Bank: Det var skillnaden mellan Blåvitt och AIK

FOTBOLL

När de summerar den här säsongen kommer bara en av klubbarna att vara nöjd med vad den presterat

GÖTEBORG. Om kropparna är trötta gäller det att kompensera med annat.

IFK Göteborg försökte springa in toppstriden.

AIK tänkte sig dit.

Jag försökte vara lite rolig.

Vi stod i en klunga runt honom, och när frågorna började ta slut testade jag på franska.

– Est-ce que tu parles français, alors? Snackaru franska eller?

– Non, pas du tout, svarade Celso Borges. ”Inte alls”. Som om han bott i hexagonen halva livet.

Han hade redan klarat av en knäskada, en försenad förhandling, ett blixtflyg till Göteborg, en bortglömd matchtröja och 90 minuters stentuff blåvit bortakamp.

Det är helt enkelt svårt att sätta dit Celso Borges.

Var skillnaden

När rivalmötet ebbat ut stod han framför bortaläktaren med en megafon i handen, en supporterhalsduk knuten om huvudet och helskägg i ansiktet. AIK hade slagit IFK Göteborg med 2–0, efter 8–1 i skott på mål, de hade hängt på Malmö FF där i toppen, och den som vill förklara vad det beror på har två alternativ.

Ett är enkelt.

AIK vann den här matchen eftersom John Alvbåge sölade in ett lamt skott från Kennedy Igboananike och eftersom Kjetil Waehler drog på sig en onödig utvisning.

Det är inget fel på den förklaringsmodellen. Men den leder ingenstans.

Det andra svaret handlar om spelare som Borges och Henok Goitom, om skillnaden mellan ett lag som har en klok, konsekvent idé och ett lag som har en konsekvent attityd.

Och det är den analysen som IFK Göteborg verkligen borde göra, eftersom den kan lära dem något.

Vi har ju lärt oss känna igen Blåvitts form de senaste säsongerna, och den har mest förstärkts under Mikael Stahre.

Bäst i Sverige - ibland

Deras metod bygger på aggressivitet och fart, och i ett par matcher per år faller bitarna på plats. I de där matcherna, som nästan alltid spelas hemma på Gamla Ullevi, är Blåvitt ett fantastiskt fotbollslag att titta på. Spelare rinner igenom, målen rinner in, de ser ut som Sveriges bästa fotbollslag.

Men det kan lika gärna se ut som nu: noll matcher på fyra mål och tappad tätkänning.

Som Stahre sa:

– För nån vecka sen var det sommar och sol och ett fantastiskt flow. Nu är det höst, det blåser och haglar.

Man kan vinna hopp när solen skiner och målen rinner in, men man kan inte vinna titlar.

Alldeles för ofta ser det ju ut precis så här.

Aggressivitet finns där, farten finns där, just den här kvällen förstärktes den av en blåvit klack som tunggungade i 90 minuter – men metoden räcker inte till.

De tryckte ner AIK i tio minuter, men det fanns en tydlig skillnad mellan hur lagen spelade sin fotboll.

AIK malde i ett lite lägre tempo, men de klarade att bygga sig fram, de låg rätt i sina försvarsblock och när de bröt hade de två-tre alternativ att spela upp på bakom IFK:s mittfält. Oftast var det Henok Goitom som mötte där med sina sensuella spellösningar. Ibland var det Celso Borges som klivit fram på en ledig yta. Ibland var det Kennedy Igboananike som mötte felvänd.

Och så såg det ut.

IFK Göteborg rusade fram, men hittade varken bakyta eller området framför backlinjen. De anföll bakifrån, varje gång, och det är svårt.

Bara en av klubbarna kommer vara nöjd

AIK? De kunde starta sina anfallsförsök med bollen vid fötterna, centralt i sista tredjedelen.

Det är enklare.

Om vi ska hårdvinkla och förenkla så är det så att IFK spelar fotboll med Kenny Paveys hjärta, medan AIK spelar med Henok Goitoms hjärna.

Egentligen är det inte väldigt stor skillnad på kvalitén i de här lagen. IFK har ljuvliga landslagstalanger som Ludwig Augustinsson, Sam Larsson och Joel Allansson – AIK har spelbegåvningar som Borges och Goitom.

Men när Nils-Eric Johansson får bollen har han tre olika spelalternativ, när Augustinsson tar med sig bollen framåt har han bara Sam Larssons fötter att spela på.

AIK malde på med sin metod på Gamla Ullevi, de sprang rakt in i ett frustande IFK i en kvart, men sedan kontrollerade de allt ända tills Sauli Väisänen (fin i spelet, men juniorvilsen vid båda varningarna) blev utvisad och Robin Söder började härja framför AIK:s backlinje.

Det var tio sekunder kvar av stopptiden när Söder sköt IFK Göteborgs första skott på mål.

Så dags hade Celso Borges redan börjat fundera på franska fraser.

AIK ska jaga MFF och kvala vidare i Europa, Blåvitt ska kvala och jaga en europaplats, men när de summerar den här säsongen kommer bara en av klubbarna att vara nöjd med vad den presterat.

Och det beror inte på att John Alvbåge sölat in ett slarvskott en vacker sensommarkväll i augusti.

ARTIKELN HANDLAR OM