Simon Bank

En av de mäktigaste – utan att det märktes

Simon Bank minns Lennart Johansson

I helgen vände sig fotbollseuropa mot Madrid för ytterligare en final, för att höra Champions League-hymnen ytterligare en gång.

Den här gången var den ett requiem.

Lennart Johansson födde den här turneringen, snickarmästarens grabb från Stockholm formade fotbollsvärlden.

Nu finns han inte längre.

”Lite äppeljuice, tack”.

Lennart brukade le illmarigt när han bad om ett glas whisky, han var proffs både på att charma en publik och på att föra sig med avslappnad folklighet under kristallkronorna. När vi sågs var det antingen på Guldbollen-middagar (han brukade propagera för att Daniel Tjernström skulle få priset), på fotbollsläktare eller, de sista åren, på väg till den ena eller andra stora fotbollsfinalen.

Han var en fotbollsman, Johansson. En på alla sätt stor karaktär, en farbror som det var lätt att prata med. På ett personligt plan kom jag att uppskatta honom mycket, om sådant nu spelar någon roll när en passionerad, pensionerad pamp gått ur tiden. Lennart Johansson själv skulle förstås ha värjt sig mot den etiketten, men det var ju just det han var: 

En pamp. En maktspelare, en skicklig navigatör i en värld som präglades av pengar och politik lika mycket som fotboll.

Lennart Johansson.
Lennart Johansson.

Han tog sig från Råsundas läktare till toppen i AIK, i Svenska Fotbollförbundet, i Uefa. 1998 var han ett knippe Blatter-köpta, afrikanska röster från att ta över jobbet som fotbollsvärldens mäktigaste man. 

Hans storhet låg, bland mycket annat, i att det aldrig riktigt märktes.

Klarade sig genom stormarna

Johansson hörde av sig emellanåt, hans sekreterare Mija skickade brev när han lämnade fotbollspolitiken. Jag vet inte hur han hade det med latinet, men han kunde definitivt prata med fotbollsgrabbar på fotbollsgrabbars vis. Och när dominobrickorna föll i den stora världen så skvätte det aldrig riktigt på honom.

Sepp Blatter och Michel Platini stängdes av, maktens män skickades ut genom bakdörrarna när rättvisan till slut kom ikapp. Mohammed bin Hammam, Jack Warner, Chuck Blazer och hans katter, Ricardo Teixeira, Issa Hayatou, Julio Grondona… alla avslöjades som korrumperade, pengakåta kriminella. Lennart Johansson klarade sig.

Häromåret ställde jag frågan rak till honom. Visst, han hade ju alltid pratat om transparens och demokrati, men… om man rör sig bland gangsters, och alla är gangsters – kan man då bli Uefa-president om man inte själv är en gangster? Hur kunde vi lita på att just han varit en ren spelare mitt i det smutsigaste av spel?

– De har försökt (hitta något graverande mot mig) utan framgång, helt enkelt av det skälet att jag är vit i alla de här avseendena. Jag har inte haft nåt jävla fiffel, sa han.

Ensam kvar

Det har blåst tvärdrag genom maktens rum de senaste åren, kritik snuddade vid Lennart Johansson, men mer än så har det aldrig blivit.

Han överlevde sin cancer, han byggde upp sig igen efter sin stroke, han lastade upp 90 kilo i bänkpress som 82-åring, enda gången jag upplevde att han verkligen tappat sin lust var när han blev ensam kvar efter sin älskade livskamrat Lola. In i det sista fortsatte han att åka till de stora arenorna, de stora matcherna. Det var väl mest där, när man såg statsmannabehandlingen som mötte honom ute i den stora världen, som det verkligen märktes vilket avtryck hans halvsekel i fotbollens tjänst gjort.

Frun Lola fanns vid hans sida.
Frun Lola fanns vid hans sida.

Jag träffade Lennart Johansson på väg till Champions League-finalen i fjol, jag träffade honom inte i Madrid den här gången. 

Jag fick höra om honom på vägen dit, att det såg illa ut den här gången. Ett par dagar senare kom budet, svensk idrotts störste idrottsledare genom alla tider har gått ur tiden.

