”Jag borde ha alkolås på mobilen”

avMichael Wagner

Publicerad:
Uppdaterad:

Ralf Edström om sociala medier, sin syn på flyktingpolitiken och varför Guidetti ska petas i nästa kvalmatch

Han tystnade i etermedia när han pensionerades efter 32 år i radio.

Sedan tystade Ralf Edström, 63, sig själv i sociala medier efter ett par rejäla övertramp.

– Det kanske blir en comeback snart. Men då borde jag ha alkolås på mobilen, säger han allvarligt.

I en längre intervju med Sportbladet berättar Edström om sitt vardagsarbete som gett tiotals miljoner kronor till handikappidrotten, sin syn på flyktingpolitiken och varför John Guidetti borde petas i nästa VM-kvalmatch.

Rörelsemönstret är inte var det var när Ralf Edström var svensk fotbolls egen superstar på 1970- och 80-talet när vi träffas hemma hos Ralf och Carina Edström i det nybyggda bostadsområdet i Västra Göteborg.

Ralf rör sig ändå något smidigare än när vi för ett år sedan åt lunch och han med flåsande och haltande steg tog sig ut från stamrestaurangen, Leif Mannerströms Kometen.

– Det har varit mycket skit de senaste åren. Prostata, infektionerna i bröstet, ryggen – och knät, säger han med ett snett leende.

Kan du motionera?

– Kan kan jag. Det är en annan sak att vilja...

– Jag kan inte springa längre. Vänster knä fungerar inte. Leif Swärd rekommenderade mig en protes men sa att ”då kommer du inte kunna spela fotboll mer”.

– Det har jag aldrig kunnat, svarade jag Leif.

– Operationen borde väl göras, men jag har inte tillräckligt ont än. Jag borde träna upp mig lite bättre först. Jag försöker komma ut och promenera, men jag tycker det är så j-a tråkigt.

Är du för bekväm?

– Ja. Jag har sprungit tillräckligt…

Trots bristande motionsmotivation är det inte så att Edström ligger på soffan och lever ett förtida pensionärsliv. Han är en av tre arbetande delägare i bolaget LRK Media.

’Jag har dålig koll’

– Vi är tre stycken som har ett företag som jobbar för Svenska Parasportförbundet, det som tidigare hette handikappidrottsförbundet. Vi har hållit på med det i 29 år.

Enligt Bolagsverkets offentliga uppgifter omsätter företag 4–5 miljoner kronor, men Ralf, som slagit sig ned i träfåtöljen vid panoramafönstren mot uterummet, bara skakar på huvudet:

– Jag har dålig koll på siffrorna. Det är inget som jag sköter. Som tur är har jag två kompanjoner, Lena och Karin, som är bättre på att hålla ordning. Tydligen har vi skrivit ett nytt avtal på ytterligare sju år med parasportförbundet. Uppenbarligen är de ganska nöjda med oss.

– Men, herregud, då ska jag alltså jobba tills jag är 71 år. Jag borde ha fattat vinken när min kontorstelefon gick sönder och tjejerna ordnade en ny. Den är med de största siffrorna jag någonsin sett, säger Ralf med ett gapskratt.

Vad gör ni i praktiken?

– Vi säljer sponsorpaket där en stor del av pengarna går till handikappidrotten. I paketen ingår fina litografier, diplom som visar att personen eller företaget stöttar handikappidrotten, biobiljetter och så vidare. Jag sitter och ringer runt och säljer in de paketen.

Vad styr vilka du ringer?

– Ingenting.

Ingenting…?

– Ja, det finns inget som styr det. När jag är ute och åker bil så tittar jag efter företagsskyltar. När jag ser på tv och matcher så lägger jag märke till namn. Jag sitter och skriver ned det i ett block eller på ett papper och sedan ringer jag de företagen. Man hittar en del guldkorn ibland. Men det är tuff konkurrens. Det finns många behjärtansvärda saker att stötta med pengar.

Känner folk igen dig när du ringer?

– Ja, ganska många. Eftersom jag ofta hamnar i en telefonväxel kan det vara en del kvinnor i min generation eller något yngre som jobbar där. ”Jag hade dig på en bild på min skolväska… ” och så vidare. Bland de yngre är det ju en del som inte vet vem jag är.

