schweiz.

Övergången till managerlivet på andra sidan var naturlig, men inte särskilt lukrativ.

Som för så många andra blev fotbollen mest bara en hobby, något som Petković ägnade sina kvällar och helger åt. På dagarna arbetade han, jobbade lite som lärare och drev ett renhållningsföretag med några kompisar innan han kom i kontakt med välgörenhetsorganisationen Caritas.

Han kände att han hade hittat sin plats på jorden.

Foto: JOHANNES EISELE / AFP
Vladimir Petković

I fem och ett halvt år jobbade Petković heltid – och mer därtill – för Caritas. Han hade ansvar för en grupp arbetslösa unga män som hade ramlat ner genom samhällets skyddsnät. Den praktiska uppgiften gick ut på att samla ihop kläder och möbler från olika insamlingsstationer runt om i schweizeritalienska Locarno, men framförallt gick vardagen ut på att försöka ge ungdomarna självkänslan och livsgnistan tillbaka.

Klockan fem åkte han sedan direkt från jobbet till träningsplanen, och kom på sig själv med att bli överraskad över att han inte behövde byta tankesätt eller tilltal på vägen. Samma värderingar och samma metoder gällde, oavsett om han jobbade med 20 arbetslösa ungdomar eller 20 ambitiösa fotbollstalanger.

– Det var ett jobb som verkligen berikade mig personligen, som lät mig lära känna och förstå väldigt olika människor och som fick mig att inse jag behövde anpassa hur jag pratade med var och en av dem. Det var erfarenheter som visade sig vara extremt användbara för mig som fotbollstränare.

Någon heltidstränare hade Vladimir Petković egentligen inte tänkt att bli, men hans resultat var lite för bra för att han skulle ha så värst mycket till val. Fotbollen valde honom.

Kände sig motarbetad

Det gick upp – Petković förde lilla Bellinzona till både högstaligan och cupfinalen – men sedan gick det ner.

Sparkad från Young Boys. Sparkad från turkiska Samsunspor. En seger på fyra matcher under en ynka månad på jobbet i Sion.

Han antydde att han kände sig motarbetad av starka krafter inom schweizisk fotboll – men svårbegripligt nog blev han plötsligt ändå erbjuden det tunga prestigejobbet i Lazio.

Italienarnas klubbpresident Claudio Lotito är en kontroversiell figur, och här hade han fattat ännu ett oväntat beslut. Han förklarade att han inte valt Vladimir Petković baserat på hans resultat eller meriter, utan istället hade utgått ifrån hans erfarenheter och personlighet.

– Vi valde honom för att han har andra kvaliteter; moral, karaktär och beslutsamhet. Jag tror inte på att fotbollsspelare ska behandlas enbart som fotbollsspelare, utan snarare som människor som behöver näring för att växa.

▪▪▪

Schweizisk förbundskapten hann Vladimir Petković vara i ett drygt halvår – sedan hade landslaget sjunkit ner i en djup, existensiell kris.

Efter ett par dåliga resultat och några oväntade petningar tog lagkaptenen Stephan Lichtsteiner själv initiativ till en inflammatorisk intervju, där han ifrågasatte landslagets själva sammansättning.

– Det är viktigt för mig att vi tar hand om våra identitetsbärare, för vi har verkligen inte många sådana. Och missförstå mig inte, det är inte riktat mot mina lagkamrater – de är bra killar och fantastiska fotbollsspelare – men jag hade hoppats att det skulle finnas plats i truppen för spelare som Barnetta och Schwegler.

Lichtsteiner försäkrade att han inte pratade om skillnaden mellan ”riktiga schweizare”och ”de andra schweizarna”, men bara genom att använda just de orden tolkades det ändå som att det var just det han gjorde.

– Det är ett känsligt ämne, jag vet det, men det är också ett ämne som vi inte bara kan stänga ute. För framtiden är det viktigt att hitta rätt balans och mix. Schweizarna vill kunna identifiera sig med sitt landslag.

Foto: Peter Schneider / TT
Stephan Lichtsteiner

Det gick ytterligare ett halvår, och sedan skruvades allt upp ytterligare ett par hack, då tabloiden Aargauer Zeitung publicerade en artikel med rubriken: ”Balkan-dike i landslaget – secondos mot urschweizare”.

Både innehållet och tonläget var uppseendeväckande.

”Det schweiziska landslaget är döende. På ena sidan finns Balkan-fraktionen. På andra sidan: De med schweiziska efternamn. Det är dramatiskt. Trots allt så såg vi schweizisk fotboll som en integrationsmodell. Vi trodde att det inte fanns bättre samarbete mellan secondos och de med schweiziska föräldrar någon annanstans än i landslaget. Nu finns det frågor som: Vem ska anpassa sig till vem? Fungerar vårt liberala integrationssystem? Och är berättelsen om fotbollen som vårt mest framgångsrika integrationsinstrumet bara en saga?”.

Enligt artikeln hade den så kallade Balkan-fraktionen i praktiken tagit kontroll över landslaget, mer eller mindre aktivt understödda av bosnien-kroaten Petković.

