Bank: Ofattbart vackert

FOTBOLL

Efter hundra fantastiska ceremonier om döden så trängde sig livet på

Vackert.

När livet tar slut går livet vidare.

Du får någon att dela sorgen med, du försöker hitta glädjen. Du minns, du försöker glömma.

AIK spelade fotboll igår, de vann med 3–1. Bakom ett tomt mål låg tusen röda rosor på rad.

Kroatiska flaggor som vajar bredvid de svenska, överallt banderoller med Ivan Turinas namn, nummer, ansikte.

Sorgband om armar, svarta kostymer, supportrar med vita t-shirts med Turina-tryck, den stora AIK-flaggan ersatt av en flagga som föreställer målvaktströjan med nummer 27.

IFK Göteborg-fans som visar respekt, motståndarsupportrar som sjunger Ivan Turinas namn. Kenny Stamatopoulos och Lee Baxter som breder ut en väns tröja bredvid målet. En öronbedövande tyst minut. De outhärdliga bilderna av en familj som gått sönder. Intäkterna från match­lotteriet direkt till familjen Turina. En ofattbart vacker och sorglig läktarkoreografi med en leende Ivan Turina över hela läktaren. En AIK-inmarsch som för första gången någonsin sjungs i moll, stilla, som en viskning mer än ett rop.

Och sen:

Efter två minuters spel kapar Per Karlsson, AIK-mittbacken, Tobias Hysén bakifrån. När domaren Stefan Johannesson blåser frispark skriker tusentals AIK:are rakt ut:

– Neeejjj!

Efter hundra fantastiska ceremonier som handlade om döden så trängde sig livet på. Låt vara att det bara var som reflex och gammal vana – men så länge som du skriker om frisparkar är du vid liv.

När inget är som förr behöver du känna att allt är som förut, det är så som AIK närmat sig den här sorgen.

– Det var ju genom fotbollen vi lärde känna Ivan, sa tränaren Andreas Alm. Det var vad vi hade ihop, det var så här vi var tillsammans.

Mött gråtande supportrar

I fyra dagar har träningsanläggningen ute vid Karlberg stått öppen för dem som velat komma dit. När AIK-spelarna gått ut genom dörren har de mött gråtande, sörjande supportrar.

– De har stått och kramat människor som de aldrig sett förut, och det har känts helt naturligt.

I går skulle de spela match mitt i ett sorgearbete, det räckte med att komma till Friends arena för att känna att AIK–IFK Göteborg var en del av det arbetet, inte ett avbrott.

För AIK var det här en svår match att spela. För IFK var det en svår match att ens förhålla sig till. De var gäster på någon annans sorgeceremoni, och de visade all medkännande respekt som ens går att tänka sig.

Deras fotboll märktes också av det.

De sjönk hem lågt, som de gjort i alla matcher, men de hittade aldrig riktigt vägen in i matchen. AIK:s centrala mittfält, med Celso Borges och den oestetiskt och oumbärlige Helgi Danielsson, sög in boll efter boll och matade ut dem på Martin Mutumba och Nabil Bahoui som kastade sig in från kanterna.

På mindre än sex minuter pressade AIK fram ett öppet läge från tolv meter (Danielsson) och två straffsparkar.

John Alvbåge räddade skottet, styrde undan den första straffen och såg den andra straffen gå ribba-ut.

När IFK Göteborg fick en straff gjorde de 1–0. Philip Haglund sköt mitt i mål, men det förändrade inte matchen alls. På alla känslomässiga plan var det AIK:s match, och den blev det alla andra plan också.

Nebojsa Novakovic bad Bahoui att utmana mer, Martin Mutumba fortsatte att utmana dubbelt så mycket, och de kunde göra det eftersom Blåvitt inte hade en aning om vad de skulle göra med bollen när de väl vann den.

IFK spelade energifotboll utan energi, pressfotboll utan press, medan AIK vände, varierade och vräkte på.

Mutumba spelade fram Kennedy Igboananike till 1–1, Bahoui spelade fram Borges till 2–1, och Mutumba tryckte in 3–1 med ett märkligt mäktigt mörsarskott.

Blåvitt blev bättre när Mikael Stahre skickade in Sam Larsson centralt och lyfte ut David Moberg Karlsson på vänsterkanten, men bra blev de aldrig. Nu har de förlorat för första gången i år, vad det betyder återstår att se.

Orden vände i munnen

AIK vann, och vad det betyder går inte att mäta med tabeller och poäng.

De har gråtit för Ivan Turina, nu har de spelat för honom och vunnit för honom. Alldeles på slutet, när de hade gjort sitt tredje mål och IFK Göteborg var ett slaget lag, försökte en grupp på norra stå dra igång den där sången som de alltid brukar sjunga.

– Ni som är från Göteborg, åker alltid hem med sorg…

Ramsan fick aldrig fäste. Den hyschades ner innan den tagit fart, orden vände i munnen.

Efter slutsignalen samlades AIK:s trupp nedanför läktaren för att hålla ytterligare en tyst minut för Ivan Turina.

Sorgen, den som är på riktigt, åkte inte iväg till Göteborg den här gången.

avSimon Bank

ARTIKELN HANDLAR OM