Mejla

Simon Bank

Först och främst ska man kalla Grahn kompetent

Publicerad:
Uppdaterad:
Foto: BILDBYRÅN

Åkte till Råsunda för att se ett lag i svart och gult som visade självförtroende, kvalité och klass.

Det fick jag.

Det var bara det att laget inte hette AIK.

Tobias Grahn.

Anders Thorstensson, Mjällbys assisterande tränare, skakar på huvudet när journalistflocken bildar ring runt Tobias Grahn längst in i omklädningsrummet.

– Kolla, Golden Boy...

Jag frågar om det är så de kallar honom.

– Äh. Vi kallar honom en massa saker, säger Thorstensson.

Det gör nog AIK också, och jag tror att Grahn bjuder på det.

Solna bjöd in till Kom-och-ta-oss-fest, det var dubblish-tifo och sånger om SM-guld, men det fanns knappt en kvalité på planen som inte ägdes av ett gäng fiskarpojkar från Blekinge som kostat totalt tre miljoner att värva ihop och som har reklam för ”Stål och Rör Montage” på ryggen.

AIK försökte rulla boll, men klarade det inte.

AIK försökte driva upp tempot, men klarade det inte.

AIK försökte koppla grepp om mittfältet, försökte hitta en vettig roll åt Sebastian Eguren, försökte kontrollera matchen – men de klarade inte det heller.

Mjällby distinkta och genomtänkta

Införandet av Iskallsvenskan innebär ­inte bara att Mattias Aspers byxmode känns klokt och funktionellt – det ställer dess­utom helt andra krav än normalt. Allra mest handlar det om tydlighet och en förmåga att spela enkelt men kontrollerat. Det där förstatillslaget som man alltid pratar om i vanliga fall är inte längre skillnaden mellan en bra och en dålig spelare, det är skillnaden mellan en spelare och en icke-spelare.

Och Mjällby, det ska ni ha klart för er, vimlade av spelare.

Där AIK sprang runt och använde fem-sex tillslag innan de förlorade boll var Maif distinkta, genomtänkta, lugna. Bagarn Rosengren och Juan Robledo fick spela rättvända, och då är de allsvenska toppbackar. Marcus Ekenberg var fullkomligt fenomenal som referenspunkt i anfallsspelet. Nye hollandsvärvningen Moestafa El Kabir låg på djupledslöparrulle med perfekt tajming.

Och mitt i alltihop stod Golden Boy och styrde matchen.

Jo, man kan kalla Tobias Grahn väldigt många saker, men först och främst ska man kalla honom kompetent. Den här matchen fick sitt ansikte efter ungefär tio minuter. Då hade Grahn tagit ner bollen tre gånger, försökt lugna ner spelet men förlorat kontrollen.

Väldigt många spelare hade sänkt ambitionsnivån efter det, men när den fjärde bollen kom lugnade Grahn ner spelet igen – och lyckades.

När Peter Swärdh skickade in sitt Maif på Råsunda visste han inte om de var ett duktigt superettanlag eller ett riktigt allsvenskt lag. Han trodde, men han visste inte. Spelare som Grahn och Ekenberg ställde sig längst fram och pekade ut vägen: märkvärdigare än så här är det inte.

AIK måste hitta ett enklare spel

Resten följde efter, och gjorde det bra.

Lille Patrick Osiako, en 23-årig kenyan som ”äter, sover och lever fotboll”, var bergsäker i sin bollbehandling och kompletterade Tobias Grahn perfekt. Tillsammans var de planens två bästa passningsspelare. Mikael Stahre försökte få in Bojan Djordjics begåvade vänsterfot i matchen genom att flytta över honom, men det hjälpte bara i fem minuter innan AIK sjönk in i samma oartikulerade slarvfotboll.

AIK hade fem avslut på hela matchen, ett enda skott på mål. De hade inte färre avslut i någon enda match under 2009.

Stahre imponerade med skitsnacks-befriat ledarskap efter matchen, erkände svagheterna och tackade ödmjukt för en poäng. AIK får sätta sig vid ritbordet, hitta enklare offensiva alternativ och en bättre formulerad roll för Eguren.

Medan Råsunda tömdes, svart, svinkallt och sorgligt, sjönk sillastrybarna stolt att ”Vi är tillbaka!”.

Mjällby är med i allsvenskan igen.

AIK letar fortfarande efter dörren.

avSimon Bank

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM