Sex, drugs & NO RESPECT

FOTBOLL

Cristiano Ronaldo är inte ensam – Sportmagasinets Erik Niva om fotbollsstjärnorna som ballar ur

1 av 4

LONDON.

Cristiano Ronaldo är långt ifrån den första.

Frågan är om inte Premier League-spelarna slagit någon form av rekord under de senaste åren.

De super och slåss. De bedrar sina kvinnor och vägrar lyda sina tränare. De knarkar och spelar bort miljoner på poker.

Sportmagasinets Erik Niva har undersökt hur den nya sortens fotbollsspelare fungerar.

Texten publicerades ursprungligen i septembernumret av Sportmagasinet.

N ågonting brast i England den 2 april i år.

Newcastle mötte Aston Villa på St James´ Park och Lee Bowyer och Kieron Dyer slogs på planen. Slag, skallar, slit och riv – hela paketet.

Under lång, lång tid har britterna vant sig vid rubriker om fotbollsspelare som misskött sig. De har läst om unga mångmiljonärer som tagit droger, varit otrogna, spelat bort miljoner på poker och slagits – men nästan allt hade skett långt bort från allmänhetens ögon, dolt av nattens mörker.

Nu fanns ingenting som skyddade. Bowyer och Dyer gav sig på varandra med ridån öppen, inför 50 000 åskådare på plats och miljarder tv-tittare över hela världen.

Det brast för engelsmännen. Det fick vara nog.

– Ett slagsmål som sammanfattar en generation och dess misslyckanden, skrev Sunday Mirror i sin ledare dagen efter.

En majoritet av tyckarna ville se Newcastle sparka slagskämparna. Gordon Strachan – numera tränare för Celtic – argumenterade för att kasta ut dem ur fotbollsspelarnas fackförbund:

– Att se slagsmålet fick min mage att vända sig ut och in. Det är en ligistkultur där ute på planen.

Med sina ständigt stegrande löner riskerar fotbollssporten att ha skapat ett Frankensteins monster den inte längre klarar att kontrollera. När en riktigt talangfull spelare fyller 20 år i dag har han för länge sedan tryggat hela sin framtid ekonomiskt.

Han – det här handlar naturligtvis om herrfotboll, framförallt engelsk herrfotboll – kommer aldrig att behöva jobba en till dag i hela sitt liv. Han kommer aldrig att behöva ta något ansvar för samhället runtomkring sig.

I de tidiga tonåren var Teddy Sheringham en av mina stora hjältar. Han spelade för Tottenham då, och efter varje mål firade han med att springa ut till kortsidan och sticka in huvudet bland de jublande fansen. Han ville fira tillsammans med dem, en liten gest som för många ändå förstärkte känslan av att fotboll handlade om gemenskap, om spelare och fans som brann för en klubb tillsammans.

I dag ser jag något annat. I dag ser jag allt oftare spelare som Thierry Henry – eller för den delen Zlatan Ibrahimovic – vifta bort till och med sina lagkamrater efter ett mål. De vill stå själva i centrum, de vill säga ”här-är-jag-och-jag-är-väldigt-speciell-och-jag-har-just-gjort-något-väldigt-speciellt”.

De vill inte fira tillsammans med fansen – de vill dyrkas av dem.

Jag flyger från Stockholm till England för att leta efter något jag inte riktigt vet vad det är.

Någonstans ovanför Nordsjön passerar jag Rio Ferdinand som gör samma resa i omvänd riktning. Det här var ingenting jag visste då det hände, men jag får snabbt reda på det.

Efter världsstjärnans första natt i Stockholm hamnar han i varenda tidning i hela England – och ytterligare några i Sverige. Tydligen har Ferdinand redan hunnit vara i två slagsmål, ett på Café Opera och ett annat några kvarter bort på Stureplans-krogen Köket.

V ad vill du bli när du blir stor, lilla pojke?

Jaså, professionell fotbollsspelare?! Inget ovanligt val. Inget konstigt val heller.

Det finns trots allt få andra yrken där du fullständigt slipper vardagsplikter trots att du har blivit en fullvuxen man, där ditt svåraste dilemma är vilken modell av lyxbil du ska välja. Det finns inte många andra hantverk som innebär att du mer eller mindre automatiskt plockar upp en grundkurs i rattfylla eller allt du behöver veta om gang-banging – och samtidigt bli extremt väl belönad.

