Sov under läktaren – nu hela landets hjälte

Tillbaka där allt började – efter löftet till sin mamma

FOTBOLL

Efter en 16 år lång turné i fotbollsvärlden är Nelson Valdez tillbaka där allt en gång började.

Där han sov under läktaren, fyllde de sömnlösa nätterna med alkohol och jobbade extra på ett sågverk för att ha råd att köpa mat.

Allt på grund av ett löfte till sin mamma.

José Luis Chilavert var en av VM:s största profiler vid turneringen i Frankrike 1998 men inte ens den legendariske målvakten kunde rädda Paraguays dröm mot de blivande världsmästarna Frankrike. 113 minuter in i åttondelsfinalen var det istället Laurent Blanc som skrev historia när en VM-match för första gången avgjordes med ett golden goal.

När Chilavert sedan försökte dra upp sina otröstliga lagkamrater från gräset tog Nelson Valdez på sig samma uppgift i hemmet i San Joaquín.

– Jag tittade på min mamma och hon grät. Hon var en stor fotbollsälskare och var väldigt passionerad så fort Paraguay spelade. Jag tittade mig omkring och alla grät. Jag ville också gråta. Men jag tittade på min mamma och sa ”jag kommer spela i VM för Paraguay och jag kommer göra mål i VM för Paraguay”.

Det kan låta som en gullig vit liten lögn men Nelson Valdez mamma glömde aldrig de orden. Hennes son är inte heller den typ av människa som tar lätt på sina löften.

– Jag var helt inställd på att uppfylla min dröm att bära Paraguays landslagströja och jag följde den drömmen. Jag bad min mamma att väcka mig klockan fem på morgonen varje dag så att jag kunde jogga genom samhället och springa några varv runt fotbollsplanen. Sedan gick jag hem vid sextiden, lagade frukost åt mina föräldrar och gick till skolan vid sju.

Foto: JOERG SARBACH / AP
I Werder Bremens tröja.

Sov på kartonger under arenan

Nelson Valdes var 14 år när Laurent Blanc orsakade landssorg i Paraguay. Ett år senare lämnade Valdez barndomshemmet för att ge sig själv en ärlig chans att uppfylla löftet till sin mamma.

För även om inställningen fanns där redan under tiden i San Joaquín så var omgivningarna knappast optimala för att slipa en blivande landslagsstjärna. Nelson Valdez familj hade inte ens råd med en fotboll åt sin son som utnyttjade allt från apelsiner till en ihoprullad packe strumpor som substitut. Området var också extremt fattigt och farorna många för en ung pojke.

15 år gammal lämnade Valdez därför familjen för att flytta 250 kilometer bort till Atlético Tembetarys akademi utanför Asunción. Inte för att livet utanför fotbollen på något sätt var lättare där.

Tillsammans med en grupp andra unga pojkar med stora fotbollsdrömmar men tomma fickor sov Valdez på kartongbitar i en trappa under en av hemmaarenan Estadio Ypanés läktare. Vädret skiftade mellan outhärdlig hetta och tropiska stormar och efter en månad hade de andra gett upp. Nelson Valdez kallade trappan för sitt hem i två år.

– Det var helvetet. Skrämmande och vidrigt. Men det var också första gången jag hade möjligheten att uppfylla min dröm så jag såg det aldrig som ett hinder som många andra. För mig var det en bro mot lyckan.

På väg att utveckla alkoholberoende

Nelson Valdes berättade aldrig för sina föräldrar om den prövande vardagen i sin nya hemstad. Hur han, när han inte tränade, tog de jobb han fick på ett lokalt sågverk för att ha råd med mat, hur pengarna ändå aldrig räckte och hur han fyllde de många sömnlösa nätterna med rom.

Alkoholproblemen hade Nelson Valdez då redan burit med sig en tid. Efter att ha förlorat en kusin som stod honom extremt nära började han redan som tolvåring att utveckla ett beroende. Vändpunkten kom när hans pappa kom på honom med en öl i handen.

– Han tittade bara på mig men jag hade föredragit tusen slag framför den blicken. Det var som om han gav upp mig. Att han sa ”min son, du är förlorad och nu finns det ingenting mer jag kan göra för dig”. Det var det värsta bakslaget jag haft i mitt liv men det var också den smällen som förändrade mitt liv.

Det brukar påstås att det som inte dödar dig härdar dig. Stämmer det kan vi konstatera att det var en väldigt härdad 17-åring som Jurgen Borns ögon plötsligt fastnade på under en ungdomsmatch på Estadio Ypané.

