Sportbladets Simon Bank: Jag längtar till drömmötet i Aten – allt kan hända igen

Publicerad:
Uppdaterad:

Jag väntar mig ingen repris. Jag väntar mig inte samma magi, samma extas.

Liverpool–Milan – igen.

Men nä, jag väntar mig inte ens samma resultat.

För lite mer än en vecka sedan pratade jag med Dirk Kuyt om Liverpools chanser att vända mot Chelsea på Anfield. Han pratade, länge och väl, om hur tufft det skulle bli, och avslutade:

– Men konstigare saker har hänt.

– Jag vet, sa jag. Jag var i Istanbul 2005??

Kuyt flinade, och även om han inte var Liverpool-spelare då så hade han velat vara på Atatürk-stadion den 25 maj 2005. Alla i hela världen, levande och döda, hade velat det.

Liverpool–Milan är den mest fantastiska fotbollsmatch som någonsin spelats. Nu möts de igen, i Sydeuropa igen, i en final igen.

Både Benítez och Ancelotti kommer att undvika att göra om misstagen från 2005.

Rafa Benítez har ett bättre lag än då, på alla sätt, men om han låter bli att spela med en defensiv innermittfältare så kommer det att bli 0–3 igen. För två år sedan lyssnade han på Stevie Gerrard, lät honom spela bredvid Xabi Alonso istället för som släpande forward – och Kaká dansade capoeira i de öppna landskapen.

Spelarna firar INTE i paus

Den gången bytte Rafa in Didi Hamann, klippte tyglarna för de offensiva mittfältarna, och vände matchen. Den här gången kommer Mascherano att få jobbet från start.

Ancelotti har, på vissa sätt, ett sämre lag än 2005. Crespo och Sjevtjenko har flyttat till exempel. Han måste vinna matchen på mitten och lita på Kaká.

Misstaget han inte gör om?

Att låta spelarna fira i paus.

3–0 kan bli 3–3, kan bli straffar och en förlust så ond att den är en tatuering i ett rödsvart hjärta.

Milan vet nu.

Liverpool vann finalen när de inte längre kunde förlora den, och även om de borde ha ett mentalt övertag så vet de också att Milan på många sätt är ett skickligare lag. Liverpool kan skrämma många lag, men aldrig Milan. De rödsvarta är som en klok gammal farbror, som sett hela världen och inte hetsar upp sig för någonting. Släng in ormar, mörker, höga höjder, bomber, Peter Crouchs knän – det enda som skrämmer Milan är ändå vetskapen att de har finalens sämste målvakt.

Liverpool vet att det är lättare att hetsa upp farten mot Chelsea än mot Milan. De får försöka vinna på andra sätt. Försvara lågt men aggressivt. Komma innanför skinnet på Kaká och Pirlo. Ta sina chanser.

Den 23 maj spelar Liverpool mot Milan i Atens Olympiastadion, och jag minns inte när jag senast längtade så mycket efter något (i alla fall inte med kläderna på).

Garanterat intressant match

Det kan bli en låst match, en galen match, det kan bli allt utom ointressant.

För två år sedan sa Rafa Benítez två saker inför matchen:

– Vi får inte släppa in ett tidigt mål – och vi får inte gå bort oss på fasta situationer.

Efter 52 sekunder gjorde Maldini 1–0 på en frispark från Pirlo. Milan gjorde 3–0,

firade och förlorade. Jag har sett två VM-­finaler, tre Uefacup-finaler, två Champions League-finaler och fler stormatcher än jag kan räkna. Biljetten till Liverpool–Milan är den enda jag sparat.

Kan vi få se något som ens är i närheten den här gången?

Kan Liverpool vinna igen?

Jag vet inte, jag tror inte det.

Men konstigare saker har hänt.

RYSARRETUR I ATEN 23 MAJ 2007 – BANK PLUSSAR FINALLAGEN

Simon Bank

Publicerad:

Sportbladet – Allsvenskan

Prenumerera på vårt nyhetsbrev om Allsvenskan – krönikor, reportage, intervjuer, granskningar och rankningar.