Det engelska spelarfacket, PFA, har ett eget medlemsmagasin, ”The Players Club”. Det är en märklig tidning. Tips för rika pensionssparare varvas med råd kring vilka spanska fastigheter som är mest attraktiva. Prylsidorna – som innehåller allt mellan strumpor och lyxyachter – tar upp en oproportionerligt stor del av sidorna. I ett av de senaste numren presenterades ”den nya superbilen”, en Bugatti Veron som ska kunna göra 400 kilometer i timmen. Den är inte färdigproducerad ännu, men gissa vem som har slängt in en förhandsorder och väntar sig leverans i september?

Herr D. Beckham, Madrid.

I våras satt jag och drack capuccino tillsammans med Michael Svensson i en hotellbar i Southampton. Egentligen pratade vi om den långe mittbackens knäskada och hans intensiva längtan tillbaka till fotobollen, men efter ett tag gled samtalet över på annat.

Ett drygt dygn tidigare hade Arsenals unge, lovande ytter Jermaine Pennant – numera i Birmingham City – ratfull kört sin Mercedes Benz in i en lyktstolpe i Aylesbury. Han hade redan körförbud på grund av tidigare rattfylla.

– I-di-ot, muttrade Svensson genom sammanbitna käkar.

? Det sägs att det finns en kultur bland speciellt unga spelare här som handlar mycket glitter, glamour och kändisskap.

– Ja, det är mycket så. De vet väl inte riktigt hur verkligheten ser ut. Det är fina bilar, pengar, klockor och smycken i stället.

? Det är inte bara en mediekonstruktion alltså?

– Nej, den kulturen finns ju, det gör den. Sen får man väl gärna spendera pengarna på fina bilar, men om man sätter sig full i en är det ju en annan grej. Då är det något fel uppe i huvudet, och då kvittar det om man är fotbollsspelare eller inte.

Innan Michael Svensson blev fotbollsspelare gjorde han 6 000 timmar som snickarlärling hemma i Småland. Han är en vanlig, enkel grabb med rötterna i en värld som är oerhört långt ifrån den overkliga verklighet som är den engelska Premier League-fotbollen.

Jag tar Northern Line upp till Collindale i norra London för att se vad jag kan hitta om den här speciella typen av fotbollskultur på Britsh Librarys tidningsarkiv.

Tydligen är Rio Ferdinand hemma i England igen efter besöket i Sverige.

Nytt land – nya löpsedlar.

Samma kväll som han landade hade han åkt till fotbollskollegan Jody Morris bröllop på Grove Hotel nära Watford.

Där hade han tydligen roat sig med att attackera andra gäster med en brandsläckare, och blivit polisanmäld på kuppen.

I ett samhälle där medierna blir fler och fler och jakten på nyheter snurrar snabbare och snabbare är det ibland svårt att värdera information, veta riktigt vad man ska tro.

Okej, löpsedlarna om fotbollsskandaler blir fler och fler – men vad betyder egentligen det? Betyder det att spelarna uppför sig sämre än tidigare – eller betyder det bara att tidningarna blivit hungrigare.

Nästan varje gång jag diskuterar de här frågorna med någon kommer samma invändning upp:

– Jaja, men det där är ju inget nytt. Fotbollsspelare har varit likadana i alla tider.

Ja och nej.

Okej, visst, jag är inte dummare än att jag vet att Eric Cantona var en jäkel på arroganta målgester redan för 15 år sedan, jag känner till att David Batty och Graeme Le Saux slogs på planen under 90-talet och jag vet mycket väl att George Best kunde betydligt mer än han behövde om att supa och behandla kvinnor illa redan på 60-talet.

Ni kanske har en poäng – men jag har John Williams.

Bara faktumet att John Williams existerar som yrkesperson säger en hel del om hur fotbollen i England förändrats bortom all igenkännlighet det senaste årtiondet. Han är nämligen chefsföreläsare på den fotbollssociologiska fakulteten vid universitet i Leicester. Om man säger som så – någon sådan fanns inte 1985.

– Det råder inget tvivel om att det går att prata om en ny era av fotbollsspelare. Jag har precis skrivit klart en bok tillsammans med Alan Kennedy – back i Liverpool på 70- och 80-talen – och även om det står helt klart att även spelarna på den tiden var inblandad i mycket konstigt går det inte att jämföra med hur det är i dag.

