Bank: Tack för en fantastisk resa, Blågult

FOTBOLL

SAMARA. Tack för resan.

Den tog oss med till Paris och Milano, runt holländare och italienare, förbi tyskar och mexikaner. 

Några andra kommer att ta med sig medaljerna hem.

Sverige tar med sig minnen för livet och ett landslag att samlas kring. Vi vann.

När Gareth Southgate skulle hålla sitt inför-matchen-tal före Englands åttondelsfinal pratade han om motgångar.

– Vi har fajtat och kämpat oss fram. Många av er har spelat i Championship och längre ner, och vi lyckas eftersom vi verkligen sliter för varandra. Inga fripassagerare, ingen som latar sig.

Och vad vet han om det.

När Southgate missade straffar i EM-semifinaler tränade Janne Andersson Laholm i division III, när Ashley Young etablerade sig i landslaget spelade Robin Olsen i division fem. När Harry Kane gjorde flest mål av alla i hela världen satt Ola Toivonen längst ut på bänken i ett uselt Toulouse.

Blågult slog personbästa

Det här laget hade fajtats och kämpat sig hela vägen hit, de har vält alla sannolikhetskalkyler och lyft på alla en karriärs kistlock. De tog sig ända till en kvartsfinal i VM, och mötte England fot mot fot, panna mot panna.

Jag ska inte säga att det kändes bra när matchen rullade igång, men det kändes varken farligt eller otäckt. Janne Andersson och Gareth Southgate hade ritat upp sina lag på varsin taktiktavla, och sedan gick deras spelare ut och ställde sig precis som de ritat.

Sveriges 4-4-2, som klev högt emellanåt, låste insparkar och lät Ola Toivonen och Marcus Berg spärra av spelvägen fram till Jordan Henderson. Englands 3-3-2-2 som spelade runt på kanterna, försökte överbelasta i mitten med Dele Alli och Raheem Sterling och leta efter luckor som inte fanns.

Inget hände. Allt var bra.

Inte mycket fotboll, inte särskilt mycket till teknisk kvalité, inga målchanser och ingen fara på taket. Kyle Walker och Dele Alli slog bort enkla passningar, Emil Krafth tog hand om uppspel men slog dem mot kropp istället för mot yta, så att Sverige fick svårt att etablera anfallsspel.

Sedan kom Harry.

Fel Harry.

Nickade in bollen

En halvtimma in på Sveriges första VM-kvartsfinal på 24 år fick England sin första hörna, och medan alla följde Harry Kane dök Harry Maguire upp. Englands första avslut på mål, Maguires första landslagsmål, första svenska underläget i hela VM.

Gick det att fajtas och kämpa sig härifrån? Kunde de lyfta på ett kistlock till?

De försökte i alla fall, de gjorde verkligen det.

Lite mer tryck i passningarna, lite mer mod i valsituationerna (Ludwig Augustinsson hade inte valt det offensiva alternativet en enda gång före målet), lite mer satsning över huvud taget. Det räckte till en jättenick från Berg som Pickford drömräddade, det räckte till att spela loss Viktor Claesson i straffområdet, det räckte till ytterligare en missad Berg-chans.

Det räckte inte.

1994 åkte Sverige till ett VM och spelade ”för alla de som trott”, 24 år senare åkte de till ett VM och spelade för ett land som väl egentligen aldrig vågat tro på något alls. Ett kollektiv fullt av lojala fotbollsarbetare välte logiken över ända, tog alla kamper som kom deras väg och blev någonstans på vägen alldeles fenomenala förebilder, en ritning för svensk fotboll att bygga vidare på.

Spelade till sig kontrakt med storklubb

Robin Olsen spelade sig till en ännu finare klubbadress någonstans (vilka fina fötter han hade!), Andreas Granqvist byggde sin egen staty där nere i straffområdet, det finns inga anklagelser eller förebråelser kvar.

Borde Marcus Berg gjort mål, igen? Absolut, men normalt hade han ju gjort det också.

Borde Emil Forsberg fått ut mer av sin teknik? Det också, men han la ner ett enormt arbete i en match till.

Kan man anklaga Sebastian Larsson, Emil Krafth och Albin Ekdal för att de är Sebastian Larsson, Emil Krafth och Albin Ekdal? Janne Andersson för bytena i andra halvlek? Kanske, men till vilken nytta.

Efter en timme sjönk Sverige ihop lite djupt, blev lite bolltittande och passiva, och så kunde Dele Alli smyga upp bakom Krafth och skalla in 2–0 genom Robin Olsens händer.

Bättre spelare, större kvalité, allt det som alla visste på förhand men bestämt sig för att strunta i.

Vi kan ju döma det här laget utifrån slutet, men det är så oerhört mycket ärligare att döma dem utifrån var de började.

Fått hoppet tillbaka

För två år sedan stirrade svensk fotboll rakt in i en vargavinter. Nu står den på en arena långt borta i Ryssland och applåderar så det hörs hem till miljoner semesterfirande supportrar som fått tron tillbaka.

Jag vet inte vad som händer nu, vilka som blir kvar och vilka som lägger av, men det är en fråga för en annan dag. Fotboll handlar om att ha något att samlas runt, om att ha något gemensam att tro på, att ta sig förbi sina egna begränsningar.

Janne Andersson pratar med Andreas Granqvist och Albin Ekdal, Victor Nilsson Lindelöf får kramar av sina United-lagkamrater, Gareth Southgate firar med tiotusen engelska fans medan alla svenska spelare omfamnar varandra.

Ett gäng kamrater som varit ute på en fantastisk resa till drömmarnas gräns. Tack Granqvist, tack Nilsson Lindelöf, tack Ola Toivonen och tack Janne Andersson.

Tack för att vi fick följa med. Vart åker vi nästa gång?

LÄS MER: Stor guide till VM – lag för lag
LÄS MER: Alla artiklar om fotbolls-VM
LÄS MER: VM i tv – så sänds matcherna
LÄS MER: Alla trupper – spelare för spelare
LÄS MER: Resultat i fotbolls-VM – live och tabeller

Ladda ner Sportbladets egna app du också 00:20