”Det är som att han är ute på en vendetta, som att han fortfarande inte försonats med schweizisk fotboll. Det smittar av sig på laget, på uttagningarna och på spelarna som inte alls ser honom som någon integrationsfigur. Det verkar som att han använder sig av dem från Balkan som en sköld, som att de står högre hos honom”.

▪▪▪

Det var ju inte så det skulle bli.

Precis som Lazio en gång hade gjort så hade även det schweiziska fotbollsförbundet anställt en människokännare och en gruppbyggare lika mycket som de hade anställt en fotbollstränare.

Nu stod det inför ett scenario som var den direkta motsatsen jämfört med vad de tänkt sig, ett läge där Vladimir Petković snarare målades upp som en splittrande, polariserande figur.

Under en ganska lång tid bevärdigade han inte ens anklagelserna med några svar, men när de blev så högljudda att de inte längre gick att ignorera så slog han tillbaka.

– Vårt lag representerar hela Schweiz, men när man läser vissa saker måste man ställa sig frågan: ”Tycker schweiziska journalister överhuvudtaget att det är bra att vi går till mästerskap? Gillar de ens landslaget?”. Rapporteringen runt mig och laget har varit extremt negativ.

”Vant mig vid att kämpa”

En gräns var passerad. Så som Vladimir Petković själv uppfattade saken så behandlades han inte längre som ledare för ett fotbollslag, utan som ofrivillig huvudperson i en politisk debatt.

– Alla behöver besinna sig, fundera på vad deras ord och handlingar egentligen får för konsekvenser. Det har varit mycket provokationer, både från insidan och utsidan. Det har skrivits om ett Balkan-dike som splittrar laget, och något sådant existerar inte. Sånt skadar stämningen i laget, leder till polemik. Och vi har själva hällt bensin på elden.

Här refererade Petković till de saker som hans lagkapten hade sagt, men han pratade även om samtalen de två männen hade haft, om det metodiska arbetet som gjorts för att få landslagsspelarna att komma närmare varandra. Och han berättade om sin egen kamp för ett erkännande, sitt eget liv som invandrare i Schweiz.

Tidigare hade han egentligen aldrig gjort det – medialt hade alltid varit reserverad på gränsen till sluten – men nu gjorde han en ansträngning för att bli förstådd.

– Jag har vant mig vid att behöva kämpa mycket hårdare än andra för att bevisa mitt värde. Ända sedan jag först kom hit som spelare har jag behövt överbevisa tvivlare gång på gång. Ingen har givit mig någonting, jag har fått strida för min egen berättelse.

Ett enda lag, men dussintals olika historier. Hur vill Vladimir Petković själv beskrivas, hur vill han uppfattas?

– Som en av alla andra Secondos i landslaget. Som en av alla de som är tacksam mot Schweiz, som har lärt sig av Schweiz – och som vill hjälpa Schweiz.

▪▪▪

VM-sommaren 2018 har nu firandet med den albanska dubbelörnen har blivit det schweiziska landslagets Jimmy Durmaz-ögonblick.

Skillnaderna är såklart många och tydliga – konflikterna på Balkan gör allt kopplat till dem så oändligt komplicerat – men även likheterna är uppenbara.

Samma typ av politiskt uppiskade debatt kring identitet, integration och representation i hemlandet. Och samma sorts vi-står-upp-för-varandra-reaktion från landslagsspelarna själva.

Häromdagen formulerade vikarierande högerbacken Michael Lang känslan på en pressträff:

– Om någon av oss attackeras så lämnar inte vi andra ut honom. Det är något som stärker gruppen, det är vi mot världen.

Även den avstängde lagkaptenen Stephan Lichtsteiner har pratat, och när han försökt förklara varför även han gjorde det där kontroversiella örntecknet så har han pratat med helt andra nyanser än han gjorde för tre år sedan.

– Jag gjorde det av solidaritet. Om inte jag som lagkapten gör det, vem ska annars göra det? Och om du inte bryr dig om dina lagkamrater, dina vänner och dina nära och kära – vad har du då för värde som människa?

”Om vi bara visar solidaritet”

De schweiziska VM-spelarna har påbrå från tretton olika länder, och av de elva spelarna som väntas starta mot Sverige har nio invandrarbakgrund.

Foto: DIMITAR DILKOFF / AFP

De senaste dagarna har Stephan Lichtsteiner verkligen betonat att han själv ser det som en styrka, snarare än något annat.

– Vi är ett multikulturellt land, och det är ett område som splittrar. För många finns inget grått här, bara vitt och svart, och jag vet att jag är en polariserande person. Men jag står upp för det jag ser som schweiziska värderingar, ser till att de försvaras. Vi schweizare måste vara öppna och försöka hjälpa till så att integration blir möjlig. Vi har ett land som fungerar så bra, och om vi bara klarar av att visa solidaritet kommer det att bli ännu bättre.

Fotbollens världsmästare genom alla tider – herrar 00:30