Folk ler igen i England

FOTBOLL

Peter Wennman: Tack för det, Rooney

MANCHESTER

Varför hade ingen berättat det?

Att det plötsligt skulle bli ett sprakande fyrverkeri i den svarta Manchester-kvällen?

Tja, kanske för att det redan var så mycket annat i luften:

Ett tungt, deprimerande regn över Old Trafford.

Flaxande olyckskorpar över Sven-Göran Erikssons huvud.

Ett stigande missnöje bland Englands fans.

Men så hittade Wayne Rooney - eller om det nu var Frank Lampard - nyckeln till skåpet där fyrverkeripjäserna fanns, och...poff, det engelska landslaget både tände och lyfte och sprutade gnistor och fick folk att skratta och le igen.

Nu har jag visserligen inte frågat David Beckham om han skrattade lika mycket som alla andra, Becks satt i Madrid och kunde förmodligen se på tv hur hans ersättare Shaun Wright-Phillips äntligen gav bredd, fräckhet och snabba fötter till det engelska spelet. Det är klart Becks var glad, men frågorna måste ha dykt upp i hans huvud:

Varför ser England så mycket bättre ut när jag saknas? Jag kanske inte är så given?

Ledley? Som Makelele

Steven Gerrard jublade förstås också på läktarplats, men i hans frånvaro gjorde Ledley King en praktmatch som defensiv mitt-mittfältare.

Gerrard är en världsklassspelare, men hur löser England detta nya problem? Nu när Frank Lampard plötsligt såg mycket bättre ut, gjorde ett urläckert mål på volley och efteråt sa:

- Ledley? Det var som att spela med Makelele i Chelsea.

2-1 mot Polen, och engelsk gruppseger, gav alltså Sven-Göran Eriksson en del att tänka på nu när höstmörkret sänker sig. Men det är inte oangenäma problem längre. Plötsligt ser han ut att ha intressanta valmöjligheter inför VM i sommar.

För alla vi som tittade på var det intressant ur ett annat perspektiv:

Vi fick se att England fortfarande kan spela aggresiv, tempofylld och därmed underhållande fotboll - när Svennis väl vågade släppa lite på tyglarna och pressa högre upp i banan.

Underbar stämning

Själv njöt jag av den underbara stämningen på Old Trafford, det var ett fantastiskt drag på läktarna, kanske på min privata topp-fem-lista genom tiderna.

Det är precis så här fansen och expertisen vill att England alltid ska spela, med den här glöden och entusiasmen.

Jag talar då framför allt om första halvlek, men även om delar av andra. För en enda gångs skull klappade inte England igenom efter paus.

Mannen som är nyckeln till alltihop, enligt min mening, heter Wayne Rooney.

Han ÄR engelsk fotboll idag. Han är sjuukt bra. Han dominerade detta VM-kvalmöte totalt, från start till mål.

Kalla det 5-7-7 om ni vill...

Om Svennis låter honom få samma frihet som i går, det vill säga att hämta bollen nere vid eget straffområde och sen driva förbi alla som en stridsvagn över hela planen och avsluta med ett kanonskott eller en läcker passning...vad spelar det då för roll vad man kallar Englands spelsystem? Säg att det är 5-7-7 om ni vill. Ronney är ju överallt.

- Wajjn? Well, vad ska jag säga? Jag har sagt allt. Och ni såg ju själva, sa Svennis i går.

Han var naturligtvis överlycklig efter att ha tystat sina kritiker och gjort fansen nöjda.

I bästa José Mourinho-stil gick han ett halvt ärevarv runt planen, klädd i överrock, kramade spelarna och tackade publiken.

- Jag är extremt glad. Vi kommer att bli mycket svårslagna i VM i sommar, sa han.

Peter Wennman