Bank: Finns fortfarande saker att tvivla på

En svensk manifestation först.

En tysk manifestation sedan.

I framtiden kommer det att se ut så här, inför publik som den här, det finns inga tvivel om det.

På vägen dit ska Sverige spela VM, där finns det fortfarande en del att tvivla på.

Känner du vad jag känner? Ser du vad jag ser?

Be mig lista det senaste årets största landslagsögonblick så kommer jag inte börja leta efter matcher, utan efter manifestationer. En solig förmiddag i Gelendzjik när herrlandslaget slöt upp bakom Jimmy Durmaz, en tidig vårdag när 25 000 ställde sig upp för damlandslaget i Solna. ”Eller hur boys? Fuck rasismen”. ”Eller hur girls? Fuck sexismen”.

Före avspark kom de här unga kvinnornas förebilder in på gräset, för att hylla lika mycket som de blev hyllade. Där var Happy Lovesan, Tove Styrke, Renata Chlumska, Silvana Imam och Lotta Schelin och ett dussin till. Där pratades det om att gå före, ta stetg, riva murar. En stadigt sjungande klack på ena kortsidan, ett svenskt landslag som ställde upp mot Tyskland inne på planen.

Visst var det något unikt vi kände, visst var det något nytt vi såg.

Men vet ni: Det fanns absolut inget i det här som överraskade mig. Det är så här det måste bli, så här det kommer att vara. Kvinnor, deras fotboll, slutade be om ursäkt för längesedan.

Pengarna på väg att komma

Resten kommer att komma, har redan börjat komma. I England skrivs historiska sponsoravtal med högstaligan, i Spanien, Mexiko och Italien fylls arenor, världens största klubbvarumärken har hoppat på ett tåg som bara har en slutstation. Det är bara en tidsfråga innan publiken kommer att betala för damfotboll också. En sak till: Det mest anmärkningsvärda med de där lönesiffrorna som publicerades i veckan, som visade hur sinnessjukt stort gapet mellan Lionel Messi och Ada Hederberg är, var inte siffrorna, utan reaktionerna som faktiskt kom efter.

Först kom striden, sedan kom fotbollen, sedan kom nya strider, och nu ser vi på fotboll igen.

Tyskland kom tillbaka till arenan där vi satt och såg dem lyfta EM-pokalen för sex år sedan, de har gått på sina smällar sedan dess men… ja, de är fortfarande Tyskland.

Trebackslinje, självförtroende när de bygger spel, hög individuell klass och ett par nyckelspelare som varit med länge nu. Dzsenifer Marozsan med en konstruktiv kapacitet på en egen våning, födelsedagskaptenen Alexandra Popp.

Spelade tyskfotboll

Sverige spelade i stort sett karbonkopierad tyskfotboll, rent taktiskt. Peter Gerhardsson har ont om ytterbackar och valde 3–4–3 han också, med Jonna Andersson (mest) och Hanna Glas (allt eftersom) som droppande vingbackar när Sverige försvarade.

I stora delar fungerade det, vi fick bekräftelser av saker vi visste förut.

•••Sverige har inte världens snabbaste backlinje, så när Kosovare Asllani första kvarten hade svårt att hålla fast bollen i targetspelet så hamnade de i otäcka lägen försvarsmässigt.

•••Caroline Seger är lagets puls i sin bollsamlande, fördelande sittande mittfältsroll, och tillräckligt smart för att lösa det även mot bra motstånd.

•••Asllani visade, efter den där första kvarten, att hon är den som är bäst på att hitta lösningar runt straffområdet.

•••Här finns fina uppspelsfötter för det långa spelet, men brister när Sverige ska bygga spel mer kontrollerat, fas för fas.

Sverige spelade alltså som Tyskland.

Men Tyskland spelade inte riktigt som Sverige.

Kom fel i andra halvlek

Deras fartförsäkringar hemåt gjorde att de kunde ligga kvar på tre backar längre, och ha fler uppspelsalternativ när de skulle spela själva. De hade Marozsan att studsa boll på, och överallt-närvaron hos Turid Knaak, som ställde till oreda och ordnade första halvleks enda riktigt rena chanser.

På det hela taget visade Sverige i första halvlek att de kan stabilisera en matchbild okej mot ett av världens bästa lag.

Sedan kom en andra halvlek där Tyskland visade att små skillnader till slut blir stora i en fotbollsmatch.

Jag tycker om mycket av det som Fridolina Rolfö bidrar med, när hon möter uppspel, vänder upp, hittar passningar och fortsätter i djupled, men det där hände kanske tre gånger på en halvlek. Mimmi Larsson, som haft en bra landslagsvår, var osynlig som Stina Blackstenius-vikarie (Blackstenius var sjuk, men hon är en självförtroendekick ifrån att vara en potentiell skytteligavinnare i VM), och Tyskland hittade sitt breddspel och sina många, offensiva alternativ, väldigt mycket oftare.

Efter paus skickade den gamla schweizer-suveränen Martina Voss-Tecklenburg, ny som tysk förbundskapten, först in Kathrin Hendrich, sedan Linda Dallman.

Hendrick behövde fem minuter på sig innan hon gjorde 1–0, efter en högerhörna där Sverige glömde försvara. Dallmann behövde tre minuter för att böja in 2–0, efter att Hanna Glas, Sofia Jakobsson och Elin Rubensson stått vid sidan och tänkt på annat.

Kan hota toppnationer om de slutar slarva

En tysk manifestation, var det det vi skulle få med oss härifrån?

Jo, det blev väl så. Sofia Jakobsson sprang sig till en straff, Caroline Seger fintade in 2–1-reduceringen, Anna Anvegård och Linda Sembrant hade varsin fin chans att kvittera – men allt landade mest i en påminnelse om hierarkier.

Kan Sverige hota de bästa lagen i VM? Ja, absolut. Kan de göra det om de slarvar i basala försvarsuppdrag, om anfallsspetsarna inte lyckas ta in de långa uppspelen?

Nej, då blir det tufft. Då blir det förlust med ett mål eller två eller så.

Men den här gången var det 25 000 som såg på. Det är det vi kommer att minnas, det var den muren som föll.

avSimon Bank

ARTIKELN HANDLAR OM