Williams utvecklar:

– Spelare från tidigare epoker stod mycket närmare fansen och hade betydligt enklare att leva kvar i de sammanhang de kom ifrån. Fans förväntade sig att de skulle uppföra sig som de alltid gjort, och de hyllades om de gick ut och tog en öl på den lokala puben. Nu blir spelare rika så oerhört, oerhört snabbt att de inte längre kan bo kvar i sina lokalsamhällen. De förlorar rätt och slätt fotfästet.

V arje år publicerar tidningen Sunday Times en lista på Storbritanniens rikaste människor, indelade i olika skikt och kategorier. I år var det i synnerhet en aspekt som fick många haja till.

Bland personer under 30 år var mer än en fjärdedel av de allra rikaste fotbollsspelare, på en lista som alltså innehöll alla samhällets unga hot-shots, börsklippare, it-miljonärer, fotomodeller, pop- och filmstjärnor.

– Under de 16 år som jag sammanställt listan har jag aldrig sett en sådan koncentration av ett särskilt yrke i en kategori, säger Philip Beresford på Sunday Times.

Om man ska lyssna på John Williams – mängden facklitteratur i hans bokhylla om både fotboll och samhälle antyder att man nog ska det – är vilsenhet en stor del av förklaringen till den moderna fotbollsspelarens uppträdande. Han tar Wayne Rooney som exempel, pratar om hans rekordsnabba resa från Liverpools fattigaste kvarter till en världsomfattande berömdhet.

– Han är ett typexempel, en väldigt vanlig kille som plötsligt skjuts in i offentligheten med katapult. I England kommer fortfarande de allra flesta spelare från arbetarklassbakgrund, och den sociala förvandling de går igenom på kort tid är fullständigt total. Att tro att Rooney på så kort tid ska gå från den killen han alltid varit till att bli någon sorts föredöme för allmänheten är helt orealistiskt.

Paul Gascoigne brukar ofta beskrivas som en föregångare till Wayne Rooney, en person från liknande bakgrund med samma exceptionella talang och ojämna temperament. Han brukar i samma andetag tas upp som ett varnande exempel.

Gascoignes story är måhända mer extrem än de flestas, men den är inte på något sätt unik. Gissa vem som är etta på Sunday Times lista över de rikaste britterna under 30?

Svar: Robbie Fowler. För dem som bara sett Fowler spela de senaste fem, sex åren kan det framstå som helt absurt att han tjänat såna pengar, men de som såg honom slå igenom för drygt tio år sedan har en annan historia.

Fowler var rena barngeniet, klok då han behövde vara det, skoningslös när det krävdes. Han gjorde fem mål i en och samma match mot Fulham och hattrick på fyra minuter mot Arsenal. Han hade allt – utom en stabil social situation. Uppväxten i Toxteth – bara några kilometer från Rooneys Croxteh – hade förberett honom för ett helt annat liv än den professionella fotbollen.

När han kommer tillbaka till Liverpool och spelar skanderar fansen från hans egen stad numera alltid ”smackhead” åt honom, heroinhuvud.

– Många tappar greppet. De flyttar till välbevakade, isolerade palatsliknande hus där ingen varken kommer eller går. De tappar kontakten med världen de kommer ifrån, men passar inte heller in i den de hamnat i. Personer som tjänar så här mycket har vanligtvis en helt annan bildning och akademisk bakgrund – så kallat kulturellt kapital – än fotbollsspelarna. De förlorar sitt naturliga sociala umgänge. Vi har hamnat i en absurd situation där unga spelare bara känner sig trygga på konstiga ställen som flygplatslounger eller hotellobbys, och det är just i de miljöerna som många av rubrikerna blir till, säger Williams.

? Trots att nästan hälften av Premier League-spelarna kommer från andra länder har många uppfattningen att det är de engelska spelarna som ställer till med absolut mest oreda.

– Vår idrottskultur har alltid varit sådan att sport och alkohol är väldigt tätt ihopkopplade, det är en del av ett totalt maskulinitetspaket som brittiska arbetarklassmän förväntas ta till sig. Franska spelare, till exempel, kommer oftare från en annan social bakgrund och har fått en helt annan utbildning.

