Hånade & Hyllade

Publicerad:
Uppdaterad:

Fiaskot - början på en framgångssaga

1 av 3 | Foto: anders deros

Minns ni den 19 juni år 2000?

Det var som om helvetet flyttat till Eindhoven den dagen.

35 stekheta grader, ett sent mål av Del Piero, ett förlorat blågult ansikte.

Sveriges fotbollslandslag lämnade EM med hängande huvuden.

Stoltheten låg nedgrävd i gräset.

Som ett frö.

Två år senare hade det växt sig starkt nog att överleva Dödens grupp med Argentina, England och Nigeria.

I dag berättar Sportbladets Simon Bank historien om ett landslags väg från fiasko till succé.

Oisterwijk, Holland, den 14 juni 2000:

Henrik Larsson tycker inte om att möta Turkiet.

Det är dagen före Sveriges andra EM-match, de ska möta Turkiet i Eindhoven och Henke står vid Sveriges träningsanläggning och minns sina tidigare möten med turkar. I EM-kvalet 1995 skadade han menisken i Istanbul och satt på bänken i Solna. Sverige vann inte någon av matcherna.

- Det får bli ändring på det nu", säger han och ler.

Alla pratar om Henrik Larsson, han har gjort en helt sensationell comeback i landslaget efter benbrottet i Lyon i oktober. Nu hoppas alla att han ska frälsa ett svenskt lag som såg så pinsamt blekt ut i EM-premiären mot Belgien (1-2).

Dagen efter spelar Henke från start.

Det hjälper inte.

Sverige-Turkiet 0-0.

Engelska Daily Express sammanfattar matchen: "En skandalöst usel match.

Passningarna hade inte ens accepterats i division 3. Domaren Dick Jol delade bara ut två gula kort. Han borde ha straffat många fler på plan för att de slösade bort publikens tid".

90 tappra minuter senare, de där helvetesheta minuterna mot Italien, var Sveriges EM över. Landslaget kom hem till ett folk som tappat sitt tålamod med impotent anfallsfotboll, baserad på den enklaste lösningen:

"Långa bollar på Kennet" blev ett begrepp.

- Ingen var mer besviken än vad vi var då. Det spelar ingen roll vad du säger, varken folket eller media eller någon annan var mer besvikna än vad vi var. Vi visste att vi inte kom upp i vår standard, så som vi visste att vi kunde spela , säger Henrik Larsson.

Det skulle dröja länge innan de lyckades med det.

Men landslagets tid kom.

Henrik Larssons också, och den kom snabbare.

Första landskampen efter EM-fiaskot spelades i sagornas och hjältarnas hemland. Island slog Sverige med 2-1, ett nytt bakslag, men förbundskaptenerna tog med sig åtminstone ett par insikter med sig hem från Reykjavik.

Anders Svensson förtjänade en chans på allvar.

Och i U21-laget såg den där Tobias Linderoth riktigt, riktigt bra ut.

Två veckor senare sprang Sverige in på en kall plan i Baku, med elva pressade fotbollsspelare och en vänstermittfältare som debuterade på riktigt.

Efter tio minuter fick Svensson en crossboll från Niclas Alexandersson, sulfintade en back och sköt ett perfekt skott med högerfotens utsida. 1-0, det blev inte mer. Laget sågades igen, men Anders Svensson fick beröm.

Sverige har spelat tolv tävlingslandskamper sedan dess.

Utan att förlora.

Men när VM-kvalet fortsatte med de långa bollarnas grammatik svarade press och publik med ett fullskaligt krig mot landslaget.

Den 11 oktober 2000 spelar Sverige 0-0 mot Slovakien i Bratislava, och räddas bara av en fenomenal Magnus Hedman i mål. Kritiken når sin högsta punkt hittills.

Men mitt bland alla skrik händer något mer.

En tyst revolution tar sin början.

VM-hjältarna Kennet Andersson, 33, och Roland Nilsson, 36, har gjort sin sista landskamp.

Frågan är vad som är mest imponerande - hans psyke, eller hans läkkött.