Hur mycket pengar har du personligen samlat in till handikappidrotten under de här åren?

– Oj, jag vet inte riktigt. 20–25 miljoner kronor, kanske?

Hur viktigt är ditt namn när du ska sälja in sponsorpaketen?

– Folk litar på att det är seriöst. Jag skulle aldrig jobba med det om jag inte visste att allt går rätt till. Det här är ju något som folk vill bidra till. Det är fantastiska prestationer som handikappidrottarna gör.

– Vår lön är prestationsbaserad internt inom företaget och jag är ju fortfarande tävlingsmänniska så man kör ju på. Jag har en heltidslön.

Kan du leva något på inkomsterna du hade som fotbollsspelare?

– Nej, ingenting. Det finns inte en sekin kvar. Jag fick gå till banken och ta ett lån när vi skulle lägga om taket på sommarhuset.

Känner du någon bitterhet över att du inte fick möjlighet att tjäna de pengar som finns i fotbollen i dag? Den nivån du höll hade gett en bra lön nu.

– Nej, det är inget att vara bitter över. Däremot är det lite galet hur det ser ut över hela spektrat med spelare. Messi, Zlatan och de ska tjäna stora pengar. De är artister. Men de här svenska spelarna som knappt gjort avtryck i allsvenskan, inte spelar i landslaget och kommer i väg och tjänar ihop 10–15 miljoner kronor efter några års spel utomlands...det är galet.

– Någon måste betala och det är åskådarna. De riktiga fotbollsfansen har inte råd att gå och se fotboll längre. Det är bara i Tyskland som fotbollen fortfarande är folkets sport. Det finns mycket i dagens fotboll som irriterar mig, säger Ralf och skiftar snabbt ansiktsuttryck.

Som?

– Man måste använda modern teknik bättre för att få bort avarterna. Bestraffa filmningar hårdare i efterhand. Låt tränarna, som i tennis, få utmana domslut eller situationer en gång per halvlek.

Saknar du att få göra din röst hörd?

– Ja, ibland när man sitter framför tv:n och tittar. Då vill man rätta till vissa saker. Men det finns många experter som är bra. Anders Andersson är en av mina favoriter, jag gillar Lasse Lagerbäck.

– Jag ska inte sticka under stol med att jag saknar min roll på Radiosporten. Speciellt när det blir mästerskap, stora avgörande kvalmatcher eller bra allsvenska matcher.

Ralf Edström gjorde sin sista match som expertbisittare efter över 30 år i rollen i radio 1 juni förra året med IFK Göteborg–Djurgården i allsvenskan.

Men Edström tystnade inte helt trots det. Hans frispråkighet uppmärksammades ofta i intervjuer och själv fann han ett forum via twitter med över 25 000 personliga följare.

Han blandade högt och lågt, åsikter om fotboll och fräckisar, och snedsteg av varierande allvarlighetsgrad.

Först rader till hustrun av mycket personlig och intim karaktär, egentligen avsedda att gå i väg som sms, enligt honom, men som mest var pinsamt för Ralf själv att de nådde offentligheten men till stor skadeglädje för andra.

– Vissa grejer är svåra att backa från. Det var ju privat.

Betydligt värre var ett par sena tweets med rejäl slagsida åt det rasistiska hållet.

– Jag skrev en dum sak, det var menat som ett skämt, men blev inte bra. Jag hann inte ens skriva klart innan det blev väldigt elakt.

Ångrar du dig?

– Det gör jag naturligtvis. Det går ju inte att ha det ogjort. Det var meningen att jag skulle skoja med glimt, men det blev ju inte alls så. Jag skulle skoja om kondomer till nyanlända med en fortsättning att samma borde gälla för svenskar som åker till Thailand. Det blev helt fel.

– Jag blev intervjuad av Aftonbladet tv ett tag efter det, vid Idrottsgalan. Och jag säger samma sak nu: det finns inget som jag hatar så mycket som rasism och cancer.

Det ställer nog väldigt många upp på. Men vad tycker du egentligen om svensk flyktingpolitik?

Ralf suckar och för en gångs skull kommer inte svaret blixtsnabbt från mannen i tv-fåtöljen.