Samma morgon som jag samtalar med John Williams bläddrar jag igenom The Sun. Jag fastnar vid en liten svart ruta: ”Känner du till en skandal med idrottsstjärnor eller andra kändisar inblandade? We pay top whack for top exclusives – ring vår nyhetsdesk på 020 7782 4105”.

– Vi lever i en tid då det finns mer fokus än någonsin på berömda personer, och i alla fall här i Storbritannien är fotbollsspelarna de mest berömda av alla. Det har gjorts medieundersökningar där det visat sig att David Beckham var den som fick överlägset mest utrymme av alla världens människor, inklusive Drottning Elisabeth, Michael Jackson, den förre påven och George Bush. Etiketten ”sport” räcker inte till för fotbollen längre, den tar sig in i alla populärkulturens lager.

Williams summerar:

– Ibland känns det som att dagens fotbollsspelare uppför sig hundra gånger värre än tidigare. Så är det ju inte – men kanske uppför sig vissa tre gånger värre samtidigt som medietrycket är trettio gånger så högt.

Rio Ferdinand står inför rätta för fortkörning.

Han har kört sin Chrysler i 170 kilometer i timmen för några månader sedan och blir av med körkortet i 28 månader samt får 20 000 kronor i böter.

Det här var fjärde gången som Ferdinand fälldes för trafikförseelser. Han har tidigare även dömts för en rattfylla och två fortkörningar.

F örra sommaren kunde inte Marcel Desailly hitta sin Vauxhall Vectra efter en shoppingrunda i den exklusiva London-stadsdelen Kensington. Efter några minuters letande drog han slutsatsen att den förmodligen varit felparkerad och därför blivit bortbogserad.

Jobbigt och dyrt för en vanlig människa – ett futtigt irritationsmoment för en Premier League-spelare. Desailly tog helt sonika en taxi hem och beslutade sig för att räkna bilen som förlorad. Det var ju trots allt bara hans lilla shoppingbil, en kärra som inte kostat mer än 300 00 kronor, så varför gå igenom allt besvär och allt pappersarbete som krävdes för att få tillbaka den? Desailly köpte en ny i stället.

I början av den här texten skrev jag om den moderne fotbollsspelaren som ett Frankensteins monster, skapat av sporten självt.

Riktigt så är det ju inte – många av spelarna som hamnar i problem hade garanterat gjort det vad de än haft för jobb – men nog bör man fråga sig vilken fostrande effekt fotbollen egentligen har.

Jag snubblade över en intervju med Mark Maunders i engelska magasinet FourFourTwo. Maunders har titeln spelarsamordnare i Fulham, vilket är det närmaste en barnvakt för vuxna jag någonsin hört talas om.

– Tanken är att spelaren ska vara helt fokuserad på fotboll när han kliver ut på planen. Han ska inte vara överhopad av problem som att vattenkokaren inte fungerar hemma, förklarar Maunders.

Så långt låter det väl någorlunda okej – även om den misstänksamme kanske undrar om en vattenkokare som inte kokar verkligen ska behöva påverka någons mentala status – men när exemplen börjar bli mer precisa kan jag inte undvika att häpna.

– Fabrice Fernandes kom in en morgon och klagade på att han blev blöt om huvudet när han låg och sov. Jag tänkte att han måste ha en läcka eller nåt, så jag arrangerade ett besök till hans lägenhet efter träningen. När vi kom till hans sovrum stod det ett fönster på vid gavel precis ovanför hans kudde. Man kan säga att han inte var det skarpaste ljuset.

Mer finns att hämta. Vad säger ni om den här berättelsen?

– Alain Goma ringde mig och lät väldigt bekymrad. ”Mark, Mark, jag har ett stort problem. Kan du komma och hjälpa mig?”. Så jag skyndade mig över till honom, och där stod han och pekade på sin guldfiskskål. ”Du måste hjälpa mig”, sa han, ”det är mina guldfiskar – de simmar åt fel håll!”. Jag sa åt honom att jag var för upptagen med att rasta Maik Taylors sköldpadda för att lösa hans problem.

