Bohman: Aktionen känns bara självisk

FOTBOLL

Djurgården åkte på en ny blytung förlust i allsvenskan efter fansens läktarprotest.

Sportbladets Per Bohman analyserar matchen i tre utmärkande punkter.

Foto: Sportbladets Per Bohman.

1. Supporterskapet är ingen aktie som ska ge avkastning

I dag framstod Djurgårdens supportergrupp Järnkaminerna som den värsta typen av hetsig investerare. Som förväntar sig att få tillbaka avkastning på sina satsade timmar – som vore supporterskapet en simpel aktie.

"13 derbyn utan vinst från er, ger 13 tysta minuter från oss. Hjärtlösa insatser är ovärdigt Djurgårdens IF", stod det på banderollen under fansens protest.

När klacken sedan vandrade ner på läktaren möttes de inte av uppskattande applåder. I stället blev de – unisont – utbuade av en uppenbart missnöjd sittplatspublik. Och jag delar deras uppfattning, för den här aktionen känns mest som ett själviskt sätt att tillfredställa ett eget, personligt behov snarare än att kollektivt faktiskt hjälpa föreningen framåt.

Jag skulle förstå en liknande protest om, låt säga, affärsmän infiltrerat styrelsen för att lobba mot 51-procentregeln, eller om spelarna faktiskt misskött sig på något vis och inte förstått den känslomässiga katastrofen som Djurgårdens derbygolgata innebär för supportrarna. Men spelarna och den sportsliga ledningen har låtit sig utsättas för utskällningar framför klacken, svarat upp mot kritiken på ett extrainsatt medlemsmöte och skött sig exemplariskt.

Men nu är alltså Djurgårdsklacken ledsna för att laget förlorat derbyn – det vill man ju inte! – och anser att skälet till det är att spelarna inte kämpar. Det är, milt uttryckt, ingen särskilt avancerad analys. 

Jag har i grunden väldigt svårt för en supportergrupp som kräver segrar. Det framstår helt enkelt som ett enkelspårigt slag i luften och är... meningslöst. Det är säkert befriande och skönt att VISA att man är förbannad – men det går inte att skaka av sig känslan att det mest handlar om en tomt egocentrerad maktdemonstration utan konstruktivt syfte.

2. Bara att erkänna – jag hade fel om Antonsson

Det är bara att räcka upp handen. Jag var en av dem som avmätt dömde ut Marcus Antonsson som en ny Måns Söderqvist. För mig – som hade de många menlösa inhoppen i Halmstad på näthinnan – var det svårt att köpa att Antonsson verkligen utvecklats till den klassanfallare han framstod som förra säsongen.

Nu kapitulerar jag inför smålänningens krispigt distinkta forwardsagerande. Biljardstöten på volley som gav 1–0 var Henrik Larssonsk i all sin enkelhet, och hans föregående löpning bakom Djurgårdens mittback Marcus Hansson läckert maskerad. Att – över tid – ösa in mål i ett dysfunktionellt och ofta odugligt Kalmar FF borde premieras med ett fett utlandskontrakt. För Marcus Antonsson är sannerligen ingen dagslända.

3. Ruggigt starkt mitt under pågående "myteri", KFF

Har Peter Swärdh tappat kontrollen över spelartruppen? Fotbollskanalen rapporterar om hur vissa spelare lobbar för att tränaren ska avsättas. Öppet respektlösa citat från tongivande namn som Viktor Elm och Viktor Agardius indikerar onekligen att det pågår något slags myteri mot den sportsliga ledningen.

Djurgården-Kalmar FF var den sämsta allsvenska match jag sett i år, men jag är ändå ruggigt imponerad av bortalaget. Att under föreningens värsta turbulens på 10-talet – tryggt och avslappnat – gå ut och taktiskt utmanövrera Djurgården är starkt. Särskilt som delar av spelartruppen faktiskt verkar tappat förtroendet för Peter Swärdh. Proffsigt!