Mejla

Simon Bank

Kunde och borde blivit så oerhört mycket mer

FOTBOLL

GLASGOW. Det är alltså så här det känns? Att dominera, ha en match i fickan och se den stulen av slumpen och blågula hjältar?

Det brukar ju vara Sverige.

Men det är Ukraina som ska spela kvartsfinal, alla andra kan gå hem.

Det är alltid kul med fotboll.

Det var ju så Emil Forsberg alltid brukade säga, det är så han alltjämt säger. Eller, jag vet inte längre. Här sitter vi i ett allt kyligare, allt mörkare Glasgow och försöker samla upp spillrorna av det som var en dröm.

Och det är ju inte så kul med fotboll alltid.

När en spelare burit sitt landslag genom en EM-turnering, när han tagit ett mästerskap och stoppat det i fickan, när han gjort mål, mål, mål och – faktiskt – mera mål, och inte får någonting för det. När hans lagkamrater blir utvisade, utmattade, när de ligger utslagna över en hel skotsk gräsmatta efter en match de borde vunnit men just förlorat på det vidrigaste sätt man kan tänka sig.

Sverige har förstås ingen rätt att prata om vad man ”förtjänar”, eftersom man gjort det till en konst att vinna matcher man enligt objektiva mätverktyg inte förtjänar att vinna.

 – Vi är bra med i den här matchen, i andra halvlek skapar vi fyra bra lägen, säger Janne Andersson så här efteråt.

Annan sorts match

Och det har han ju rätt i. Sverige fick en annan sorts match den här gången, mot ett Ukraina där Andrij Sjevtjenko valt bort kvalité (Malinovskij) för fysik (Stepanenko) och försvarade sig i 532. De gav Sverige chansen, och på många sätt tog Sverige den.  Det här laget brukar inte anfalla med småtrevligt kombinationsspel in mot straffområdet, men det är så de anfaller när Dejan Kulusevski, Alexander Isak och Emil Forsberg spelar samtidigt.

Ibland såg det bra ut, det gjorde det särskilt när Kristoffer Olsson till slut också tog hand om de möjligheter han fick att driva passningsspel.

Mönstret talade för Sverige, men enskildheter väger lika tungt.

Ukraina fick ihop ett väldigt ukrainskt anfall, från Karavajev via Jarmolenko och så ett inbombat avslut från Zintjenko. 1–0, men det var inte den känslan som ramade in matchen.

Det här var ju Emil Forsbergs match, det var ju kul med fotboll!

En gång dubbade Leipzig-filosofen Ralf Rangnick Mini-Foppa till ”Bundesligas bästa förstatouch”, och här var en match som alla Sveriges ungdomstränare borde stoppa in i sina småkillars och -tjejers iPads för att visa varför. Varje gång han fick bollen dog den vid hans fötter, precis före paus plockade han med sig den med högern och skickade in den med vänstern.

Fjärde målet på fyra EM-matcher, Proclaimersk Hibernian-pepp i högtalarna i paus, och det var som en sammanfattning av det här lagets styrka.

De hade sprungit 500 miles, de skulle springa 500 till.

Imponerande att se på plats

De hade en enorm Victor Nilsson Lindelöf som klev fram med boll, och gjorde att ingenting kändes otäckt bakåt. De hade Albin Ekdal som gjorde den sorts insatser som säkert var blek i tv-rutan, men imponerande när man såg arbetsinsatsen på plats. Dejan Kulusevski länkande ihop ett anfallsspel, och när Jaremtjuk prickade stolpen var det väl mest ett skrämselskott till parentes?

Bortom parentesen fanns ju mest en dansande Emil Forsberg, med världen för sina fötter.

Efter en timme: en Isak-löpning, en passning, och ett klassavslut i det ukrainska virket. #flyttastolpen.

Efter 70 minuter: ett Lindelöf-kliv, Forsberg som viker in och bombar bollen i ribban.

Sveriges stjärna, Sveriges match, Sverige med en kvartsfinal mot England i Rom runt nästa hörn.

Och här sitter vi, i Glasgows glansögda grymhet.

– Oerhört tufft och surt, säger Janne Andersson. Det värsta jag varit med om i fotbollssammanhang.

– Vi var på väg att växa, det är synd att vi inte kan få ut det.

De krympte i takt med krampande ben. Förbundskaptenen satt nöjd med matchbilden, invaggad i känslan av att jo, det såg ju ganska bra ut trots allt. Tills det inte gjorde det längre.

Solklart rött kort

Janne Andersson brukar ironisera över hur hans hustru Ulrika är vansinnig på hans sena byten, och den här natten är hon inte ensam. Sverige vilade i matchens mönster, bytena dröjde, och så kom den där sortens enskildhet som avgjorde en match. Inte ett Forsberg-skott, inte en Isak-dribbling – Marcus Danielsons sträckta fotsula mot Artem Besjedins knä, en Var-granskning, elaka bilder. Ett oturligt men solklart rött kort, enligt regeltolkningen.

Den ukrainska kurvan mässade Sjeva-Sjeva-Sjeva, Andrij Sjevtjenko vinkade tillbaka, kysste Besjedins panna och bytte in Artem Dovbyk, som plöjde runt på danska planer med Sønderjyske alldeles nyss.

Återstod gjorde bara väntan på ett straffavgörande, på en sista chans att explodera den här sommaren till Rom och ut i rymden. Ingen orkade ens stå upp, alla hade ont, och när allt var över var det inte över. Zintjenko kanonsköt in ett inlägg, Dovbyk stack in mellan Lindelöf och Filip Helander.

We’re going to Rome, we’re going to Rome, we’re going…

120 minuter på klockan, 2–1 till Ukraina.

Sweden’s coming home.

Hem till en fru som undrar varför du inte bytte tidigare, hem till landslagspensionen, hem med talanger som slagit igenom, hem med Emil Forsberg som haft sitt mästerskap, framför allt hem till en sommar som kunde och borde blivit så oerhört mycket mer.

– Det här är det värsta jag varit med om i karriären, sa Mini-Foppa.

Det är fotboll. Det är inte så jävla kul alltid.

Allt om fotbolls-EM 2021 – följ alla matcher live

Senaste nyheterna Spelschema Tabeller TV-tider Alla trupper & spelare

ANNONS

Fynda kläder, skor och allt till träningen på Nikes vinterrea

Extern länk från Nike

Shoppa här

Sverige-Ukraina | aftonbladet

Av: 

Simon Bank

Publisert:

LÄS VIDARE

Så tycker kändisarna om Sveriges EM-uttåg: ”Ser inte på fotboll som honom”

Sportbladet – Allsvenskan

Prenumerera på vårt nyhetsbrev om Allsvenskan – krönikor, reportage, intervjuer, granskningar och rankningar.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

EM i fotboll 2021

Fotboll

Herrlandslaget i fotboll

Janne Andersson

Emil Forsberg

Fotbolls-EM