En millimeter ifrån att bli simvärldens Neil Armstrong

FOTBOLL

PEKING. Ni får ursäkta om det blir en del stavfel i den här krönikan.

Jag råkar sitta och skriva den med historien fladdrande i håret.

Michael Phelps, sju guld, en hundradel.

Och det är, som det heter, bara början.

Det är ont om syre i en simhall i Peking, där vi just sett ett simlopp som alla i världen kommer att minnas om hundra år.

Jag sitter och ser prisutdelningen, Michael Phelps ser ut som om han varit med i en bilkrasch eller ramlat ut från en balkong på tolfte våningen – och överlevt. Som om han vet precis vilken tur han haft, att han just varit med om något som kommer att förändra sättet han ser på livet.

Nationalsången spelas, det är Land of the free och Home of the brave – men då är jag redan förlorad i mannen som står bredvid honom.

Milo Cavic. Tvåan.

Han var en millimeter ifrån att bli simvärldens Neil Armstrong, men kommer alltid att bli ihågkommen som dess Buzz Aldrin. Han som kunde varit först.

Det finns så många bottnar, så mycken resonans i alltihop.

Cavic är en engagerad, utbildad serb. Han är född och uppväxt i Kalifornien, men det var också han som blev utslängd från EM efter att ha kommit till prisutdelningen i en t-shirt med texten ”Kosovo je Srbja”, ”Kosovo är Serbien”.

I morse hade han, Milo Cavic, strupgrepp på själva den idrottsliga symbolen för USA:s överlägsenhet. Han hade makten över USA:s största idrottsdröm på evigheter.

Michael Phelps visste att han var tvungen att ha kontakt med de snabbare simmarna efter halva loppet. Han vet att han kan ta igen en halv kroppslängd, inte mer.

Efter 50 meter var han en halv kroppslängd, 62 hundradelar, efter Cavic.

De 50 meter som sedan följde var idrottshistoria av en sådan densitet att en hell hall kippade efter andan som strandad guldfisk.

Phelps tuggade i sig decimeter efter decimeter av Cavic, och till slut var frågan bara om det fanns tillräckligt med bassäng kvar för honom att komma ikapp.

Det såg inte så ut.

När han går in i mål, den sista metern, är han fortfarande tydligt efter. Cavic gör som man ska, han glider in med handen och tar i kaklet. Phelps kommer fel, och slår in sina händer ovanifrån.

Och där finns frälsningen.

För första gången under OS slår Michael Phelps inte världsrekord när han vinner, men han slår vilt i vattnet och skriker rakt in i historien, för klockan ger honom sju guld med en hundradels marginal.

Det är fullkomligt obegripligt, det är för perfekt för att vara sant, det är en dröm som går utöver det tillåtna ens för drömmar.

Vem kan skriva ett sådant manus?

Den frågan betyder något, och en timma efter loppet har alla i hela världen förstått det – utom Fina.

De skickar fram en fåne.

Det finns förstås frågor om tidtagningen. Blotta ögat ser inte att Phelps är före, bara Omegas tidssystem ser det, känner det. Två oberoende tidssystem har vidimerat tiden, och Serbien har – efter sin första protest – fått se fotobevis som de accepterar.

Och Fina skickar fram en fåne som heter Cornel Marculescu som pratar om vilken fantastisk simmare Michael Phelps är, och att vi inte ska ifrågasätta något eftersom han simmar så fantastiskt och att Phelps imorgon ska göra något som gör honom ”till en utomjording, nästan”.

Fina kunde förklarat, förtydligat och försäkrat.

Istället bjuder de in på rave, julafton och konvent för alla världens konspirationsteoretiker.

Alla ville veta hur Michael Phelps kunde komma före när ingen såg det. Fina-fånen inleder med att, på sitt sätt, berätta hur överlyckligt Fina är över att Phelps vann.

Simningen har sin rättvisa, protesten avslogs förstås och jag tivlar inte på att Phelps verkligen var först. Men att Fina bjuder in till den sortens diskussion är så pinsamt att Milo Cavic, om han kommit från Sverige och hetat Ara, hade kastat sin silvermedalj i vattnet.

Det gör han inte.

Han säger:

– Om det var upp till mig så hade jag lagt ner protesten. Jag vill inte protestera mot det här. Jag är fullkomligt nöjd med var jag är.

Någon minut senare kliver Milo Cavic upp på prispallen, en bassänglängd bort hänger Serbiens flagga en halvmeter lägre än USA:s.

Den ofattbare Michael Phelps tar in allt, lycklig över att ha tangerat Mark Spitz sjuguldsrekord, det som skulle vara oslagbart.

Milo Cavic står bredvid och bara ler.

Han ser faktiskt ganska lycklig ut, han också.

•••

USA och OS fick sitt mirakel och sin historia. Sverige fick två magplask.

Stefan Nystrand och Therese Alshammar visade för ett år sedan att de har vad som krävs för att slåss om OS-guld, men väl i OS har de inte varit nära att visa det.

Nystrand kom aldrig in i sin final på 50 fritt och slutade sist, Alshammar kom inte ens till final.

Något har gått fel i vägen fram till OS, det hedrar Alshammar att hon inte tar chansen att skylla på en krånglande simdräkt.

Svensk simning kommer att bli medaljlöst för andra OS:et i rad. De får diplom för bredd, men när två superstjärnor misslyckas med att spets (Nystrand) eller hitta (Alshammar) formen så är skyddsnätet borta och fallet väldigt, väldigt tungt.

ARTIKELN HANDLAR OM