Någonstans finns det en fin symbolik i att han somnat in när hans AIK fått hans pokal som svenska mästare i fotboll, när hans AIK just vunnit ett stockholmsderby, ett par dagar efter hans ungdomsturnering Lennart Johansson Academy Trophy, alldeles efter att hans Champions League-hymn spelats på Estadio Metropolitano.

Av allt han lämnar efter sig är det ju Champions League som är det stora arvet.

”Känner stolthet”

Johansson var Uefa-presidenten som såg att Silvio Berlusconi ville förändra klubbfotbollen i grunden, i en tid där tv-pengar strömmade in och storklubbarna var på väg att bryta sig loss för att garantera sina intäktsflöden. Champions League var realpolitik, snarare än en vision, en kontrollåtgärd för att undvika en radikalare utveckling – men det fungerade.

Lennart Johansson och Milan 2003.
Lennart Johansson och Milan 2003.

Spelarna älskar Champions League. Publiken, tv-bolagen och klubbarna också. 

– Det televiseras till nästan alla jordens länder. De kan se matcherna i Kambodja. Jag känner stolthet över det, det vill jag inte ska undanskymmas, som Lennart Johansson sa med sitt lätt omständliga  uttryckssätt.

På väg hem från Madrid tänkte jag på honom när AIK vann derbyt med 2–0, och Norra stå sjöng om att ”ta hem Johanssons pokal”.

– Med ska de va, men stryk ska de ha, brukade Johansson skrocka om Djurgården och Hammarby.

Har var AIK:are, han var en fotbollsman, han var en charmant pamp, och nu är han inte längre. Jag hoppas att de sänder Champions League där han är nu också. Lennart Johansson förtjänar att se sitt AIK försöka kvala in.

Hur minns du Lennart Johansson?
..
Skriv här
  • Tack Lennart för att du personifierade epitetet ”rejäl” och för att vi fick Champions Legue! När EM arrangerades i Sverige hade jag äran att delta i ett event i AIKs klubbrum på Råsunda. God mat serverades av Lennarts charmanta hustru Lola som var en fantastisk värdinna. Nästan 20 år senare skulle vi komma att träffas igen. Jag var på väg till Sundbybergs Curinghall. Det var en solig men kall förmiddag (minusgrader). På en bänk utanför, med en filt över benen, satt Lola med sin Lennart och tittade på pojklagsfotboll på den frostnupna konstgräsplanen. Båda hälsade glatt. Rörande! RIP

    Göran Matsgård
  • Lennart var uppriktig, ärlig med stor pondus. Tack för vad du gjorde för fotbollen såväl inom som utom Sveriges gränser

    Bengt
  • En evig Legend vår kära Lennart Johansson kommer alltid vara i våra svart gula hjärtan 🖤💛

    Sebastian
  • Tack Lennart för allt du har gjort för fotbollen! Oavsett om man älskar sporten eller inte så vet alla vem du är (t o m min mamma). Idag är både jag och min man fotbollstränare för barn i olika årskullar. Vi båda försöker sätta en lika bra grund för våra framtida fotbollsspelare, precis så som du har gjort för oss. Du är och kommer alltid att vara en förebild för många av oss inom fotbollsvärlden. Tack.

    Sandra
  • Fick äran att träffa dig några gånger då vi bott i samma område. Du hade alltid tid att prata fotboll och framförallt om AIK - klubben som vi bägge brinner för.Vet hur glad o lycklig du blev att få lämna över din namngivna pokal till AIK 2018 och vetskapen att du fick lämna jordelivet som mästare glädje mig i sorgen.Lennart Johanssons Arena borde vår nationalarena döpas om till - till minne av en man som gett allt för svensk fotboll och sitt älskade AIK.Vila i Frid, Lennart. Hälsa Isidor, Ivan o alla andra hjältar i himlen.

    Grannen på andra sidan vägen
Publisert:

LÄS VIDARE

Allsvenska sillybrevet med Daniel Kristoffersson

Missa inga heta fotbollsnyheter – I detta nyhetsbrev ger Sportbladets Daniel Kristoffersson dig veckans hetaste nyheter, rykten och intervjuer från Allsvenskan.