”Det kommer kännas konstigt”

FOTBOLL

Linderoth inför premiären

ISTANBUL

Varför skällde han på Zlatan och Fredrik Ljungberg? Hur känns det att bli kysst av vuxna män? Och hur ska Galatasaray bära sig åt för att bli mästare?

I kväll debuterar Tobias Linderoth i Turkiet.

Sportbladet åkte dit och bad om svar.

Metin Oktay är för Galatasaray vad Gunnar Nordahl är för Milan; en legendarisk skyttekung, en referens för alla. Oktay spelade på 1950- och 1960­talet. Vräkte in mål. En gång sköt han sönder nätet i ett derby mot Fenerbahçe.

Det där är vad som krävs för att få en träningsanläggning uppkallad för sig. Av Tobias Linderoth kräver Galatasaray bara en ligatitel. Och gärna en Uefacup, när han ändå är igång.

– Jag känner mig fräsch, men jag är osäker på var vi står. Det har varit upp och ner på försäsongen, säger Tobias.

Vi träffas alltså på Metin Oktay, det moderna sportcentrat i Istanbulförorten Florya. Framför lejonstatyerna, under den gigantiska lagbilden med Uefacup-vinnarna från 2000. Tobias, hustrun Maria och dottern Emilia, tio månader, har precis flyttat in i en lägenhet i området (”vi har en säng och ett bord än så länge, möblerna är på väg från Danmark”). De flesta spelarna bor här ute.

Tobias Linderoth trivs.

Än så länge.

I en klubb som Galatasaray, i en stad som Istanbul, i ett land som Turkiet så beror fotbollsspelares välmående alltid på hur det går. Och det senaste året har det gått dåligt för Galatasaray.

”De är väldigt sugna på att vinna”

Säsongen som inleds ikväll handlar om heder.

– Jag har bara fått positiva intryck, men man märker att de är väldigt sugna på att vinna något. De är inte nöjda med förra säsongen, säger Tobias.

En tredjeplats – det är som att komma sist?

– Ja, det kan man säga.

Galatasaray möter Rizespor i kvällens premiär, inför ett öde Atatürk-stadion. Skandalscenerna i vårens Fener-derby gav klubben fem matcher inför tomma läktare.

– Ett hårt straff. Jag har aldrig spelat utan publik, det kommer att kännas konstigt.

Vad vill du få ut av det här?

– Erfarenheten av att bo i ett sånt här land. Jag har alltid velat spela i Sydeuropa, och här finns en helt annan kultur både på och utanför

planen.

På vilket sätt?

– Det första man märker är väl att det finns fans vart man än åker, och att de är väldigt på. Det ska kramas och pussas. De är öppna. Och väldigt trevliga.

Hur skiljer sig kulturen på planen?

– Jag har ju svårt för Italien, filmandet och det, och det är lite samma här. Det har hänt att jag skällt ut några i laget som filmat på träning.

Du är en annorlunda spelare i en klubb som dyrkar offensiven. Annorlunda spelare blir hjältar eller avskydda, aldrig något mittemellan.

– Men de vet vad de får. Klubben var intresserad redan förra säsongen, och jag vet att Feldkamp hörde efter med Ronnie Hellström om hur jag var. Han tränade Ronnie i Kaiserslautern. Och Ahmet Akcan, andretränaren, hade sett mig spela. Så de visste en hel del om mig.

Hur kommer ni att spela?

– Nästan som landslaget, med tre offensiva mittfältare och mig bakom. Min roll blir lite mer defensiv än i FCK, skillnaden är att vi har en mer utpräglad­ ”nummer tio” i Lincoln. De har letat efter den sortens spelare länge, det har varit ett jävla sug efter honom här.

Hur är han?

– En skön kille, typisk brasse. Och så är han den bäste frisparksskytt jag sett.

Du satte ju ett par frisparkar för FCK – är det slut på det nu?

– Äh, jag gör bara mål på dåliga målvakter?

”Det är väldigt klara riktlinjer”

”Kalli” Feldkamp har inte tränat något lag på flera år. Varför plockade Galatasaray honom?

