Leipzig hade sett det mesta - utom ett så underbart mål

FOTBOLL

LEIPZIG

För vissa har VM tagit slut - för vissa andra blev den första dagens åttondelsfinaler en påminnelse om vad turneringen verkligen innebär.

Argentina mot Mexiko var turneringens första riktigt stora drama.

Vi längtar efter fler.

När domaren först blåste i pipan och en glödande sol sänkte sig över Zentralstadion i Leipzig kunde jag mest tänka på hur surrealistiskt allt kändes.

Leipzig - denna tappra stad som bombades sönder under andra världskriget och sedan skars av från omvärlden i 40 år.

Zentralstadion - detta enorma kommunistiska skrytmanifest som en gång rymde mer än 100 000 åskådare.

20 000 argentinare och lika många mexikaner hade förvandlat staden med stadion till något den egentligen inte är.

Här byggs det bilar, här kämpas det för återställningen från DDR till väst - men här spelas det inte VM-fotboll.

I synnerhet inte ett latinamerikanskt derby, inte en spansktalande åttondelsfinal mellan Argentina och Mexico.

Knappt två timmar senare hade alla såna tankar försvunnit.

De hade ätits upp av det som utspelade sig långt där nere i grytans mitt, det infernaliska skådespel som bara den riktigt stora idrotten kan ge oss.

Omvärlden hade försvunnit, luften stod stilla och klockarna hade stannat - allt handlade om ett här och ett nu och en match som skulle avgöras vare sig spelarna ville eller inte.

90 minuter hade gått av åttondelsfinalen, och jättefavoriten Argentina höll på att vältas över ända av Mexico.

Med ett yvigt 4-5-1 hade mexikanernas argentinske förbundskapten La Volpe lyckats skära av alla passningsvägar som fanns genom mittfältet.

Argentina tvingades slå långt och är det något som passar den här knattesamlingen illa är de att tvingas att slå långt.

Skrällar och rysare har saknats

VM har varit en lyckad turnering på alla sätt, men fram till i går hade den ändå saknat ett par saker. Dels en ordentlig skräll, dels en riktig rysare, en match som får andetagen att glömmas bort och hjärtslagen att pausa.

Här var i alla fall det ena, matchen som långsamt närmade sig straffsparkarnas skärseld. Var det här också det andra, den där sensationen?

Kanske inte. Men kanske ändå.

Det här var inte en sån där fajt där uppstickaren visserligen hänger med, men man bara väntar på att favoriten ska sätta det oundvikliga målet.

Argentina var illa ute - riktigt, riktigt illa ute - och det syntes i spelarnas ögon att de visste det.

Matchen malde sig obönhörligen fram, och hos båda lagen tog rädslan att förlora allt mer över från viljan att vinna.

Vackert volleymål

I såna här lägen är det egentligen bara två saker som kan bryta krampen, och det är antingen ett grovt misstag eller en fantastisk prestation.

Det ena är något negativt som handlar om syndabockar, det andra något positivt som gäller hjältar.

Juan Pablo Sorin var vare sig det ena eller det andra. Han slog bara en lång, ofarlig crosspassning som nådde Maxi Rodriguez ute i straffområdets bortre hörn.

Sedan" Ja, att skriva om det som hände sedan är egentligen som att försöka dansa till arkitektur.

Virvelvinden från Rosário plockade ner bollen och svepte förbi Pineda i ett och samma ögonblick. I nästa vräkte han i väg den vackraste av volleys in i bortre burgaveln.

Han gjorde allt som Joe Cole gjorde mot Sverige, med ett snäpp högre klass i varje moment och i ett tre gånger viktigare läge.

Och det var det.

Spänningen släppte

Resten av matchen var visserligen också en väntan, men det var en behaglig argentinsk väntan på segersignalen snarare än en olidlig väntan på de olidliga straffarna.

Spänningen släppte, världen utanför kom långsamt tillbaka, och just jävlar, tydligen var det på Zentralstadion i Leipzig vi satt.

Här har himlen sett det mesta under de senaste 60 åren, men aldrig det här.

Läs mer om Argentinas åttondel:

Erik Niva