Bank: Så onödigt – det kan betyda så mycket

FOTBOLL

Jag vet inte hur många faktorer som talar emot Sverige i det här kvalet: Är det kanske tio? Hundra?

Jag vet däremot vilken som skaver mest.

Ett värdelöst inkast.

I fredags fick jag förmånen att flanera genom den italienska landslagsfotbollens hjärta, däruppe på kullarna över Florens.

Träningscentret Coverciano är en arkitektonisk dröm, ett stilla andetag mitt i den moderna fotbollens alla storvulna vulgariteter. Det finns inte en form, inte en linje, inte ett enda litet dörrhandtag eller vägglampa som inte strålar medveten elegans från en annan, bättre tid.

Sidoväggen i Aula Magna, den stora hörsalen där det italienska förbundet håller lektioner och presskonferenser, pryds av tre ansikten i megaformat: Vittorio Pozzos, Enzo Bearzots, Marcello Lippis, tre förbundskaptener, fyra VM-guld.

När Gian Piero Ventura satte sig där fanns ingenstans att gömma sig, och han försökte inte heller:

– Noi andremo ai Mondiali, sa han. Vi ska gå till VM.

Ett par timmar senare, i en källarlokal under ett anspråkslöst tegelhotell i centrala Stockholm, smet Janne Andersson iväg, hällde sig en kopp kaffe, och slog sig ner med mer modesta pretentioner:

– Vi har allt att vinna, vi känner oss inte på långa vägar mätta eller nöjda. Vi vill gå vidare.

Och där har ni skillnaden mellan var Italien och Sverige börjar den här veckan, i ett par skälvande ord.

Italien ska. Sverige vill.

Vill – eller börja om

Det är svårt att se det som annat än en konkurrensfördel, eller i alla fall som något som skulle kunna bli det om Sverige bara håller den här matchserien öppen en bit.

Det är ju fullt möjligt för Andersson att missa VM men ändå få beröm för ett överraskande positivt kvalspel.

För Ventura är det som gäller, på rent, rakt romarmål, aut vincere aut mori – vinn eller börja om som utskälld konbärare i Bari.

Jag tror ju inte att han ska behöva det. Italien har förlorat en av sina 38 senaste kvalmatcher till VM (det var mot Spanien, på bortaplan), de har inte missat ett VM-slutspel på sextio år, och hur man än vrider och vänder på det så har de ett spelarmaterial från ett helt annat hyllplan på marknaden – och en grundinställning till fotboll, en grundintelligens, som gör att de lik förbannat alltid spelar med en sorts ödmjukhet ändå.

Det är inget arrogant Frankrike eller hattigt Holland Sverige ska möta på fredag. De kommer att möta ett lag som är marinerat i en fotbollskultur som Albin Ekdal beskrev så här när han fick frågan:

– De går sällan bort sig, de följer sin matchplan i 90 minuter och hittar inte på en massa jippon.

Precis så. Det kommer att krävas perfektion, eller ”personbästa” som förbundskaptenen brukar säga.

Han har fått en del att fundera på det sista. Jimmy Durmaz har börjat träna fotboll igen, Albin Ekdal har börjat spela (och vinna!) matcher med HSV, Isaac Kiese Thelin vräker in mål för ett belgiskt lag som ytterst få ens i hans egen familj hunnit lära sig namnet på.

Janne Andersson och Peter Wettergren kommer att behöva tänka över en del saker i sin elva, men i grunden tror jag att de är ganska säkra på en elva där Albin Ekdal och Jakob Johansson blir innermittfält och Sebastian Larsson får flytta ut på sin gamla kant.

Inget fel på Emil Krafth

Mina frågor finns på annat håll. Mina farhågor finns någonstans i hålet som Mikael Lustig lämnade efter sig när han inkastmaskade sig till en avstängning nere i Amsterdam.

Det var så onödigt, det kan betyda så mycket.

Om man ser till hur Gian Piro Ventura vill anfalla – både i 3-5-2 och 4-2-4 – så handlar det mycket om bredd i spelet, om att centrera tre, ofta fyra anfallare och forsa fram med ytterbackarna i överlappningar.

Om man tittar på hur Italien faktiskt gjort sina mål i kvalet så ser man dessutom hur vanligt det varit med överlånga inlägg mot den bortre ytterbacken.

Och det är väl inget fel på Emil Krafth, men båda de där utmaningarna hade varit lättare att hantera med Mikael Lustig på planen.

Han är fysiskt stark när det kommer till inläggsspelet, och han är mer inkörd på den kommunikation och automatik som kommer att krävas mellan mittback-ytterback-mittfältare när man möter motståndare som dubblerar och drar isär.

Nu har Sverige tre dagar på sig att bli samspelt nog för att möta världens smartaste fackmän när det kommer till fotboll. Italien har inga globala superstjärnor i sin offensiv, de har inte nått helt fram i sin generationsväxling, men de kommer i alla fall inte att hitta på en massa jippon.

Sverige har inte råd att göra det heller, och när vi pratade med spelare och ledare den här första dagen så utstrålade de ändå en hel del… inte självsäkerhet, men förtröstan.

De har fortfarande en Frankrike-skalp i väskan, och vi ska inte underskatta vikten av den erfarenheten. De vet att de kan möta de stora och vinna, om de bara gör allt rätt.

– Vi är duktiga på att ligga rätt och jobba hårt, och vi har visat att vi kan ställa om. Vi gjorde ju flest mål av alla i gruppen. Jag ser inga problem i att vi möter Italien, sa Albin Ekdal.

Janne Andersson sa att han vill vidare till VM, att han vill det hellre än något annat i världen.

För honom behöver inte ens ett misslyckande vara ett misslyckande. För Italien skulle det innebära slutet på en tideräkning.

De ska. Sverige vill.

Det är ju verkligen inte en obehaglig start på en vecka.