Simon Bank: Jaha, det hade man på känn

Foto: KNOCKADE GAMLA KLUBBEN Lorik Cana sänkte Paris Saint-Germain med matchens enda mål. Cana, som nickade in bollen efter Samin Nasris hörna, värvades till Marseille från just PSG så sent som i somras.
FOTBOLL

En ammoniak-attack, en fransk målvakt i rollen som Harald Schumacher, en PSG-spelare som sänker PSG.

Jodå, allt är som förväntat i Marseille igen.

Oordningen är återställd.

Det otroliga är inte att Paris Saint-Germains tränare Laurent Fournier med yrsel i ögonen avslöjar att han och hans lag utsatts för en ammoniak-attack före årets viktigaste match.

Det otroliga är att man tänker ”jaha, det hade man på känn”.

Att kalla Olympique Marseille–Paris Saint-Germain för ”en fotbollsmatch” är som att kalla amerikanska flaggan för ”en bit tyg”.

Det finns så mycket betydelser, så mycket bakomliggande motsättningar, så mycket kokande, mörk helveteshistoria liggande i de här 90 minuter långa krockarna att inget som händer längre kan överraska någon.

Det är det posha Paris mot det skitiga Marseille. De rika mot de fattiga. Uppkomlingen mot traditionen. Makten mot den ständige underdogen.

Och det är bråk och skandaler.

Varenda. Jävla. Gång.

För tre år sedan dansade PSG-tränaren Luis Fernandez samba framför Olympique Marseilles bänk. För två år sedan fick Fernandez ha polisskydd. Samma säsong barrikaderades OM:s spelarbuss av PSG:s fans, och varje gång Paris Saint-Germain möter Marseille kastas prylar nog för en hyfsad, sydfransk loppmarknad in mot spelarna.

I går var polisen mest nervös för att olika supportergrupper inom PSG (Tigris Mystics och Boulogne Boys) skulle börja slåss med varandra. De borde alltså haft koll inuti gästernas omklädningsrum istället.

En absurd men underbar kväll

Annars, utöver den omisskännliga doften av ammoniak, var det en fin kväll på underbara Stade Velodrôme. Absurd, men underbar.

Varje fotbollsklubb har sin egen DNA, sin egen kultur. Olympique Marseilles inneboende natur heter kris, krig och oordning. Charm, säger en del.

Jag trodde ju att de hade något på gång i fjol. De värvade Pedroît Benetti, den finaste playmaker som fanns i Ligue 1. Ett år senare sålde de honom billigt till Lyon.

Det förvånade inte heller.

I Marseille tror man att ”kontinuitet” är ett virus som smittar om man har oskyddat sex.

Ta startelvan igår: Inte en enda av de elva har varit i klubben längre än ett år. Åtta av dem värvades i somras. Och målvakten Fabien Barthez, den ende med en lång historia i klubben, gjorde sin första match sedan i våras eftersom han spottat på en domare (i en träningsmatch, Barthez är inte så logisk han heller) och stängts av i ett halvår.

Marseille vann inte en enda av sina första fem matcher i år, men nu har de vunnit fem av sina sex senaste.

Och, framför allt:

De vann mot parisarna igår.

Jean Fernandez, OM:s nionde tränare på 2000-talet, är trogen mot klubbens spelidé. Det är mycket fart, mycket spring och ett anfallsspel som är så snabbt att motståndarna (och de själva) sällan hänger med. Mot ett illa åderlåtet PSG – utan Létizi i mål, utan skyttekungen Pauleta och tuffingen Edouard Cissé på mitten – hittade de ofta numerära överlägen på sin högerkant. Lille Franck Ribéry som vräkt in mål i alla franska U-landslag lekte med PSG:s lite tröga försvar. Utan utdelning. Lamouchi sköt en volley ur öppet läge. Över.

PSG fick också sina chanser, och när Kalou kom fri hoppade en rostig Barthez ut och sänkte honom som en miniatyr-Schumacher.

Inte vackert, men effektivt. Precis som matchen, fast tvärtom.

En perfekt hörna – 1–0, knock out

Paris Saint-Germain såg rätt nöjt ut med en poäng, och eftersom Marseille inte slagit dem på nio möten fanns det inget som talade för att det skulle bli något mål.

Ja, inget utöver det faktum att OM aldrig gör vad de ska göra (och det faktum att jag satsat dagslönen på 0–0).

Underbarnet Samir Nasri, 18, slog en perfekt hörna med sin delikata lilla högerfot och Lorik Cana nickade in den så fint.

1–0, knock out.

Lorik Cana kom från PSG i somras, en övergång som väldigt få spelare klarat av med någon framgång. Han är något så märkligt som en schweizisk kosovo-alban, och han gör ett mål om året.

I går var det dags, en kväll när kaoset var totalt – och oordningen vaggade in Marseille i ett slags trygghet den staden älskar och känner igen mer än något annat.

I dag vaknar folket upp på nytt, anklagade och kritiserade och fattiga och skitiga och bespottade.

Som lyckliga vinnare.

Simon Bank