Zinedine Zidane är vår generations enda strålande geni

FOTBOLL

HANNOVER

Spanien åker ur igen - en del saker kan tydligen vara för evigt.

I så fall:

Låt Zinedine Zidane dansa som i går så länge jag lever.

När min lillebror var liten blev han alltid hjärtskärande ledsen när signaturen efter barnprogrammen tonade ut. Det var som om något i honom dött, han hulkade samma sak varje kväll:

- Nu ä-är det inte slu-ut.

Precis så känns det när jag ser Zinedine Zidane, mästaren från La Castellane, springa in på planen i Hannover. Är han verkligen för gammal? Ska han verkligen sluta? Är det här verkligen allt vi får se av hans magiska fötter?

Tiden blir så påtaglig när den inte ens skonar dem som borde stå över den.

Zinedine Zidane har kontrollerat tiden i tio år. Han är för blyg för att bli en ledare som Beckenbauer eller Cruyff, men han är vår generations enda strålande geni; förmodligen den vackrast koreograferade fotbollsspelare som någonsin funnits.

Och så satt jag i går på en sommarvarm läktare i Hannover och såg honom vara på väg bort från både fotboll och VM.

Det skulle ju bli Spaniens VM.

Så mycket talade för Spanien

De har aldrig slagit Frankrike i en tävlingsmatch, men så mycket talade för dem. Aragonés lag är VM:s yngsta och tillsammans med Argentina var de det enda som verkligen imponerat.

Det borde räcka.

Och om det inte borde det så kan man tänka på att det var Raúls 29:e födelsedag i går, eller på att Zidanes fru Veronique är halvspanjorska. Eller på att Spanien gått obesegrade i 25 raka matcher. Eller på att Nostradamus i en profetia slagit fast att "i den sjätte månaden 2006 (nu) korsar Spaniens kung (Raúl) Pyrenéerna med sina trupper. Belsebubs horder (öh, England?) kommer att bekämpa honom i centrala Europa, men de möter undergång och ödeläggelse. Den heliga graal (VM-bucklan?) kommer så att återföras till Spanien".

Jo, det här skulle vara Spaniens VM.

Som om.

Det finns inget som heter "Spaniens VM", deras landslagskomplex känner inga gränser, men det blev ändå en fascinerande, fängslande match.

Springer minst av alla

Frankrike pressade ut mot kanterna för att undvika växelspel mellan Raúl och Torres i mitten. Domenechs Frankrike är intressant. De springer minst av alla i VM, och i defensiven reagerar de bara, de agerar aldrig. Det finns lag - väldigt ofta tränade av Rafa Benitez - som spelar anfallsspel även när de inte har bollen. Frankrike är så långt från det man kan komma.

De tittar på, väntar in och kanske gör de sitt drag så småningom.

Matchen var intensiv, men det var en hjärnornas intensitet. En tankematch, mer elastisk än explosiv. Zidane lyfte en briljant liten passning till Henry, men det gav inget. Thuram gav bort en billig straff, och David Villa satte Spaniens fjortonde raka VM-straff (de har aldrig missat en straff i VM).

Spanien hade matchen, läktarna, de hade Manolos legendariska trummande och sången som välde in:

- Que viiiiva España"

Frankrike?

De hade problem.

Ribéry - en konstnär

Zidane var i raketfart på väg till någon pensionärsberså med boulebana och grumlig pastis.

Men så överlistade Frank Ribéry - den de elaka kallar Quasimodo för att en bilolycka gjort honom så ful - en offsidefälla och rulla in 1-1.

Ni som brukar läsa mig vet att Frank Ribéry är bland det bästa jag vet. Han är en konstnär, en trasig liten man som spelar sig hel.

Ribérys mål fick både Frankrike och Spanien att inse något. Närmare bestämt att Frankrike är Frankrike och att Spanien är Spanien.

Sålunda gav Spanien upp.

Makelele behandlade Torres som en junior, Zidane fördelade och Aragonés drabbades av panik. Efter att ha förlorat mittfältet valde han att plocka ut Raúl och spela med en rak tremannakedja (Joaquin, Torres, Luis Garçia) i stället. Utan hjälp från Raúl var Fabregas och Xavi helt förlorade. Game over.

2-1 kom på en tveksam frispark som Vieira nickade in, men det spelade ingen roll. Spanien var redan bortcoachat och bortdomnat i sin egen förlorarhistoria.

Allt som återstod var en slutscen.

Fansen sjöng Zidanes namn Den lilla, franska kurvan sjöng sitt Allez les Bleus och sin Marseillaise. Ribéry utmanade gång på gång. Så, med sekunder kvar, fick den gamle mästaren ett friläge. Puyol såg ut att hinna i fatt, men med en elegant liten vrickning fick Zinedine Zidane fritt fält och kunde skjuta in 3-1 med högerfoten, förbi sin förre lagkamrat Casillas.

Fansen sjöng hans namn, som förr.

Thierry Henry kramade honom, hårt, och den fine Raúl väntade för att gratulera efteråt.

Frankrike är i kvartsfinal mot Brasilien, en repris på VM-finalen 1998, den största av Zidanes alla stora kvällar.

Fabien Barthez håller om honom när de går av planen i Hannover, med publikens taktfasta rop bakom sig:

- Zizou! Zizou! Zizou!

Så är allt över, men det kommer en kväll till. Frankrike vinner nog inte VM, men på lördag spelar Zinedine Zidane fotboll igen.

Än ä-är det inte slu-ut. Tänka sig.

Läs också:

Simon Bank