– Jag tycker vi ska hjälpa till. Människor som flyr från sådana livssituationer ska få vår hjälp. Men det finns för många länder som inte är med och hjälper till. Det tycker jag är fel. Det är ett fåtal länder som får ta ett stort ansvar.

’Många som hetsade mig’

Efter de egna övertrampen stängde Edström själv ner sig från sociala medier och undvek intervjuer i media.

Hur länge ska du hålla dig borta från sociala medier?

– Jag får se, det kanske blir en comeback. Man missar en del utan Twitter faktiskt. När jag inte skriver själv så är jag inte inne och tittar och då missar man en hel del uppdateringar kring vad som händer inom fotbollen.

Hur kunde det bli så, med de här grejerna på Twitter?

– Felet är ju att man sitter och drar en pilsner. Då ska man inte skriva någonting.

– Det borde vara alkolås på mobilen!

– Man märker ju att det skrivs och tycks mer rent allmänt på fredag- och lördagskvällarna. Det var ganska många som hetsade mig att skriva mer när jag började med mina fredagsfräckisar.

Gör Edström comeback, räkna med att han då gärna vädrar sina åsikter kring ett av hans favoritämnen, fotbollslandslaget.

– Det var trist att vi inte hade något eget spel mot Holland. Försvarsspelet var okej, men inte mer med tanke på hur många chanser Holland skapade. Robin Olsen räddade oss.

– Men jag tycker Janne Andersson har gjort helt rätt genom att vara prestigelös och ta in hjälp från Lagerbäck, Thern, Prahl. Det var precis det som Hamrén inte gjorde.

– Men nu måste Janne byta några spelare inför matcherna mot Luxemburg och Bulgarien. Jag hoppas att Ekdal kommer tillbaka, då tar han platsen från Fransson. Jag vill ha in Durmaz på kanten i stället för Rohdén och jag tycker att Guidetti ska bort ur startelvan. Jag vill hellre se Kujovic på planen, i alla fall mot Luxemburg och Bulgarien. Mot snabbare motstånd får Kujovic det svårare.

Varför vill du peta Guidetti?

– Guidetti pratar mycket, han har en jävla vilja och springer mycket, men det händer inte så förbannat mycket kring honom.

Jaha, så från att du har gett dig på Zlatan tidigare, så ger du dig på supporterfavoriten John Guidetti nu...

– Äh, jag gav mig på Zlatan vid några få tillfällen när han släpade benen efter sig – som när Sverige spelade borta mot Malta eller förlorade mot Ungern. Alla behöver inte tycka som mig.

– Zlatan har lämnat en stor lucka naturligtvis, både som spelare och personlighet. Det är den bäste fotbollsspelaren vi haft någonsin. Nu gäller det för landslaget att hitta ett lagspel som fungerar i stället.

– Kungen är borta och fotfolket får ta över, säger Ralf Edström.

Ralf om hur folket i tv och radio sköter sig

Hur många matcher ser du i veckan?

– Jag skulle tro att jag snittar fyra matcher i veckan. Men jag tittar inte bara på fotboll. Engelska Antikrundan är nog mitt favoritprogram.

Vilka lag är håller du egentligen på?

– Det är ju det som är det jobbiga, de är så många…

– I superettan ska jag jobba kvar tre lag…Degerfors, Åtvidaberg och Örgryte. Jag håller ju även på Blåvitt eftersom jag spelat där och sedan håller jag ju på PSV, Monaco och Standard Liege. Och så håller jag även på Derby i Championship – och de har varit fullständigt odugliga.

Vem är bäste kommentatorn i tv?

– Lasse Granqvist. Vi har jobbat ihop mycket och han är etta på alla mina listor. Jag gillar även Lena Sundqvist som kommit fram som tjej. Hon är riktigt bra på hockeyn. Malin Swedberg ger ett gott intryck inom fotbollen och jag gillar Anna Brolin som programledare.

– Susanna Andrén har gått framåt som kommentator i radio, men jag tycker det var lite märkligt att hon fick EM-finalen före en sådan som Dagge Malmqvist.

Bäste experten?

– Anders Andersson och jag gillar Lasse Lagerbäck. Han är ärlig och rak. Jag gillar Glenn Strömberg som person, men jag tycker han pratar för mycket. Från Niklas Holmgren är det ett ylande…

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM