Kvickt, smart och kliniskt plockades Halmstad isär

FOTBOLL

Sportbladets Simon Bank: Mästerligt? Ja, snälla nån.

Vilket nätt, kirurgiskt ingrepp. Kvickt, smart och kliniskt plockade Djurgårdens IF isär Halmstad bit för bit.

Mästerligt?

Ja, snälla nån.

Efter 6-1 gick vi hem och såg Klocktornet räkna minuterna till det där guldet.

Janne Andersson, HBK:s Professor, satt med matt blick efteråt, med ett snett leende men utan förklaringar.

- Jag är inte färdig i huvudet med den här matchen, sa han.

Så var det ingen match för professorer heller. Det var så mycket enklare, så enkelt som fotboll kan vara när ett lag som Djurgården får allt att stämma.

Djurgården var bättre än HBK.

Ibland är det inte svårare än så.

Internationell känsla

Halmstad, Sporting-dödarna och Sveriges europeiska stolthet och glädje, har ingen anledning att skämmas för vad de gjorde på Stockholms stadion igår.

De stod rätt, tänkte rätt och spelade inte så himla fel heller. Men HBK sprang, med trötta ben, inte lika långt och snabbt som Djurgården. Och HBK var, med trötta hjärnor, en tiondel eller två långsammare än Djurgården i varje enskilt moment.

Summan av alla moment blev 6-1.

Mitt uppe i Europas avkrok, i början av en evighetslångt oktobermörker, fick vi en kväll som andades rödblågul rök och elljus - det kändes verkligen som en internationell fotbollskväll.

Djurgården, det mästerliga Djurgården, fick in Abgar Barsom istället för avstängde Kári Árnason och även om Barsom hade en rätt usel kväll så ökade det passningstempot till en nivå dit Halmstads BK inte nådde ens om de ställde en Zvirgzdauskas på en Tommy Jönssons axlar.

Det var små trianglar och fyrkanter, en perfekt passningsgeometri där det alltid fanns ett, två, tre alternativ för varje blårandig spelare.

Jag tänkte på det redan efter en minut, att det märktes att stockholmarna tryckte till bollen, att det bara fanns vilja och ingen rädsla.

Och ju högre tempot blev, ju mer Dif sprang, ju djupare sjönk Halmstad - och så kom målen från alla möjliga håll.

Djurgården sköt åtta skott på mål. Sex gick in. Ett tag kändes det som att Dembo Tourray mycket väl skulle kunna göra mål på utspark, om han bara fick iväg dem tillräckligt långt.

Klackan glömde Stenman

Klacken sjöng om guld, om Göteborg och AIK.

De borde sjungit mer om Fredrik Stenman.

Det är ofta så man kan se om Djurgårdens spel är i takt eller inte; när ytterbackarna hittar utrymme för att forsa fram ser det ofta ganska bra ut. Och Stenman forsade igår.

Det säger ganska mycket om svensk fotboll att alla förväntar sig att en ytterback bara ska ha en bra fot, men Fredrik Stenman är en högerfotad spelare av den tvåfotade sorten. En högerkanon (och en tavla av Soccer-Conny Johansson) gav 1-0, en vänsterkanon på volley gav 4-1. Däremellan sprang, bröt, konstpassade, nickade Stenman - och assisterade Tobias Hysén till ett fint 2-1-mål.

Ett tag var det så mycket Stenman att det gick rykten om att det var han som gjort 1-0 för Västerås mot AIK.

Det skrattades i Stockholm i går kväll och i natt. AIK är uppe igen, Djurgården strök en dag till ur den almanacka där oktober slutar med guld.

Tre skyttekungar stod i vägen, nu återstår bara två.

Årets snyggaste mål

Gunnar Heidar Thorvaldsson gjorde årets allsvenska mål igår (ja, snyggare än Mikael Anderssons monstervolley), men han kan inte hota Djurgården mer.

Kan Aílton Almeida det? Kanske.

Kan Hasse Berggren? Kanske.

Kan båda två? Inte en chans.

Som målen droppade in på Stockholms stadion igår skiljer det nu i realiteten fyra poäng mellan IFK Göteborg och Djurgården. En vinst på två matcher räcker, kanske behövs inte ens det.

Guldstriden har blivit en tidsfråga.

När fotbollskvällen gick över i Stockholmsnatt haltade HBK in i bussen och åkte ner åt kontinenten till.

Sverige, däremot, är Djurgårdens.

Simon Bank

ARTIKELN HANDLAR OM