NU LYFTER VI MOT EM

FOTBOLL

Bank: Det här var en lagseger – och en Lagerbäckseger

Så kan skönhet också se ut.

Som kamp och kramp, som svett och solidaritet, som 2-0

mot Spanien en magisk kväll då Sverige hittade hem.

Vilken Lagseger.

Vilken Lagerbäckseger.

Låt alla andra ha bollen, så länge som vi har det här.

Foto: MED ELMANDER, MOT EM "Sveriges fotbollslandslag spelade med ryggen mot väggen i går, om laget rasat igår hade det inte rest sig igen. I stället hittade de hem, och rakare ryggar än de som gick av Råsunda är svåra att tänka sig", skriver Sportbladets krönikör Simon Bank.

Både värld och verklighet är mer komplicerade än så, men det kan vi diskutera en annan gång. Jag skrev i veckan "att komma hem ska vara en Lars Lagerbäck" och i går kom Sveriges fotbollslandslag verkligen hem.

Vi kände igen det, vagt, som bilder ur ett fotoalbum från förr. Det såg ut som Petter Hanssons tappra frisyr. Det såg ut som Mikael Nilssons funktionella krampattack, som Johan Elmanders trippande löpsteg, som en dyngsur gul tröja med "Alexandersson" tryckt på ryggen.

Sverige-Spanien 2-0.

Ja, herregud, det var en Lagseger och Lagerbäckseger hela vägen hem.

Efter allt bråk och stök, efter allt det som Erik Edman kallat "den där glamourskiten" slöt sig laget samman kring gammalsvensk försvarsfundamentalism. Det enkla, grundläggande.

När matchen började hade Lagerbäck redan fattat alla de svåra besluten. Han hade skickat hem tre spelare, fått tillbaka två, och i går petade han en skållhet Kim Källström till förmån för den defensivt kvickare Anders Svensson.

Allt var rätt

Allt var rätt, men det gör det inte mindre modigt - och allt han sagt om kompakt defensiv kom ut på Råsunda som perfekt praktik.

Sverige inledde sin press tio meter in på spansk planhalva, tryckte upp backlinjen högt och gav spanjorerna syrebrist. Olof Mellberg tog djup, Petter Hansson stötte framåt; de kom lite illa till efter en minut men aldrig igen.

Fullmånen och Råsunda kunde alla se hur ett svenskt lag utan alternativ växte av begränsningarna. De kunde bara spela på ett enda sätt - och de gjorde det så underbart vackert att fullmånen la sig att vila över Norra Stå.

- Jag tror aldrig att jag har sprungit så mycket utan att röra bollen, sa Niclas Alexandersson.

Han sa det med ett leende som nog bara en viss sorts svenska mittfältare kan le.

Sverige spelade ett igelkottsförsvar, men det var en igelkott med vackra taggar. Spanien hade bollen, medan elva svenskar ägnade sig åt totaldefensiv och tre av dem satte ihop motanfall i hysterisk fart.

Ni som följt med vet att Lars Lagerbäcks landslag står bäst på riskminimering.

Riskminimering de luxe

Det här, Sverige-Spanien 2-0, var riskminimering de luxe. Det var en match där de allra flesta hjältarna - Hansson, Nilsson, Alexandersson, Mellberg, Linderoth, Allbäck - definierades av allt de inte gjorde fel. De satte knappt en fot fel. Och så fanns det de andra, de som gjorde allt rätt.

Som Anders Svensson, med en konstant perfekt förstatouch på bollen, den som gav syre åt det svenska spelet med sitt magiska passningsspel. Och som Johan Elmander, ett galopperande geni som visade kvalitéer som borde räcka ljusår längre än Toulouse.

Om ni vill kan jag skriva hyllningar till svenska hjältar härifrån till evigheten, men jag antar att ni såg själva. I stället kan vi prata om det vi inte såg.

Som Spanien.

Luis Aragonés ställde upp för att låta sina två anfallare hota Sverige, men när Petter Hansson sänkt Torres sju gånger om och Olof Mellberg vunnit tre löpdueller mot Villa fick han leta andra lösningar. Cesc Fabregas vandrade konstant in i planen, och lät Capdevila överlappa - men Mikael Nilsson och Tobias Linderoth skötte sina överlämningar som om de delade en hjärna. Det gick inte heller.

Linderoth förlöste Sverige

Efter paus manglade spanjorerna Sveriges högerkant, den som ska vara så svag. Iniesta, Xavi, Torres, så småningom (i 3-5-2) även Puerta gav sig på Nilsson och Alexandersson, men de stod upp och tog emot allt som kastades emot dem.

Det är klart att Spanien fick sina chanser. De är ju, trots allt, Spanien. Angulo skarvade utanför, Torres sköt rakt på Shaaban, Villa pressade Shaaban igen, och igen, Juanito var nära att nicka in 1-1 och Puyol"

När Puyol, med nio minuter kvar, nickade en hörna mot Rami Shaabans vänstra hörn, frös filmen. I väntan på en förlossning förlöste Tobias Linderoth Sverige med en magnifik nickräddning och så här gick det sedan:

Kim Källström släppte bollen till Erik Edman, fick tillbaka den, spelade i djupled på (den fenomenale) Christian Wilhelmsson som spelade in till Marcus Allbäck.

Puyol visade allt han är gjord av när han sprang 90 meter tillbaka för att försöka bryta, men när han gjorde det var bollen inte där.

Allbäck flyttade den - som Henrik Larsson mot Bulgarien -94 - och rullade in den med vänsterfotens insida.

2-0.

Med ryggen mot väggen

Jag har säkert sett något vackrare, men inget jag minns.

Trettitretusen svenskar smälte samman på Råsunda, åtminstone hälften av dem hade kramp de sista minuterna.

Sveriges fotbollslandslag spelade med ryggen mot väggen i går, om laget rasat i går hade det inte rest sig igen. I stället hittade de hem, och rakare ryggar än de som gick av Råsunda är svåra att tänka sig.

De var halvvägs ut i skuggan, nu är de halvvägs till EM. Lars Lagerbäck satt, lite fjantigt, med ett Buster Keaton-fejs efteråt och svarade enstavigt, men det må vara honom förunnat.

Han satsade hårt, och vann. Hans lag vann.

Nu åker vi till Island, utan Fredrik Ljungberg och Anders Svensson. Förmodligen utan Tobias Linderoth också.

Nu ska vi bara se till att få ut Chippen på krogen också, så ser det riktigt bra ut.

ARTIKELN HANDLAR OM