Mindre än ett år efter att hans ben låg i två bitar på en fransk gräsplan så är Henrik Larsson tillbaka, bättre än någonsin.

På de inledande tio matcherna i Skottland gör han tolv mål.

Och det är bara början.

- Du kan alltid bli bättre, kan alltid lära dig något nytt. Okej, man kan vara glad för att man har åstadkommit någonting, men man måste ändå ha viljan och drivkraften att bli bättre, säger Henke.

När säsongen är över är han Europas främste målskytt.

Valetta, Malta, den 28 februari 2001:

Ring ut det gamla, ring in det nya.

Det har gått två månader av det nya året, en tyst vinter har lagt ett snötäcke över fotbollen och landslaget har klarat sig från halshuggning. De har inte spelat uselt, eftersom de inte har spelat alls.

Men någonting har hänt, lika obarmhärtigt som tiden och klockorna så börjar det gamla gardet lämna plats för ett nytt.

Mot Malta prövar laget ett 4-2-3-1-system.

Utan Joachim Björklund, 29.

Förbundskaptenerna petar spelaren som hamnat på Valencias avbytarbänk.

- Jag tycker att det är fel, och det är en åsikt jag står för, säger lagkaptenen Patrik Andersson.

Det är första gången han offentligt kritiserar landslagsledningen, för de konspiratoriskt lagda blir det fritt fram.

Schism i landslaget? Internt bråk? Sprickor i truppen?

Spekulationerna rinner fram som olja genom tryckpressarna, men Sverige slår Malta med 3-0 och gör en hyfsad match.

Tre veckor senare rullar en busslast landslagsspelare in på Ullevi i Göteborg. Det är dagen före en livsviktig kvalmatch mot lilla Makedonien, det finns ingen marginal för att misslyckas längre. Klockan är kvart i elva på morgonen, träningen ska pågå i 90 minuter och inriktas på försvarsspelet.

En laddad Olof Mellberg tacklar ner en lagkompis stenhårt från sidan, och lagkompisen far upp mot honom och skriker för full hals:

- Vad fan gör du?!

Fredrik Ljungberg är heligt förbannad på den där stenhårde backen.

Det är inte sista gången.

Göteborg, Sverige, den 24 mars 2001:

Matchen mot Makedonien är hemsk. Det är press utan understöd, spelbyggnad utan tempo, anfallsspel utan riktning, kantspel utan udd.

Anders Svensson förlöser laget med ett vackert mål.

Och Patrik Andersson talar direkt till Sveriges supportrar:

- Jag ber om ursäkt för vår insats. Det vi höll på med hade ingenting med fotboll att göra.

Det är inte mycket bättre fyra dagar senare, när två sena mål räddar Sverige från den totala förnedringen i ett insnöat Chisinau. Moldavien är Europas fattigaste land, så Sveriges landslag har valt en lämplig plats att lämna ytterligare ett fattigdomsbevis.

Det blir 2-0 till slut, alltid något att glädjas åt.

Dessutom har Sverige äntligen hittat ett komplement till Henrik Larsson i anfallspositionen: Marcus Allbäck.

Öis-Mackan gör två mål på tre minuter. Efter matchen slocknar ljuset på Stadion Republican, men matchhjältens glädjegloria lyser upp en trång gång under ena stenläktaren.

Landslaget är iskallt, men dess spelare hittar formen i sina klubblag.

Patrik Andersson skjuter ett osannolikt frisparksmål på övertid och räddar Bundesligatiteln till Bayern München.

Henrik Larsson blir årets skyttekung i Europa.

Anders Svensson blir äntligen proffs.

Fredrik Ljungberg skriver ett nytt, fint femårskontrakt med Arsenal.

Och underifrån trycker andra på.

I en träningsmatch mot Schweiz gör en blivande världsstjärna sin landslagsdebut. Det går bara sådär, men han har kommit till landslaget för att stanna. Många undrar hur han, hans attityd och hans talang ska kunna komma in i landslagets varumärkesskyddade Grupp utan att slå huvudet i taket.

