”Fotboll utan mening är ingenting”

FOTBOLL

Sveriges bästa fotbollsskribenter och veckans hetaste ämnen

Efter OM:s idiottapp mot Nancy i går toppas Ligue 1 av Le Mans, Lorient, Nancy, Monaco och Strasbourg. Det känns som att det finns lite att förklara här?

Bank: Visst, bara ni inte ber mig förklara hur Marseille bär sig åt. Franska ligan är de senaste femton årens jämnaste toppliga, det slog tyska Ernst&Young fast i en rapport häromveckan. De förklarade det med strikta elitlicensregler och de centrala tv-avtalen, som fördelar pengarna mer jämlikt. Ligue 1 är en liga utan stora pengar, de säljer spelare istället för att köpa – och det finns bara tre potentiellt superstora klubbar. I höst har OM visat sig från sin allra mest nervösa sida, PSG har varit? PSG. Och de överlägsna Lyon har drabbats av en kollektiv depression. Mer än så krävs inte för att tabellen ska se ut som något ur en tecknad film.

Niva: Om en fotbollstävling för med sig oväntade resultat nuförtiden så kan man ge sig fan på en sak. Inte att den jagande klungan har höjt sig – utan att de stora elefanterna av en eller annan anledning har gjort bort sig. Det gäller om Togo och Angola slår ut Senegal och Nigeria i de afrikanska VM-kvalen, och det gäller om Stuttgart vinner den Bundesliga där Bayern München slutar fyra. När Le Mans och Lorient toppar den franska ligan så betyder det följaktligen att Lyon är avslaget och att Marseille är galet. Det betyder också att en ekonomiskt svag Ligue 1 på ett allsvenskt sätt är både jämnare, roligare och längre från Europatoppen än på väldigt länge.

Roma vann i Italien, Sevilla vann i Spanien – och vi undrar: Är egentligen supercuperna något att bry sig om?

Bank: Jag är en ganska enkel man. Min passion väcks av andras passion, för att jag ska bli intresserad av en fotbollsmatch krävs att de som spelar är intresserade. I går kväll såg jag Roma fira sin supercuptitel som om de vunnit VM. Daniele De Rossi hoppade som en slags pingvin framför curvan, Totti gav en tv-intervju samtidigt som hans personlige tränare Vito Scala sprutade vatten på honom – och alla klappade Spalletti på flinten. Supercupen betyder vad spelarna tycker att den betyder. Inter och Roma var en riktig match, och jag har sett tillräckligt många brinnande Charity Shields för att försvara världens bästa träningsmatcher.

Niva: Nä, det är de givetvis jävla inte. Tanken om en stängd europeisk superliga – den tanke som jag föraktar mest av allt inom dagens fotboll – bygger egentligen på samma princip som präglar tänkandet med supercuperna. Det viktiga är inte vad en match betyder, utan vilka som spelar i den. Det är en befängd tanke. Fotboll utan mening är ingenting. Den sämsta fotbollsmatch jag sett det senaste året spelades

mellan Chelsea och Man United i våras. Jag väljer inte den för att spelkvaliteten var låg, utan för att United redan säkrat ligaguldet och att matchen därför var komplett och fullständigt intetsägande. Och så väljer jag den för att jag inte ser på supercuper, förstås.

3–0 mot Hansa Rostock i premiären, 4–0 mot Werder i lördags. Hur bra blir Det Nya Bayern München egentligen?

Bank: När Franck Ribéry tar ner bollen på högerfoten strax utanför eget straffområde, när han låter den vila där tills Werders Christian Schoultz rusar fram, när han lättar den över honom och sätter igång en kontring som ger 3–0 – då kunde vi i alla fall förstå att Bayern har det rätta virket i huvudet i år. Klubben har gjort samma sorts satsning som när de köpte halva Leverkusen häromåret. Inte bara för att de handlade för 700 miljoner – utan för att de köpte rätt spelare. Inget anfall i Europa slår Toni-Klose i luften. Väldigt få har kantspelare som Ribéry och Schweinsteiger. Bayern avgör ligan i mars – och spelar Uefa-final i Manchester i maj. Så bra är de redan nu.

Niva: Om jag börjar i den här änden: De får rejäla problem de dagar som Mark van Bommel är avstängd eller skadad. Då saknar de tyngd och närvaro i mitten av banan, och kan förlora greppet om matcherna. Men annars? Komplett. Jag såg dem live i lördags, och blev oerhört imponerad av hur bra Toni och Ribéry har kommit in i laget, samt hur smidigt Demicheles har byggts om till en fläckfri mittback. Efter sina enorma värvningsplundringar är Bayern München nu lika bra – och lika osympatiska – som vilket annat G14-lag som helst. De kommer naturligtvis att jitterbugga hem Bundesliga, och hade de bara varit kvalificerade hade de kunnat vinna Champions League också.

Till sist, vad var det viktigaste vi missade i helgen?

Bank:Debatten inför A-League. Australiens liga sparkar igång på fredag – och ni undrar varför ni ska intressera er för det? Jo, för att de är fotbollsvärldens egna revolutionärer därnere. A-League har gjort vad de stora ligorna borde göra också: De har infört lönetak. ”Som en del i att se till att klubbarna överlever”. Vägen dit går över att värna sportslig rättvisa – och att gardera sig mot att klubbar skuldsätter sig. Hur det går? Sådär. Klubbarna har haft svårt att värva hem australiensare från Europa, de har ännu svårare att behålla talanger när utländska klubbar erbjuder högre löner. Men ligan levar, och intresset ökar stadigt. Vi kallar in juryn igen om ett tag.

Niva: Ja, apropå Ribéry? Nike har precis lanserat en ny stor reklamsatsning i Tyskland. ”Bayern har en kung igen”, lyder parollen, och Ribéry poserar som kung Ludwig II. Och i det här läget har den hemliga sammanslutningen Die Guglmänner fått mer än nog. Ingen vet riktigt vilka de här gökarna är, men de existerar i alla fall för att kämpa för den bayerska monarkin. I mer än 100 år har sällskapet verkat i nästan total tystnad. De har släppt en och annan kommuniké om storheten hos någon Ludwig, men aldrig någonsin tidigare har de varit så här upprörda: ”Folket bakom Nike och Franck Ribéry bör passa sig väldigt noga – om de inte ska drabbas av konungens förbannelse”.