Jessica Samuelsson avgör – det gör mig hundra procent glad

avKristoffer Bergström

Du behöver inte ha några lagsympatier, du behöver inte vara den känslosamma typen, du behöver bara ha ett hjärta.

Rosengårds Jessica Samuelsson kan ha avgjort guldstriden.

Du som inte ser det fina är en idiot.

Kanske jobbar en göteborgsk drömmare på SVT-sporten.

En timme in i sändningen mellan Göteborg och Rosengård signaleras att Pauline Hammarlund byts in. Sett till matchbilden är skylten logisk: hemmalaget har tappat greppet, Böe Risa har förlorat innermitten och Blomqvist behöver understöd på topp.

Kruxet är att Hammarlund är knäskadad. Göteborg har inga stjärnor att kasta in. Inget illa om kvicka Amanda Johnsson Haahr som får chansen, men hon är inte typen som välter ett formtoppat Rosengård.

Prickskjuter på högerdojan

Nä.

Letar du förklaringar till att Rosengård slår Göteborg med 2–0 kan du börja med inhopparna. GFC ersätter sin centrallinje (Kollmats, Böe Risa och Rubensson) med habila substitut. FCR spetsar laget med serbiska kreatören Jelena Čanković, klassanfallaren Ebba Wieder och kantkutaren Jessica Samuelsson.

Čanković är näst bäst på planen i andra halvlek. Samuelsson är bäst. I minut 74 prickskjuter hon på Anna Anvegårds högerdoja och så står det 0–1. I minut 77 hittar hon en helfri Hanna Bennison framför mål och så är det avgjort.

För guldstridens skull vore det kul med hemmaseger. För spridningens skull vore det bättre om serien inte toppades av tre skånska lag. Men varenda objektivt fotbollshjärta måste ha slagit dubbla slag efter Samuelssons insats.

Hon är ju tillbaka. Hon glänser. Hon som gråtit och misströstat och rehabat och gråtit igen.

En pina i England

2016 var Jessica Samuelsson en nyckelfaktor till OS-silvret. Året därpå korades hon till Sveriges bästa back och värvades till Arsenal. Men en regnig höstdag trasade hon sönder foten, ledband och ligament rök, så benen skramlade runt i foten vid varje tramp.

Englandstiden blev en pina. Efter ett års disciplinerat ensamslit var hon tillbaka bara för att gå sönder igen. Stressfrakturer i fot och smalben. Hemflytt till Rosengård för att slå sig in i VM-truppen 2019, ny återkomst, ny skada, ett mästerskap hemma från soffan.

I en sällsynt fin intervju med Radiosportens Petra Svensson häromveckan berättar Samuelsson om den bristande tilliten till Arsenals fysio. Om olusten att kliva ur sängen, om psykologhjälpen, om den tröstlösa önskan att få tidsresa bort från besvikelserna.

Vågar inte njuta än

Hon som brukade springa mest, som aldrig förstärkte en smäll för att fiska gula kort, som var lika mycket friidrottare som fotbollsspelare. Hon behövde omvärdera synen på sig själv. Ta höjd för nya plågor.

Inte ens nu, när kroppen läkt och laget ångar mot guld, vågar hon njuta.

– Det är nånting inom mig som håller tillbaka den riktiga glädjen för fotbollen. Även om jag nu är nära till spel känns det som att jag inte riktigt vågar vara hundra procent glad och tro på det fullt ut än, säger hon till Radiosporten.

Och vem vet. Kanske når hon aldrig upp till sig själv igen, kanske är Sverige berövat en världsback, men vi verkar åtminstone ha fått tillbaka ett konditionsfenomen som kan hoppa in och sänka Rosengårds värsta guldrival.

Det gör iallafall mig hundra procent glad.

ARTIKELN HANDLAR OM