- Alla smälter in i gruppen , faktiskt. Det är så här, det är kanske inte så överallt. Men här kände jag så från första stund, säger Zlatan Ibrahimovic.

Stockholm, Sverige, den 1 juni 2001:

Det är sommar och varmt, en fin natt mitt i Stockholm där flickor och pojkar slingrar sig runt varandra på krogen. Några av dem reagerar över ett ansikte i mängden:

Stefan Schwarz?

Vad gör han ute så här sent, när landslaget har match i morgon?

Några timmar senare kommer förklaringen. En av Sveriges genom tiderna bästa landslagskämpar har skadat ett knä.

Han hade kunnat spela, men fick inte.

- Förbundskaptenerna ville inte chansa och det accepterar jag, säger Stefan Schwarz.

Tobias Linderoth spelar matchen på Stefans plats, Fredrik Ljungberg springer som i en dröm, Marcus Allbäck gör två mål igen och Sverige vinner med 2-0.

De spelar mycket, mycket bra.

- Skoj att visa att vi kan spela också, säger Lars Lagerbäck.

Dagen efter opereras Stefan Schwarz, 32, på S:t Görans sjukhus i Stockholm.

Han spelar aldrig i landslaget igen.

Fyra dagar efter uppvisningen på Råsunda är det dags igen, mot Moldavien på Ullevi. Det är nationaldag och fest i luften.

Sverige möter inga bra lag, men de spelar äntligen bra fotboll.

Det blir 6-0 och Henrik Larsson får äntligen målskyttet att lossna även i landslaget. Anfallen rullar fram i våg efter våg och 30 233 gör sina egna vågor på läktarna. Från mittfält och framåt ser laget ut så här:

Niclas Alexandersson, Tobias Linderoth, Anders Svensson, Magnus Svensson - Marcus Allbäck, Henrik Larsson.

Ett år senare ska exakt samma uppställning nå ett alldeles fantastiskt resultat, mer än 1 200 mil från Göteborg.

Men det har Argentinas förbundskapten Marcelo Bielsa inte en aning om just då.

Istanbul, Turkiet, den 5 september 2001:

Femton månader efter EM-fiaskot blir Sverige klart för VM-slutspel. Det är en Houdini-akt som utspelas på Ali Sami-Yen-stadion i Istanbul, och den avslutas med att Andreas Andersson nickar in VM-bollen två minuter in på stopptid.

Andreas Andersson har fått mer skit än de flesta i svensk fotboll.

Nu var han plötsligt en hjälte - i ett lag som fått mer skit än alla i svensk fotboll.

Sverige var i VM, i Japan.

Några minuter efter midnatt ställer sig en svensk landslagstrupp upp runt festborden på Swissôtel Bosphorus i Istanbul. De sjunger med högtidliga röster:

- Du gamla, du fria, du fjällhöga nord"

VM-resan hade börjat.

Stefan Schwarz, Kennet Andersson, Joachim Björklund, Gary Sundgren, Pontus Kåmark och Roland Nilsson hade försvunnit på vägen. Nya namn kom istället:

Anders Svensson, Tobias Linderoth, Marcus Allbäck.

Zlatan Ibrahimovics otyglade fotbollsgeni väntade inte på att dörren till landslaget skulle öppnas, han tog med sig både dörrar och gavlar och slog sig in. Pontus Farneruds taktiska blick i Monaco förde honom in i VM-truppen. Erik Edman och Andreas Isaksson slog sig in under säsongen.

- Vi unga kommer och vill slå oss in. Jag tror att de äldre får skärpa sig hela tiden, säger Zlatan.

Fredrik Ljungberg kommer till VM som en av världens hetaste fotbollspelare, och han är inte den ende som vuxit under året.

- Vi har fått lite mer erfarenhet och rutin, har spelat i våra klubblag lite längre. Det är bra för gruppen, säger Henrik Larsson.

