Störst, bäst - och vackrast

FOTBOLL

Femte VM-guldet - Brasilien regerar och än är det tillåtet att dribbla och klacksparka

YOKOHAMA

Femte guldet! Brasilien gjorde det igen, och man gjorde det ännu en gång på en ny kontinent.

Det började 1958 i Solna (Europa), fortsatte 1962 i Chile (Sydamerika), 1970 i Mexiko (Mellanamerika), 1994 i USA (Nordamerika) och nu 2002 i Japan (Asien).

Fotbollens giganter dör aldrig, myter överlever, och i en turnering som var fylld av överraskningar dansade Brasilien till slut in i historien än en gång.

Det tackar vi för.

1958 på Råsunda Fotbollstadion var det Pelé som bars i gullstol efter matchen, och medan denne Pelé nu 61 år gammal kramar om sin jämlike Ronaldo på innerplan - nu båda 12 VM-mål var på 14 matcher - bärs ett annat stort "R" i gullstol runt plan: Ronaldinho - med ett leende som såg han just solen gå upp över Copacabana.

Häromdagen försökte några brasilianska journalister få de viktigaste spelarna att berätta om sina egna idoler och hjältar.

Nutidens hjältar har nutida idoler

Ronaldo och Rivaldo hade kommit med de gamla vanliga - Pelé, Garrincha, Tostao och Gerson - men Ronaldinho sa:

- Ja, jag minns ju inte dom där grabbarna. Mina idoler är Ronaldo och Rivaldo.

- Det är sant. Jag är en bara en liten grabb än. Jag upplever min fotboll nu.

Som han gör.

Ronaldo avgjorde finalen med två mål i andra halvlek - vackert så ! - men sanningen att säga borde han ha gjort de där båda målen redan i första halvlek.

Två gånger frispelad av Ronaldinho, en gång av Roberto Carlos, då han visserligen fick snabbvända och skjuta.

Två perfekta bollar från Ronaldinho. Den första skar han rakt emellan tyska backar, den andra lyfte han elegant över dom.

Två genier i samarbete

Det var ingalunda två bollar från en beundrare till en hjälte. Det var ett meningsutbyte, en själarnas kontakt, mellan två genier i denna bransch.

Det var stor fotboll men eftersom Ronaldo vägrade trycka bollen i mål, så kändes det ändå lite ängsligt. I det läget hade han ännu inte skakat av sig det fyra år gamla spöket från Stade de France i Paris.

Det gjorde Ronaldo i stället definitivt, en gång för alla, i andra halvlekens 68:e och 79:e minuter:

" 1-0 sen den själviske Rivaldo skjutit istället för att spela den framstormande Roberto Carlos till vänster och sen Oliver Kahn tappat bollen just framför denne Ronaldo Luiz Nazario de Lima;

" 2-0 sen den ovanligt osjälviske Rivaldo stigit över Klebersons passning och banat väg för Ronaldo som, utan chans för Oliver Kahn, placerar bollen intill ena stolpen.

Två mål, sammanlagt åtta i detta VM, och så många har ingen orkat med sen västtysken Gerd Müller gjorde tio 1970.

Bra, men ingen klassiker

Det blev ingen klassisk final.

Men hur skulle det kunna bli det, när båda lagen ständigt får höra att de betraktas som bleka kopior av sina föregångare? Brassarna av 1970 års världsmästare, tyskarna av 1974 års.

Men det blev en bra final, och det var inte bara världsmästarnas förtjänst.

Tyskarna började bäst, och Bernd Schneider fanns överallt. Slog inlägg från höger som Klose var nära stöta in - slog in lägg från vänster som Klose var nära stöta in.

Dessutom hade brassarna, och detta har gällt hela turneringen, länge svårt att få tag i bollen på mittfältet. Först efter 2-0-målet ändrades detta.

Men Brasilien har också, vilket många inte vill erkänna, ett bra försvar. I cupfasen av VM: Belgien 2-0, England 2-1, Turkiet 1-0 och nu Tyskland 2-0.

Finns det förresten någon mittback i hela världen som är bättre på att själv frakta bort bollen ur det farliga området vid eget mål än Lucio?

Kahn skulle lyssnat på Churchill

Ändå är det en målvaktstabbe som avgör matchen.

Engelsmannen Winston Churchill hade ett motto: "Det är en stor fördel att tidigt begå de misstag man kan lära något av."

Oliver Kahn begick sitt för sent.

"Gorillan med de tusen armarna" har själv sagt, att ingenstans är skiljelinjen mellan att bli en hjälte och en förlkroare smalare än för en målvakt.

Nu står han efter matchen och håller i sin ena målstolpe. Den ena efter den andra av kamraterna kommer fram och tröstar, Dietmar Hamann tar till och med på sig första målet.

Det var Hamann som tappade bollen till Ronaldo.

Ronaldo gråter. Cafu gråter. Scolari kysser Roberto Carlos svettiga panna, och Pelé kramar om Ronaldo. Lucio, Edmilson och Kaka bildar nån religiös triangel i stilla bön på Yokohamas gräsmatta.

Den här gången fick fotograferna sina bilder

Så klättrar Cafu upp på podiet för att ta emot pokalen av Blatter, konfettin sprutar, Cafu höjer armarna och det är väl inte många som vet att även detta är "Råsunda 1958".

Då hette lagkaptenen Bellini, och att Bellini var den förste som höjde bucklan över huvudet berättar Alex Bellos i sin bok "Futebol, The Brazilian way of life".

Varför?

Jo, för att de få brasilianska pressfotograferna var så små och hamnade i skymundan av de storväxta svenska, så de tvingades ropa till Bellini, att han skulle höja bucklan över huvudet, så att de skulle få med den på bild.

Om detta vet Cafu naturligtvis föga. Själv är jag mest intresserad av att få reda på vilka de svenska fotobjässarna var. Tore Ekholm? Vicke Malmström? Gunnar Tingsvall?

VM är slut.

Rätt lag vann. Brasilien regerar och det är tillåtet att dribbla och klacksparka.

Viva Brasil!