Marseille dansar hela vägen

FOTBOLL

Niva: Lyons dominans går mot sitt slut

Foto: Marseilles Samir Nasri mot titeln?

Frankrikes sak är vår.

När de tunga ligorna nu återigen rullar igång har vi svenskar fler anledningar än någonsin att rikta satellitmottagaren mot sydväst.

Den största finns i Toulouse, heter Johan Elmander och är på väldigt god väg att bli vår näste superstjärna.

För drygt tio månader sedan satt jag på ett fik i Bretagne, och resonerade med Erik Edman kring hur säsongen skulle se ut för svenskproffsen i Ligue 1.

För egen del var vänsterbacken ­bekymrad.

Rennes hade tappat alla sina bästa spelare – Kim Källström, Alex Frei, Yoann Gourcüff, Andreas Isaksson – men en sak var i alla fall Edman fullständigt säker på:

– Du kan hälsa Elmander att vi kommer att komma före hans jävla Toulouse i alla fall.

Rugby större än fotboll

Morgonen efter skrapade jag bort is från hyrbilens vindruta, och åkte 70 mil söderut.

Nere vid Medelhavskusten möttes jag av 31-gradig värme och en självsäker Johan Elmander:

– Haha, Edman snackar så mycket. Han har fel.

Jag var inte så övertygad.

Toulouse var en inbiten rugbystad, och det hade gått över 15 år sedan det förbisedda fotbollslaget ens kom bland de 15 bästa i ligan.

Min ärliga uppfattning var att Elmander gjort ett konstigt val när han sa nej till konkreta anbud från bland annat Blackburn och Glasgow Rangers.

Elmander förklarade sig. Dels ville han vara säker på att få speltid, menade han, och sedan var det något annat:

– Det är svårt att säga exakt varför, men Toulouse kändes bara rätt. Klubben är väldigt ambitiös, och det finns en framtidstro i staden. Ibland måste man våga chansa och lita på sin magkänsla.

I dag vet vi.

Johan Elmander hade rätt. Jag och Erik Edman hade fel.

I den 93:e minuten av säsongens allra sista match kvitterade Lille mot Rennes. Målet kostade Edman och hans klubb en första Champions League-chans någonsin.

Den försvann 70 mil söderut, där Johan Elmander precis gjort tre mål mot Bordeaux och fullbordat Toulouses sanslösa slutspurt.

I går lottade så en Uefa-pamp ”Le Téfécé” mot Liverpool, och plötsligt grubblar halva Fotbollseuropa över samma sak som vi svenskar funderat på i några månader.

Hur bra är egentligen denna Elmander? Hur bra är detta Toulouse?

På ett svarar jag ”jättebra”. På två ”sisådär”.

I våras spelade precis alla omständigheter Toulouse i händerna; de fick gratispoäng av förbundet, de slapp skador, nästan alla storklubbar underpresterade.

Häromdagen pratade den förnuftige tränaren Elie Baup först och främst om att undvika nedflyttning, och själv tycker jag ett en mittenplacering vore rimligt för den tunna truppen.

Elmander kung i Toulouse

På den franska upptaktsträffen var tipsen spretiga. Konkurrenternas tränare tippade allt mellan tredje och trettonde plats för Toulouse, men vilken placeringen än var kom den nästan alltid med samma brasklapp:

”Förutsatt att de inte blir av med Elmander”.

Det är ingen svenskvinkling, utan en sanning. Johan Elmander har spelat till sig en status som den absolut störste i Toulouse.

Han gick visserligen mållös långa perioder i vinter – det ska vi komma ihåg – men det berodde främst på att han antingen var skadad eller helt isolerad på topp.

Den här säsongen ska Toulouse försöka sig på 4–4–2 i stället för 4–5–1, och det kommer ge Elmander helt andra möjligheter att glänsa.

När Europas storklubbar värvar anfallare är de fixerade vid målproduktion, och ska Elmander få det där verkliga drömkontraktet bör han göra minst 15 mål i vinter.

Får han bara vara skadefri är jag övertygad om att han klarar av det.

Och ovanför den blågula glasögonkanten?

Jo, Lyon har vunnit sex raka titlar, och senast gjorde de det med rekordstor marginal. I våras säkrade de titeln redan den 18 april, med en 0–0-match hemma mot Rennes.

Men när slutsignalen gick, när firandet skulle starta – då buade hemmapubliken.

De var missnöjda med matchen, med våren, med känslan av att klubben passerat zenit och nu var på väg neråt.

Bredast – men inte bäst

Sedan dess har ett knippe nyckelspelare försvunnit. Ytterligare en bunt har tvingats kvar mot sin vilja.

OL har fortfarande den bästa truppen, men för en gångs skull tror jag faktiskt inte att det räcker. Ett steg längre ner i alfabetet finns ett OM som vibrerar av optimism.

Okej, de har förlorat Ribéry, men de har knutit upp Cissé, hämtat in Zenden och Ziani och behållit den ljuvlige Samir Nasri.

Får bara Olympique Marseille en bra start så tror jag att de hoppar, studsar och raï-dansar sig hela vägen fram till sin första titel på 16 år.