Det här låter nästan som en bunt roliga historier – det här låter verkligen som en bunt roliga historier – men Maunders bedyrar att de är helt sanna. Han har fått upp ångan ordentligt nu och drar iväg ytterligare en anekdot:

– En söndag eftermiddag fick jag ett samtal från hittegodsexpeditionen på Victoria Station. De hade hittat Andrejs Stolcers vilse på tunnelbanan. Hans väska var borta och han hade tappat sitt pass, sin plånbok och sina nycklar, så jag fick hämta honom, ta med honom hem, ge honom lite pengar, spärra hans kort och byta ut alla lås på hans dörrar.

R oy Keane har aldrig varit en man som hycklat med vad han tycker. Han har varit inblandad i proffsfotbollen i snart 20 år nu, och har sett sportens karaktär gradvis förändras. I flera omgångar de senaste åren har han fyrat av rejäla salvor mot lagkamrater och kollegor som han tycker har tappat greppet:

– Vi är bortskämda allihop. Vi reser i privata jetplan, bor på topphotell och har allt fixat åt oss. Spelare snackar om att göra uppoffringar, men det är ett skämt. Det är fansen som gör uppoffringarna. Vi får bra betalt.

De senaste åren har Manchester United inte nått samma resultat som de vande sig vid under 90-talet. När Keane funderar kring orsakerna passar han på att peka fingret mot?

– ?Rolex-klockor, garage fulla med bilar, herrgårdar, ekonomiskt oberoende? Sen glömmer de bort sporten och förlorar den hunger som gjorde att du en gång fick den där Rolexen, de där bilarna och den där herrgården.

Det Keane gör är att förflytta frågan om spelarnas attityd från nattklubbarna och tillbaka till fotbollsplanen.

Många fans har länge haft inställningen att det inte spelar någon roll vad en högerytter gör på sin fritid så länge han tar sig ner till kortlinjen och slår inläggen på lördag eftermiddag. Det är en inställning som mer och mer försvinner allt eftersom det blir uppenbart att 2000-talets proffsfotboll är skoningslös. De som missköter sig i januari spelar sällan särskilt bra i augusti. Konkurrensen är så hård och de fysiska kraven så stora att krogrundorna förr eller senare nästan alltid tar ut sin rätt. När var det nu igen som England vann något senast? 1966?

V ilken typ av bilder gillar du bäst när du ser fotboll på tv? I huvudsak finns det två produktionsskolor som skiljer sig. Enligt spansk tradition koncentrerar sig många kameror på närbilder och spelarreaktioner, den italienska fokuserar mer på överblick och vida perspektiv.

Engelska Sky Sports – bolaget som producerar Premier League-sändningarna – har satsat på den spanska varianten. Fördelen är ju att man kryper så nära inpå spelarna att man kan studera deras minspel, att man kan läsa på läpparna vad de säger. Nackdelen? Precis samma sak.

Ett av förra säsongens definierande ögonblick var ett utbrott Wayne Rooney hade mot domaren Graham Poll i matchen mot Arsenal på Highbury. ”Fuck off” var de snällaste ord som användes, och hela kanonaden visades i närbild på storbildsskärmar världen över.

– En av anledningarna till att svordomarna och smädelserna har ökat är, utan tvekan, att vissa spelare har en arrogans mot domarna som kommer från att de tjänar så mycket pengar. Det är väldigt vanligt, säger förre elitdomaren Alan Wilkie.

Givetvis gjorde även slagsmålet mellan Bowyer och Dyer sitt för den ökade viljan att se sambandet mellan livet innanför omklädningsrummet och det utanför. Bowyer har till och med ett åtal hängande över sig som en följd.

– Vi ska bli tuffare på det här området. Folk beter sig kriminellt och kommer undan med det eftersom det sker på spelplanen. Vi vill inte ha en situation där idrottsmän kommer undan med något på planen som de skulle bli åtalade för på en gågata, säger åklagaren Paul Hayward.

John Williams tog upp en annan aspekt av samma sak då jag pratade med honom, en förlängning av resonemanget som jag nästan aldrig sett någon fotbollsanalytiker fundera kring. Vad händer egentligen med sättet ett fotbollslag då den minst betalde spelaren tjänare mycket mer än tränaren? Vem ska motivera honom att uppföra sig och pressa sig till det yttersta. Bara i Newcastle vägrade både Kieron Dyer och Craig Bellamy rätt och slätt att spela på ovana platser under förra säsongen.

