Plan B-lag

FOTBOLL

Lars Roland Sandlin: Ta bort fem stjärnspelare – vad blir det då kvar?

WIEN.

Se möjligheterna – inte problemen...

Det är väl så det brukar heta, när de stora ledarna i kritiska lägen drar sina framtidsvisioner.

Lite svårt tycker jag ändå det är, att se möjligheter om fem man skulle försvinna ur bästa möjliga startelva mot Kroatien på lördag.

Förstå om det just nu inte är så lätt att vara förbundskapten. Speciellt som jag själv är till hälften krasslig...

Bort med Zlatan, Ljungberg, Henke, Mellberg och Kim – vad blir det då egentligen för landslag kvar?

Ja, rent matematiskt har jag räknat fram denna förlorade slagstyrka till 22 procent. Från 41 till 32 .

Så är det naturligtvis inte i verkligheten. Av två anledningar:

1) fotboll är ett lagspel där lagets helhet är starkare än summan av de elva spelarnas förmåga;

2) ALLA dessa fem kommer inte att saknas.

Chansen finns till och med att alla spelar, men det troliga slutresultatet för doktor Forssblad blir nånstans däremellan.

Närmare fem än noll, skulle jag tro.

Krämporna bör tas med en nypa salt

Fredrik Ljungberg spelar, Olof Mellberg nästan lika säkert, och Kim Källström tackar inte nej, även om en frisk Anders Svensson förmodligen ligger före på Lagerbäcks rankinglista.

Återstår så paret längst fram, där vi här i Wien vet föga om Zlatans svullna vänsterknä och där vi inte riktigt fattar vad som hände Henkes högra knä. Den skadan oroar!

Kim Källström konstaterade i eftersnacket på Stadion Hohe Warte:

– Om du tar en träning med ett vanligt klubblag mitt i veckan, så ser det ut så här. Då fattas det alltid folk med småskavanker.

Alltså bör vi ta krämporna med en nypa salt.

I mina två ytterligheter av lag härintill förlorar Sverige slagstyrka över hela plan: i backlinjen Hansson mot Mellberg (5–2 = 3), på mitten Alexandersson/Svensson mot Källström/Ljungberg (8–5 = 3), på topp Allbäck/Jonson mot Larsson/Ibrahimovic (9–6 = 3).

Totalt nio färre plus. Men om nu så skulle bli – ja, då får vi gå tillbaka till det där med möjligheter och problem igen.

Eller som George Bernhard Shaw en gång formulerade det: ”De människor som lyckas är de som alltid letar efter möjligheterna. Skulle de inte hitta dem – så skapar de dem.”

Eländigt bortafacit

Det finns folk som förvånats över allt elände som drabbat oss denna vecka. Inte jag.

Tvärtom måste man fundera över varför man valt Österrike. Fotbollsmark som aldrig varit särskilt vänligt sinnad mot oss blågula.

Nu är det ju inte Österrike vi ska möta, men jag vill ändå påminna om Sveriges eländiga bortastatistik mot detta land: 13 matcher – nio förluster, fyra oavgjorda, inte en enda vinst.

Förutom 0–1 i Salzburg 1986 och 1–1 i Graz 2000 har alla dessa matcher spelats här i Wien.

Två till och med på detta Hohen Warte i Wien-Döbling, den blågula numera div 3-klubben First Vienna FC:s hemmaplan, byggd 1921 men under de senaste sex månaderna renoverad för sju miljoner euro.

1926 förlorade Sverige här med 3–1, 1930 med 4–1 – och där jag sitter mitt emot Europas största naturläktare funderar jag över i vilket av målen de båda svenska bollarna trillade in; IFK Göteborgs-innern Gunnar Rydbergs 1926 och AIK-yttern Wille Engdahls 1930.

I det mål som ”Chippen” Wilhelmsson träffar ribban på? Eller i det andra, det som Kim Källström i spel nio mot nio trycker in tre bollar i?

Till sist: promenerade till Schwedenplatz och på Schwedenbrücke över Donaukanalen för att få bättre vibrationer.

Fick jag inte alls.

I stället såg jag, på Schönlaterngasse 6, en skylt uppsatt av Österrrikisk-Kroatiska Sällskapet.

Från drömelva till mardrömselva

Lars Roland Sandlin ([email protected])