Niva: Underlägsna, undfallna, överkörda

FOTBOLL

Vad utmärker ett mästarlag?

Bland mycket annat förmågan att klara en kris, att hitta poäng i problemen.

Vi har fortfarande ingen aning om vart säsongen tar vägen för Malmö FF – men vi får lov att konstatera att den himmelsblå skutan läcker rejält när det stormar och blåser omkring den.

Om det finns förklaringar?

Ja, det är klart att det finns förklaringar. Det är sannerligen inte enkelt att åka upp till Stockholm utan en handfull ­bärande spelare och en startelva där ­hälften av ­spelarna är 22 år eller yngre och möta ett revansch­frustande Djurgården.

Men om det funkar som ursäkter?

Nä, det rimmar alldeles för illa med den mästarförening som Malmö FF är, med sättet de ser på sig själva.

Här gnäller man inte över skadeläget eller underlaget eller domarnivån. Här vinner man.

Så är det i alla fall tänkt, så är det i alla fall sagt – och så har det även visat sig vara fyra år av fem på senare tid.

Våren 2018 vinner de himmelsblå plötsligt inte särskilt många matcher alls, och ikväll var de överhuvudtaget aldrig ens nära.

Från första spelminut fanns det en helt annan beslutsamhet och tydlighet över Djurgårdens spel. Det går att reagera på en derbyförlust på en rad olika sätt – himlarna ska veta att blåränderna känner till det bättre än några andra – och det här var rätt variant.

Ingen Kerim Mrabti, okej. Ingen Dzenis Kozica heller, nähäpp.

Det fick lov att gå ändå.

En av Dif:s bästa någonsin?

4-4-2 utan större krusiduller, bollen snabbt framåt i planen, ett tidigt och kraftigt övertag i en-mot-en-duellerna.

Jonas Olsson plöjde ner Carlos Strandberg i mattan. Kevin Walker och Fredrik Ulvestad tuggade tålmodigt i sig Oscar Lewicki och Mattias Svanberg. Augustinsson och Beijmo gjorde Rieks och Binaku till meningslösa fripassagerare.

Kraft i benen, tryck i grejerna – en ren och skär styrkedemonstration från Djurgården.

Det var bara det där med att omsätta spel i mål, det där med den sista tredjedelen. Första halvlek försvann utan att det blev så värst mycket av något alls.

Men den som väntar på något spetsigt väntar tydligen på Philana Tinotenda Kadewere.

Tiden har gått och explosionen har låtit vänta på sig – Kadewere är ju faktiskt inne på sin fjärde allsvenska säsong nu – men kanske var det här verkligen genombrottsmatchen.

Till skillnad från Bosse Andersson har jag väl fortfarande svårt att se en av klubbens bästa spelare någonsin i 22-åringen, men en fullgod allsvensk anfallare finns det tveklöst i den gängliga, svårfångade kroppen.

Och ett Djurgården med en vass anfallare att lägga till den rediga arbetsviljan och defensiva stadgan? Naturligtvis en medaljkandidat. Kanske till och med mer än så.

Såhär i mitten av april är det faktiskt svårare att precisera vad som är rimligt att förvänta sig och kräva av Malmö FF.

Ikväll var de underlägsna, undfallande, överkörda.

Låter rätt ihåligt, MFF

Det är klart att de kommer att få tillbaka spelare och återfinna slagkraften och vinna väldigt många fler matcher än de förlorar – men just nu är det ändå mer än några poäng de tappar.

Det kallas tvivel, det där som stör.

Anders Christiansen, Anton Tinnerholm och Jo Inge Berget hade alla den där sortens egenskaper som gav självsäkerhet när den behövdes som allra mest, det som gav en talangfull men ofärdig 22-åring något att fästa i.

Misstanken är att det finns för få sådana i årets Malmö FF, och den blir ju väldigt mycket tydligare när Markus Rosenberg utgår från bänken och både Lasse Nielsen och Behrang Safari haltar omkring.

En guldtrupp måste innehålla en trygghet och en karaktär som gör att spelarna vågar lita på sig sig själva även i stormigt väder, som innebär att de tar hyggligt med poäng även under en svacka.

Sånt vet givetvis de mesta mästarna, och de brukar ju prata om hur sånt sitter i väggarna där nere.

Det är dags att knacka på de där väggarna nu, få ut det som finns där inne.

Just nu låter det rätt ihåligt.

ARTIKELN HANDLAR OM