Mejla

Johanna Frändén

En gammal god svensk vana – det behövdes

Frändén: Det var livsviktigt för Isak

Publicerad:
Uppdaterad:

Det var en match som mest liknade obligatorisk landslagsplikt sett till förutsättningarna.

Och några större utropstecken tar Janne Andersson inte direkt med sig från Moskva.

Däremot en gammal god vana. Den att vinna matcher.

De på förhand annonserade 9 000 åskådarna hade blivit 2 000 och den mäktiga ryska nationalsången hade spridit rysningar hela vägen från CSKA:s arena till tv-soffan, när den bosniske domaren Irfan Peljto blåste igång mötet mellan Ryssland och Sverige.

Vad skulle vi då vänta oss av kvällen? Av en genomgående b-betonad svensk startelva mot en delvis coronasargad rysk?

Ryssland inledde med att sätta en rejäl press på svensk planhalva. Efter några minuter svarade Sveriges målvakt för dagen Karl-Johan Johnsson för en elegant fotparad på ett ryskt anfall. Efter tjugo minuter hade Sverige ännu inte haft ett riktigt enda etablerat anfall. Men chansen kom ändå.

Inte lätt att förstå vad Janne ville

Soslan Dzjanajev är till vardags målvakt i Sotji på den ryska Svartahavs-rivieran, i kväll gjorde Rysslands tredjemålvakt sin andra landskamp någonsin. Den första kom 2016. Det stod omgående klart varför. Alexander Isak hade redan vunnit en handfull dueller när Sverige fick frispark en manslängd utanför straffområdet. Sebastian Larsson levererade bollen i en vacker båge – från nutiden till framtiden, tänkte man lite filosofiskt, visst? – perfekt för en spänstig Isak att relativt enkelt hoppa upp och knoppa in. Dzjanajev gjorde det oortodoxa valet att vare sig stanna på linjen eller gå upp i duell med Isak – från Igor Akinfejevs styre är ju lika delar extravagans och svajigt målvaktsspel lite av ett ryskt adelsmärke – och det stod 0–1 till Sverige. Det speglade inte matchen, men det var livsviktigt för Isak, som slitit med målskyttet efter coronabrejket och tävlar om en startplats i EM-elvan i sommar.
Ryssland var snäppet bättre i första halvlek. De skapade en hyfsad press i både första och sista kvarten, med en Artjom Dzjuba som var farlig också när han inte var bra och en svajig svensk försvarslinje. Det är inte helt lätt att förstå vad Janne Andersson vill med en helt nykomponerad fyrbackslinje. Det torde vara i princip omöjligt att ”slå sig in” i laget, när ingen av försvarskollegorna är ordinarie heller.

Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN

Sex år långt uppehåll

I andra halvlek spelade Sverige upp sig, eller så var det Ryssland som bytte bort sitt spelövertag. Det är inte lätt att avgöra, faktum är att det är svårt att få några svar alls i en match där hemmalaget gjort sex byten efter 77 minuter och Sverige fem. Mattias Svanberg och Kristoffer Olsson stod för en hel del skapliga initiativ på det svenska mittfältet, men det var en rejäl högoddsare som stod för Sveriges andramål i kväll.

Mattias Johansson gjorde sin senaste landskamp mot Estland 2014. Efter ett drygt sex år långt landslagsuppehåll slog han i kväll in sitt första mål för blågult, en boll som bytte bana när den tog på Fjodor Kudrjasjov, men de räknas ju också.

En hel del av förhandssnacket gällde förstås Jordan Larssons riktiga landslagsdebut på hemmaplan i Ryssland. Larsson gjorde en helt okej insats, men det var hans anfallskamrat från Spartak Moskva tillika landslagsdebutanten Aleksandr Sobolev som nickade in reduceringen mot ett rätt iskallt svenskt mittförsvar.

Men Sverige vann matchen och det var förstås värt hela resan, vad Karin Boye eller Tord Grip än säger om den saken. Det var den första svenska landslagssegern sedan januari år, då man slog Kosovo med 1–0, och den första svenska skalpen mot kvalificerat motstånd sedan man säkrade EM-biljetten mot Rumänien i november förra året.

En gammal god svensk vana, den att vinna landskamper. Det behövdes.

Laddar Matchöversikt

Av: Johanna Frändén

Publicerad:

LÄS VIDARE

Sportbladet – Allsvenskan

Prenumerera på vårt nyhetsbrev om Allsvenskan – krönikor, reportage, intervjuer, granskningar och rankningar.