– Managersysslans karaktär har ändrats totalt. Den gamla, auktoritära skolan som till exempel Alex Ferguson företräder fungerar inte alls längre. Att hota en spelare med böter biter ju inte alls, och är han bara bra nog hjälper det inte att peta honom heller. Det enda som händer är att spelaren begär en transfer och managern får fansen emot sig, säger Williams.

Rio Ferdinand förhörs av polisen i Kentish Town, London.

Han erkänner att han attackerat en paparazzofotograf tillsammans med – surprise – Jody Morris. Den här gången kommer landslagsbacken undan med en officiell varning.

Innan jag började jobba med den här artikeln hade ingen som helst tanke på att skriva om Ferdinand, utan jag reagerade först när då han exporterade sitt beteende till Stockholm. Sedan visade det sig att han fortsatte dyka upp i nyheterna den närmaste månaden.

Kanske var det bara en slump. Kanske inte.

V art är egentligen fotbollen på väg? Är den bortom räddning? Är det enda som återstår att – som en engelsk tidning föreslog – spärra in utövarna och låta dem hållas i en modern variant av de romerska gladiatorspelen?

Naturligtvis – och det här kan knappast betonas nog – är de allra flesta Premier League-spelare seriösa proffs och många är ansvarsfulla familjefäder. Det bara en minoritet som super, slåss, bedrar, vägrar lyda auktoriteter, knarkar, våldtar, kör rattfulla, spelar bort miljoner och gör allt det där andra de rätt och slätt borde ge fullständigt fan i.

Men de finns och de blir fler och ifall ingen gör något åt dem kan de göra sitt för att förstöra en fantastisk sport. Frågan är vem som ska göra vad och varför.

Spelarna själva? Knappast de som börjar.

Förbunden? Jo, de har ju verkligen varit entusiastiska kring de förslag som väckts kring exempelvis lönetak.

Klubbarna? Säg så här – trots alla upprörda röster så sparkade inte Newcastle vare sig Bowyer eller Dyer efter slagsmålet. I stället fick båda två spela i en viktig Uefa cup-match fem dagar senare.

Men kanske var det trots allt ändå så att något verkligen brast hos engelsmännen den där dagen i april. Kanske – bara kanske – blev tillräckligt så många så förbannade att något faktiskt kan hända.

De jag skriver om nu är de som brukar räknas in i kategorin ”vanligt folk”.

Efter en misslyckad säsong började de ledande männen inom Birmingham City leta efter en ny mittfältare så fort sommaren kom. Ganska snabbt hittade de en kille som de tyckte passade in i deras kravprofil. Lee Bowyer.

När det så började sippra ut rykten om att förhandlingar pågick så reagerade en falang Birmingham-fans. De startade ett upprop på sin internet-sida – ett upprop som protesterade mot köpet.

– Lee Bowyer må vara en duktig spelare – men som person är han ovärdig att bära Birmingham Citys färger, skrev de.

Bowyer fick höra talas om motståndet och bestämde sig för att själv dra sig ur affären. Han ville, som han uttryckte det, inte spela för en klubb där han inte var välkommen.

Birminghams manager Steve Bruce – en man som förresten fortfarande bygger sin image på berättelser om det dryckesgäng han bildade med Bryan Robson och Paul McGrath under tiden i Manchester United – reagerade så här:

– Jag kan bara säga att jag är äcklad över att mitt beslut att skriva kontrakt med en speciell spelare har ifrågasatts på det här sättet.

I Steve Bruces värld är nämligen fotboll en sak – moral en helt annan.

Som tur är så finns det fortfarande människor som resonerar annorlunda.

Tar vi inte i lite väl mycket här? Är inte det här med stökiga fotbollsspelare ett ganska överdrivet problem?

Överdriver vi? Ja, döm själva.

Vi tittade närmare på vad som faktiskt har hänt. Från början tänkte vi gå igenom vad alla tidningar skrivit om ämnet under hela förra säsongen.

Det visade sig vara så gott som omöjligt att genomföra.

Vi hann med fem månader av en tidning – den som heter The Sun på vardagar och News of the World på söndagar – innan både tid, ork, lust och utrymme hade tagit slut.

Så många var de, artiklarna om fotbollsspelare som misskött sig.

Överdriver tidningarna? Återigen – döm själva.

ARTIKELN HANDLAR OM