På en träning under det sista VM-lägret i semesterslöa Miyazaki i södra Japan smäller det till igen. Olof Mellberg kapar Ljungberg, den här gången nöjer sig inte Fredrik med att ropa - han slåss.

Konspirationsteorierna dyker upp igen:

Schism? Bråk? Sprickor?

Olof och Fredrik skakar hand och ler mot kamerorna. Viljan är det inget fel på.

Men har det här laget i Dödens grupp att göra?

De har tydligen det.

1-1 med mersmak mot England, 2-1 mot Nigeria. Till slut står Gruppen som inte fanns för två år sedan inför en av de största, viktigaste matcher de kommer att spela i sina liv.

Sverige-Argentina, Dödens grupp ska avgöras.

Sverige saknar Patrik Andersson och Fredrik Ljungberg, ytterligare två ledargestalter ur EM-laget. Men Gruppen verkar stark.

- Här är det mer "vi ska vinna något tillsammans". Tommy och Lasse har skapat bra lagmoral, säger Zlatan.

Det betyder något att just han säger det.

Zlatan, super-Zlatan, var den egensinniga dynamiten som många misstänkte skulle vara för stor för en kvävande, defensiv ledning. Lars Lagerbäck, taktikern och ideologen, presenteras i VM-organisationens personfiler som mannen som "införde sexförbud för spelarna inför EM 2000". Det är träffande, Lagerbäcks ledarskap utstrålar mer av matematik än eufori.

Zlatan hamnade på bänken i två matcher.

Hur skulle han reagera?

Med ett leende.

- Man lär sig mycket faktiskt. Givetvis är alla sugna på att spela, men alla kan inte spela, säger Zlatan.

Han fortsätter:

- Det är så go" stämning på bänken, hela tiden. Tommy Söderberg går runt hela tiden bland oss, "njut gubbar, njut". Det är så gott, jag gillar honom som fan. Man kan snacka med Tommy om vad som helst, han är mer som en kompis än som en tränare.

Fröet från Eindhoven blommar i full prakt i Saitama, i Kobe och i Miyagi.

Sverige, det Nya Sverige, visar moral och kunskap. Argentinas världsstjärnor slåss mot en mur av blågul vilja och pragmatisk skönhet.

Magnus Hedmans reflexer och Anders Svenssons briljans ger andrum. Sverige leder med 1-0, som blir 1-1 i slutminuterna.

Hemma i Sverige ser ett helt folk på tv, insvept i en yra och glädje som legat under en gråvåt filt i åtta år, sedan 1994.

Vinna eller förlora?

Överleva eller åka ur?

Kaoset är totalt på den svenska avbytarbänken när minuterna tickar mot slutsignal och frälsning. Tio minuter kvar, åtta minuter kvar, sju. Alla skriker till varandra, med nervositeten som megafon. Det är då som Tommy Söderberg vänder sig mot spelarna som sitter på bänken, gruppens yttersta utpost:

- Alla var hur stressade som helst. Tommy bara gick runt och sa till oss; "njut, grabbar, njut av det här", säger Zlatan.

Han får lämna avbytarbänken och komma in på planen, ett byte med Henrik Larsson. Sju minuter senare är allt slut.

Sverige har vunnit Dödens grupp.

Tommy Söderberg och Lars Lagerbäck hyllar alla sina spelare, en av dem hyllar dem tillbaka.

- Det är som jag säger: låt dem sköta sitt. Kolla hur det går. Vi tog oss till VM, men alla kritiserade laget när truppen togs ut. Helt plötsligt är vi i åttondelsfinal, vad ska folk kritisera nästa gång? säger Zlatan Ibrahimovic.

Åttondelsfinal, ja, helt plötsligt. Henrik Larsson, han som varit med under hela den märkliga resan från EM-fiasko till VM-succé, från svart till vitt, tittar upp i taket när han får frågor om framtiden.

- Vi tar en match i taget", säger han och skrattar högt.

Visst.

Men minns ni den 12 juni år 2002?

Det var som om himmelen flyttat till Miyagi den dagen.

Simon Bank

Publicerad: