Ekblom Bak: Vi måste bli mer manliga på planen

FOTBOLL

Damfotbollen har marscherat framåt massor de senaste åren såväl fysiskt, bolltekniskt som spelmässigt.

Men på en punkt står många av oss fortfarande och stampar. Det är något så väsentligt att jag är övertygad att en utveckling där skulle göra ett bottenlag till ett topplag. Eller ett topplag att bli helt överlägset.

Och det sitter i våra huvuden.

I vår kvinnliga natur.

Foto: Sportbladets krönikör Elin Ekblom Bak.

Jag har haft ideligen manliga tränare. Och jag gillar det. För jag gillar när det är raka rör, inget tjafs, en befogad utskällning då och då. Det får en att känna att man lever och att knyta näven. Så har mina tränare funkat i alla fall. Och så funkar jag. Men vart vill jag komma då? Jo, detta var ett exempel på vad manlig mentalitet kan bidra med i ett damlag. Men vad som också förenat dessa manliga tränare är att de inte riktig förstått oss. Dom har inte fattat riktigt varför och hur vi tänker i många situationer på och utanför planen.

Och det är väl inte så konstigt; dom är män, vi är kvinnor. Och det är här vår stora utvecklingspotential ligger.

Ska INTE bli en kopia

Jag anser INTE att damfotbollen ska sträva efter att bli en kopia av herrfotbollen. För hur vi spelar och tänker fotboll har sin egen charm och betydelse. Jag avser heller INTE att såga damfotbollen vid fotknölarna och kalla den mesig. Vad jag dock anser är att man alltid ska fejsa och begrunda vad man kan utveckla. Och förbättra. I detta avseendet anser jag att vi i vissa lägen skulle kunna lära lite av den manliga mentaliteten. Bli lite manliga i vårt kvinnliga tänk på planen.

Låt mig ge några exempel. Vi tjejer gillar att ifrågasätta och undra. Gillar att snickra lite själva, om ni förstår vad jag menar.

Sätter en tränare ut ett par koner och säger att laget ska springa fram och tillbaka mellan dom tills han säger till, så gör killar det. De flesta tjejer står kvar och undrar varför. Vad är syftet?

På ett sätt är detta bra, på ett annat mindre bra. För vad jag vill komma till är att ibland måste vi tjejer bara ta det som sägs och köra. Underordna sig tränaren, lita på att han/hon har en tanke med övningen eller taktiken. För om elva spelare på plan, fem på bänken och fem på läktaren drar år olika håll, så blir det inte samma tryck i lagsporten. Detta var självfallet ett överdrivet exempel, men tydligt.

Här kan vi bli bättre

Det finns många andra situationer som jag diskuterat med mina manliga tränare. Och som jag är beredd att hålla med dom om att vi kan bli mycket bättre på. Jag rabblar upp ett par; Straffa motståndarna när dom gör misstag. På planen själva läsa av och utnyttja motståndarnas svagheter (som en långsam back eller en skadad spelare). Våga vara överlägsna och köra över motståndarna. Vara en killer, i både dueller och i straffområdet. Vara egoist i flera lägen.

Ta Umeå som exempel. Förutom skickliga spelare, så lyckades dom under sin storhetstid de senaste åren anamma detta riktigt bra. Så kändes det i alla fall som motståndare.

Dom var en massiv enhet som kom stormande. Ett misstag, och man var körd. En mesig duell, och man var överkörd. 5–0 och slut där? Nä då, dom ville ha minst 10–0. Och så var dom var ju också helt överlägsna. Körde på, straffade och förnedrade.

Radera ut skillnader

Vissa av er håller med mig, andra tycker vadå, allt det där har jag ju redan.

Ja, kanske ett par i varje lag, men inte hela laget. Och det är naturligt. Kvinnligt naturligt vågar jag säga. Skulle alla spelare i ett lag lyckas annama detta, skulle det radera ut skillnader i spel och teknik mellan olika lag. Och göra laget HELT överlägset.