Fagerlund: AIK tvingades ta fram hjärtat

FOTBOLL

Först försökte IFK Norrköping knäcka AIK med hjälp av hjärnan.

När inte det fungerade plockades hjärtat fram i stället.

Hade inte AIK gjort samma sak hade man åkt på första förlusten i dag.

”Tråkiga” muttrade Hammarby-spelarna efter 0–1 i derbyt.

Att försöka vinna mot AIK hade fram till den här sista omgången innan sommarlovet handlat mindre om hjärta och desto mer om hjärna, hur gör man egentligen för att få ett urstarkt 3-5-2 att krackelera? För Jens Gustafsson var det inte speciellt svårt att utforma planen - stäng ner det svartgula spelet centralt - men sedan gällde det att genomföra den över 90 minuter, något som ingen än så länge hade lyckats med.

Fram till den sedvanliga hyllningen av Ivan Turina i minut 26 hade Peking fullföljt uppdraget väl, Kristoffer Olsson sjönk stundtals ner djupt vilket innebar att AIK blev en kreativ själ mindre i offensiven, samtidigt som bortalaget tålmodigt inväntade möjligheten att ställa om och såra. Så hände det absolut värsta som kan hända i en duell med AIK på Friends Arena, det som oftast brukar innebära lapp på luckan, tack och hej. Ahmed Yasins inlägg djupt nere på högerkanten var en aning för långt, men det gör knappast något när man har en outtröttlig norrman i samma lag. Tarik Elyounoussi krigade fram bollen till Anton Salétros som självsäkert höll i, väntande, och plötsligt var Olsson där i straffområdet och rullade in 1–0.

Norrköping öste på allt vad man hade

Det var bara för Norrköping att riva sönder planen i diverse bitar och attackera, vilket i sin tur innebar att farliga ytor lämnades obevakade. När Andreas Johansson tappade bollen vid mittplan högg AIK snabbt, Nabil Bahoui släppte i djupled till Yasin, pang boom, så var det 2–0. Motståndarlaget fick en sällsynt gåva till skänks kort in i den andra halvleken, och nog måste det ha känts skönt för Johansson att just han lämnades obevakad och stångade in den där hörnan.

Så haltade Per Karlsson av och eftersom Robin Jansson dragit på sig för många gula kort fick Haukur Hauksson snöra på sig skorna i stället. Sedan fullbordades upphämtningen som så många försökt göra under säsongens gång men misslyckats med, Kalle Holmberg knegade och där kom plötsligt Filip Dagerstål och tryckte in 2–2 som ingenting.

Hemmafansen, som har fått så mycket beröm av AIK-spelarna den här våren, tittade sig lite tveksamt omkring men slutade inte sjunga, det här brukade ju gå vägen i alla fall. Men någonting hade hänt i det svartgula lägret, defensiven var en enda röra, och när David Moberg Karlsson gjorde 3–2 skrek alla, bortaföljet av glädje och övriga av ilska. Lagkaptenen Henok Goitom byttes in med kvarten kvar i ett försök att få någon ordning, men tiden började bli knapp och IFK Norrköping spelade för klubbmärke, supportrar och hela Östergötland.

En påtaglig lättnad

Numera är fotbollen främst en taktisk kamp, störst hjärna vinner oftast, på gott och ont. Rasmus Lindkvists kvittering var raka motsatsen, nödvändigt för att stilla vreden som kokade allt värre inne på arenan. Friends dånade, Lindkvist vrålade och lättnaden var så påtaglig att den rann som en solkig gyttja nerför läktarna.

AIK spelade plötsligt mer på ren vilja, här gällde det att kliva fram för att undvika förödmjukelse. Det gjorde även Budomir Janosevic, målvakten som vanligtvis inte har så mycket att göra, men som nu stod för en, två och tre viktiga aktioner.

När slutsignalen ljöd stod det 3–3 på tavlan, ett resultat som säkerligen innefattar både besvikelse och tacksamhet hos båda lagen.

Norrköping släppte hjärnan och spelade med hjärtat, och det höll på att gå hela vägen.

Fram tills AIK bestämde sig för att släppa allt och göra samma sak.

Ladda ner Sportbladets egna app du också 00:20
ARTIKELN HANDLAR OM