– För att han har gjort bra resultat här förut. Det första han gjorde var att skära bort tio spelare ur truppen. Vi var 36 förut, nu är det tio som inte får träna med oss längre.

Vilken sorts tränare är han?

– Han vet vad han vill, det är väldigt klara riktlinjer om allt.

Även taktiskt?

– Nej, inte så mycket. Mer det andra, en massa regler som vi ska följa; som att vi måste vara på anläggningen en timma före träningen och så.

Det sägs att han har 20 minuters möten med er före varje träning, där han skäller ut spelare ibland. Som (anfallaren) Necati häromveckan.

– Jo, ibland är det skäll och ibland beröm. Men det är alltid en massa journalister på träningarna, så det räcker att någon höjer rösten så står det att det har varit vilt bråk.

Hur verkar organisationen?

– Väldigt bra. Bara runt laget finns tre massörer, två fysioterapeuter, två läkare och fyra tränare.

När Feldkamp tog över Ismaily i Egypten så fick han 32 assistenter av klubben. Han hade hårdkörning med dem i tre dagar tills bara sju var kvar?

– Tränaren har hög ställning här också. Så länge det går bra får han vad han vill. Gör det inte det så?

Apropå ställning. Jag tänkte på din status i landslaget under VM. Du skällde ut Zlatan under en match, Ljungberg under en annan. Det är inte alla som skulle göra det.

– Nä, men på planen är alla lika. Så måste det vara.

Visst. Men det kräver integritet. Du hade inte gjort på samma sätt när du var 22.

– Kanske inte. Jag lärde mig mycket under tiden i Everton. Jag var snäll och vek ner mig där, det gör jag aldrig om. Efter det bestämde jag mig för att aldrig mer försöka vara alla till lags. Jag vet vad jag vill och vem jag är, passar det inte får man byta klubb.

Vad krävs för att du ska ta nästa steg i utvecklingen, för att bli en ? Xavi?

– Vi är väl rätt olika. Alla är inte så spelande, en del är som Gattuso också. Men okej, det är därför jag flyttat hit, för att lära mig en annan stil. Min största uppgift är att bilda ett block ihop med mittbackarna, men de använder mig mycket i spelet med boll också.

Som en länk till Lincoln?

– Ja, precis.

Men om Galatasaray ska lyckas behöver ni en anfallare till, en målskytt.

– Ja, det gör vi nog. Det har varit mycket rykten hela sommaren, mest en massa stora namn.

Baptista, Morientes? Det senaste jag hörde var att det var klart med Postiga från Porto.

– Vi får se hur det blir.

Roger Ljung, din agent, spelade ju här på 90-talet. Vad har du fått för råd av honom?

– Han försökte förbereda mig på det som hände på flygplatsen, men det klarade han väl inte riktigt?

Cola – enda lasten

De där bilderna var ju helt underbara! Vad hände egentligen?

– Jag fick poliseskort när jag landade, men helt plötsligt var poliserna borta. Då började fansen hissa mig, bära mig, kramas. De gör så här, det är deras sätt att välkomna nya spelare.

Tobias Linderoth ler snett. Sedan Patrik Andersson slutade i landslaget har han tagit över som den sammanbitne, den som bygger sin auktoritet lika mycket på det han inte säger som på det han säger.

I kväll inleds hans största utmaning hittills. Blir han stor i Galatasaray blir han större än det går att föreställa sig.

Han dricker upp sin Coke (”den enda last jag har”), och lämnar cafét för att åka hemåt. Utanför väntar ett dussin supportrar som vill hålla i honom, ta bilder av honom, få autografer av honom.

En liten kille, elva år kanske, ber att få en autograf på en Real Madrid-tröja. Tobias Linderoth sneglar på tröjryggen: Nummer tre, Carlos.

– Wrong player.

Roberto Carlos är sedan i somras en Fenerbahçe-spelare. Tobias Linderoth har redan lärt sig det mest väsentliga om turkisk fotboll.

Resten, det får han ta som det kommer.

Den eviga kampen om Istanbul