Bank: Helt obegripligt, Uefa

Foto: Anna Tärnhuvud / AFTONBLADET
FOTBOLL

ARNHEM. Gruppspelet är över, slutspelet väntar, damfotbollen fortsätter ta två steg framåt och ett steg tillbaka.

En fråga på väg mot framtiden:

Vad väntar alla Uefa-slipsar på egentligen?

England roterade och bekräftade sin status som guldkandidat, unga Spanien förlorade sig fram till en slutspelsplats, Sverige förbereder sig för en kvartsfinal.

Efter två veckor går EM in i nästa fas, och det är ett utmärkt tillfälle att summera vad vi sett så här långt.

Vi har sett ett sensationellt utjämnat startfält, med den österrikiska skrällfaktorn – i spåren på en medveten talangsatsning – som främsta exponent. Vi har sett allt mer välorganiserade försvar, och stornationer (Frankrike, Tyskland) som inte lyckats utveckla sitt anfallsspel i samma takt.

Om det som hänt har hänt

Bristerna är vad de är, men vi har sett en sport med växtvärk och världserövrarpotential.

Och vi har sett ett internationellt förbund som inte riktigt verkar veta vad de ska göra med kvinnor och deras fotboll.

Om Tage Danielsson varit i livet och följt EM:

Här har alltså hela Uefa suttit och väntat i ett årtionde på att få veta om det som hänt med damfotbollen har hänt eller inte, innan de kan bestämma sig för om de ska tycka att damfotbollen är så potent som den skulle vara om det som hänt med damfotbollen har hänt.

Nu säger Uefa att de bestämt sig till sist, och tydligen kommit fram till att det som hänt med damfotbollen inte har hänt, men att de å andra sidan måste bli mycket bättre förberedda om det händer här också.

Och man förstår ju att de tvekat, för en sån här utveckling sker ju enligt alla sannolikhetsberäkningar bara en gång på tvåhundra år, och då är det ju i varje fall inte troligt att den har skett redan nu, utan det är väl i så fall mera sannolikt att den har inträffat längre fram. Och då kommer ju saken i ett annat läge. För det kan de ju inte bedöma nu.

Så hade Tage Danielsson sagt, sannolikt.

Gnälls alldeles för lite

Jag antar att många tycker att det gnälls för mycket från damfotbollens olika aktörer och ambassadörer. Här har de fått ett utökat startfält, det sjösätts satsningar och projekt för att hjälpa till, de får allra oftast spela sina mästerskap på gräs (nästan som killarna), det spelas nationalsånger och sänds i tv, de får till och med pengar för besväret.

Det är ju inte flottare att spela innebandy eller att ägna sig åt orientering, till exempel. Dessutom svälter folket i Jemen.

Foto: Anna Tärnhuvud / AFTONBLADET

Själv tycker jag att det fortfarande gnälls alldeles för lite.

EM är ett bra mästerskap, på väldigt många sätt. Ändå är det som att det inte är riktigt på riktigt. Det spelas matcher på gräs av undermålig kvalité, i ett land med en miljard fina fotbollsplaner. Det går att köra genom en hel arrangörsstad utan att märka av någon marknadsföring. Pressfaciliteterna gör absolut ingenting för att förenkla bevakningen (skillnaden är milsvid jämfört med under herrmästerskapen). På många av arenorna saknas storbildsskärmar, och säkerheten märks över huvud taget inte av.

Och då har vi inte ens pratat om pengar.

Inga barmhärtiga samariter

I Uefas prispott är ett damguld värt ungefär fyra procent av ett herrguld, SvFF:s generalsekreterare Håkan Sjöstrand kallade det ”orimligt” men pratade också om marknadsperspektiven.

Så låt oss göra det, men samtidigt komplicera det en smula. Det är tv-pengar och sponsorsamarbeten som drar in pengar, och de betalar inte med hjärtat. De är inga barmhärtiga samariter. De struntat i en målvaktstabbe hit eller missad passning dit. De går dit intresset finns, där tv-publiken finns, där man kan skicka ut sina kommersiella erbjudanden till så många som möjligt.

Så… varför gör de inte det?

Damfotbollen är alltjämt outvecklad, det ligger i sakens natur. Män har spelat fotboll i 150 år, professionell fotboll i 130. På många håll tilläts kvinnor börja spela först för 40-50 år sedan, och 2017 kan en svensk landslagsspelare (Julia Spetsmark) stå och berätta om hur hon jobbat extra på ett lager inför EM.

Matematiken går inte ihop

Häromåret visade en undersökning som BBC gjort att män tjänar större prispengar i 30 procent av världens sporter, och att den största ekonomiska gapet mellan könen fanns i tre sporter: fotboll, cricket och golf.

När Lyon vann Champions League för kvinnor fick de två och en halv miljon kronor som belöning. Real Madrids herrar? Man beräknar att de fick ungefär en miljard när de vann samma turnering.

Är det bara så för att ingen tittar på tjejer som spelar fotboll, för att tjejer inte tittar på fotboll?

Nej, det är ju inte det.

Totalt 3,2 miljarder tv-tittare följde herrarnas senaste VM, drygt 750 miljoner (en knapp fjärdedel) tittare såg på damernas VM året efter. 45 procent av de som ser en final i herr-EM eller en Champions League-final på herrsidan är kvinnor.

Matematiken, de hårda siffrorna, går inte ihop:

Damfotbollen lockar en fjärdedel så många tv-tittare, men när prispengarna delas ut får de fyra procent (EM) eller 2,3 procent (VM) av vad herrarna får.

Förtjänar samma som ett herr–EM

Det är lätt att räkna ut att de som försöker kapitalisera på damfotbollen, världens snabbaste växande och minst utnyttjade idrott, gör ett ganska dåligt jobb.

Uefa arbetar med projektet ”We Play Strong” som ska lansera damfotbollen, de arrangerar konferenser för att få in fler kvinnor på beslutspositioner, och de är rätt duktiga på slogans som berättar hur mycket de kämpar mot diskriminering.

Men ”politik är slogans” är en dålig slogan.

Politik är att vilja.

Ibland, eller ganska ofta, vore det skönt att se att de som bestämmer faktiskt gjorde just det. Att de inte bara följde en utveckling, utan styrde den. De skulle, till exempel, kunna låta ett EM bli en signal om att det minsann är ett mästerskap som förtjänar precis samma ansträngningar som ett herr-EM.

Obegriplig, Uefa

Jag minns när den förra landslagsbacken Charlotte Rohlin frågade dåvarande Uefa-presidenten Michel Platini (han har annat för sig nu för tiden) om prispengarna för ett par pår sedan. Platini sa att de jobbade på saken, och bad henne lita på Uefa.

Jajjemän. Sitt i båten, hav tillit.

De som sitter på plånböckerna är väldigt ofta män, och de som ska sälja produkten damfotboll är det också. Uefa har just börjat kvotera in en kvinna – numera fransyskan Florence Hardouin – i sin exekutiva kommitté, bland de femton män som redan sitter där.

Män säljer, män köper, och under tiden är det allt fler kvinnor som både spelar och tittar på.

Att Uefa inte gör allt de kan för att utnyttja den potentialen är faktiskt obegripligt.

ARTIKELN HANDLAR OM