Mejla

Simon Bank

Det enda som är avgjort är att ingenting är avgjort

Publicerad:
Uppdaterad:
LEDER PÅ MÅLSKILLNAD Efter gårdagen derbyseger mot Atletico Madrid gick Real åter upp i serieledning – med bara två måls marginal mot tvåan Barcelona. Målskyttar i 3–2-vinsten var Xabi Alonso (till vänster), Alvaro Arbeloa och Gonzalo Higuain. FOTO: GETTY IMAGES
LEDER PÅ MÅLSKILLNAD Efter gårdagen derbyseger mot Atletico Madrid gick Real åter upp i serieledning – med bara två måls marginal mot tvåan Barcelona. Målskyttar i 3–2-vinsten var Xabi Alonso (till vänster), Alvaro Arbeloa och Gonzalo Higuain. FOTO: GETTY IMAGES

LYON. Den ekonomiska krisen har gett oss massuppsägningar, förstörda liv, depressioner.

Och en sak till:

Intressantare fotboll.

Kim Källström tipsar om en rätt ny irländsk sportbar som har rätt kanaler, så jag knatar Qai Romain Rolland bort och sätter mig ner mitt emellan två stora tv-skärmar, mitt emellan Lille–Montpellier och Real Madrid–Atlético Madrid.

Milan–Lazio? Den följer jag via en dataskärm.

Våren 2010 vill man inte missa något, för våren 2010 brinner eldarna i alla Europas stora ligor. Det enda som är avgjort är att inget är avgjort, någonstans, och det är en befrielse och en andhämtningspaus i ett fotbollslandskap som var på väg att spricka på mitten.

Nu är det mest… jämnt.

Felix Magath Schalke-slåss med Bayern i Bundesliga, och i Leverkusen tar utdömda talanger och finska mittbackar revansch. Inter har bjudit in Milan och, framför allt, La Magica Roma i scudetto-kampen.

Big Four är på väg att spricka

I Frankrike har sex klubbar, inklusive nykomlingen Montpellier, en reell titelchans – och i England är Big Four på väg att spricka någonstans i höjd med Mersey.

Vi ska inte dra alldeles för stora växlar, ska inte rita om hela kartan redan nu, men det senaste året är i alla fall ett ­minimalt trendbrott i en modern fotbollsvärld som höll på att döda allt vad konkurrens och spänning heter.

Det har sina skäl.

Den ekonomiska krisen är ett. Storklubbarna är antingen midjedjupt i någon form av ägarkris – som Liverpool, som Manchester United – eller bara försiktigare än de brukar vara. Jag skrev i fredags om förra säsongens skyttekungar i de fem stora ligorna, och bara en av dem (Zlatan Ibrahimovic) blev köpt under sommaren. Ett normalt år hade Grafite och Dzeko flyttat för längesen. Gignac och Sissoko också. För att inte tala om talangpoolerna i Montpellier, i Leverkusen, i Genoa. Inte ens i januari blev de sönderköpta.

Ett viktigare, intressantare skäl är att många mindre klubbar fått en ny generation tränare med nya idéer. Offensiva idéer. I Italien kan Gasperini eller Allegri skicka fram Genoa och Cagliari i offensiva positioner även på San Siro. I Frankrike kan Montanier få Valenciennes att tro att de är ett nordfranskt Barcelona (på riktigt, de pratade så i höstas). Respekten för de stora är mindre, den taktiska kunskapen större.

Chelsea och Barcelona vinner

Jag tror att Chelsea vinner Premier League, att Marseille vinner Ligue 1, att Inter vinner Serie A, att Barcelona vinner La Primera och att Bayern knegar hem Bundesliga.

Men jag vet inte, och det gör inte ni heller. Jag är inte dum nog att tro att det är ett steg mot en sundare självsanering i den moderna fotbollen. Men man kan ju hoppas.

Och igår?

Lazio tog poäng på sin mardrömsarena (1–1), Lille joggade rakt över Montpellier (4–1), och i Madrid jublade alltså storebror.

Det var verkligen ingen självklarhet det heller.

Real spelar endimensionellt

Real Madrid är ett fascinerande och frustrerande lag. De spelar sin fotboll på ett oerhört endimensionellt sätt, men den där enda dimensionen är de ensamma om i världen. Deras fotboll bygger på att varje blick går framåt, varje intention handlar om att göra mål. Det låter rätt, men i grunden är det en felprogrammering. Fotboll bygger på rytm, Real Madrid bygger på full fart framåt i varje situation. För att de KAN göra så.

Det är lite som att se en lite för snygg kille som blir överraskad när han får nobben av en tjej, och vars enda motdrag är att satsa ännu hårdare.

– Ska vi dansa? säger ­Real Madrid.

– Nä, sa Atléti.

– Öh, nähä. Ska vi gå hem till mig då? testar Real ­Madrid.

– Skulle inte tro det, sa Atléti.

Och Real Madrids enda drag är att köra ett varv till, och ett till. De sänker inte tempot, spelar inte hemåt eller runt. De bara vräker på.

Eftersom Atlético Madrid nu är Atlético Madrid så gav de med sig till slut. Laget utan högerbackar fick högerbacken Varela skadad, och efter paus rasade varje tillstymmelse till defensiv organisation ihop i en liten, rödvit hög under Xabi Alonsos magiska fot.

Real Madrid jublade högt efteråt, att slå lillebror är alltid viktigt.

Och 2010 är det viktigare än på länge.

Av: Simon Bank

Publicerad:

Sportbladet – Allsvenskan

Prenumerera på vårt nyhetsbrev om Allsvenskan – krönikor, reportage, intervjuer, granskningar och rankningar.

ÄMNEN I ARTIKELN