”Den absolut jävligaste perioden i hela mitt liv”

Lasse Nilsson berättar om depressionen

avFilip Durefelt

Foto: BILDBYRÅN
Lasse Nilsson avslutade karriären i Norrby.

Lasse Nilsson la fotbollsskorna på hyllan förra helgen.

Nu berättar han om depressionen som följde efter en smäll mot huvudet 2014.

– Det är den absolut jävligaste perioden jag varit med om i hela mitt liv, säger han till Borås Tidning.

Efter en lång karriär blev bortamatchen i superettan mot Jönköpings Södra förra lördagen det sista som Lasse Nilsson gjorde på en fotbollsplan.

36-åringen avslutade sin karriär med en säsong i Norrby, men är främst känd för sina elva år och över 200 allsvenska matcher för Elfsborg, uppdelade i tre sejourer, med SM-guldet 2012 som höjdpunkt. Nilsson har även spelat för lag som Heerenveen, Saint-Étienne och Vitesse.

Men allt var inte frid och fröjd under den långa karriären.

Flera månader i mörkt rum

2014 skallade han ihop med Åtvidabergs Emmanuel Dogbe och ådrog sig både en hjärnskakning och en whiplashliknande skada. Därefter följde flera månader i ett mörkt rum, med huvudvärk och depression.

– Jag skötte mig som man skulle, men blev inte av med huvudvärken, och i samband med det blev det väldigt jobbigt. Som tur är var jag så vuxen så att jag bad om hjälp, främst hjälp med att sova, men också mot mina ångestkänslor. Jag förstod ju att jag drabbats av en depression och det är den absolut jävligaste perioden jag varit med om i hela mitt liv, säger han i en lång intervju med Borås Tidning.

”Kände en form av skam”

På frågan från BT om han tycker det är jobbigt att minnas tillbaka svarar Nilsson:

– Det vet jag inte, det tillhör mitt liv, ett liv och en karriär har med- och motgångar. Men det var knäckande på flera sätt, rädslan, och att be om hjälp. Jag är inte van vid att be om hjälp. Och man kände en form av skam, även inför sin egen familj, att man inte kunde vara med och käka lunch för att ljudvolymen var för hög. Men jag reste mig tillsammans med snälla människor. Det var svårt att ta fotbollen på riktigt lika stort allvar efter det där, och tur var kanske det, det hade gjort det ännu svårare att stå vid sidan och se på när Elfsborg var på väg åt fel håll.

ARTIKELN HANDLAR OM