– Jag såg en galning som aldrig slutade springa.

Tysken jobbade vid tillfället för Deutsche Bank i Latinamerika och var egentligen inte ens inblandad i den professionella fotbollen. Men övertygad om att Nelson Valdez förtjänade en chans köpte han en flygbiljett till Tyskland åt 17-åringen och övertygade storklubben Werder Bremen om att ge anfallaren en chans.

Klubben var tveksam men presidentens hustru råkade vara från Paraguay och propsade på att Nelson Valdez skulle få komma. I sin första provspelsmatch för klubben gjorde 17-åringen sedan fyra mål.

– Men jag talade ingen tyska och väldigt lite spanska så det var tufft. Det var en härlig känsla när träningen väl kom igång.

Foto: Natacha Pisarenko / AP SCANPIX SWEDEN
Under Copa America 2011.

Kunde bara beställa en maträtt

För utanför planen hade Nelson Valdez återigen svårt att komma tillrätta. Men för en kille som spenderat sina två senaste år på några kartonger i ett trapphus var de nya problemen att klassas som ”överkomliga”.

Det ena problemet var kylan. Det andra var maten. Under sina första månader i Tyskland åt Nelson Valdez bara kyckling och pommes frites eftersom han inte lyckades göra sig förstådd när han ville beställa mat men just den rätten råkade finnas på bild på en lokal restaurang intill hans nya hem i Bremen.

På fotbollsplanen hade han dock större lycka.

Efter att ha noterats för tre mål på sina tolv första matcher med reservlaget utökades skörden till 15 på 30 under anfallarens andra säsong i klubben. Det gav en plats i a-laget och debut i Bundesliga den 22 februari 2003.

Det skulle totalt bli 80 matcher i Werder Bremens tröja för Valdez innan han 2006 flyttade vidare till Borussia Dortmund. Efter 113 matcher där har karriären fortsatt i Hercules, Rubin Kazan, Valencia, Al Jazira, Olympiakos, Eintracht Frankfurt och Seattle Sounders. Men det har en rad lukrativa proffskontrakt och en helt ny ekonomisk verklighet kommit. Men inte bara för Nelson Valdez.

Skickat hem 100 000 i månaden

Under sin proffskarriär har anfallaren skickat hem nästan 100 000 kronor i månaden till sin hemstad i Paraguay där en välgörenhetsorganisation nu är helt beroende av hans bidrag. Varje jul köper fotbollsikonen dessutom klappar till 1500 barn i staden.

Men den bästa presenten fick kanske ändå folket i Asunción tidigare i år.

Den 4 januari, efter 16 år som utlandsproffs, var Nelson Valdez tillbaka i staden han planlöst vandrat runt i mellan sina nätter på kartongerna under Estadio Ypanés läktare. Men den här gången hälsade 10 000 vilt jublande supportrar honom välkommen till General Pablo Rojas Stadium och stadens stolta fotbollslag Club Cerro Porteños.

– Min dröm har varit att återvända hem och få bära den här tröjan men jag trodde aldrig att så många människor skulle komma för att välkomna mig. Det är ytterligare en dröm som går i uppfyllelse. Men det är inte bara min dröm att spela här, jag har större förhoppningar än så. Jag vill skriva historia i mitt eget land och det är precis vad jag pratat om med tränaren och presidenten.

Efter att Nelson Valdez presenterats med tröja nummer 38, samma nummer som han inledde sin karriär i, hade 33-åringen också ett annat ärende att uträtta. Den 2 februari lyckades han till sist få tid till det.

”Hade ingenting men hjälpte mig”

Då tog han sig ut till sitt gamla hemområde utanför Asunción och hem till en kvinna vid namn Ña Olga. Nu kom han som firad fotbollsstjärna och skapade hysteri bland de lokala barnen men första gången han var där var det som en utsvulten liten pojke utan pengar men med hjärtat fullt av ouppfyllda drömmar.

Det var Ña Olga som såg till att Nelson Valdez kunde få en bit mat även när skiften på sågverket inte var tillräckligt många. Det var hon som höll honom vid liv.

– Jag är stolt över att fortfarande kunna kalla de personer jag sov med under läktaren för mina vänner. De personer som gav mig vad de kunde för att jag skulle kunna köpa lite vatten. Jag har en stor plats i mitt hjärta för de här personerna eftersom de, trots att de själv inte hade någonting, hjälpte mig genom en svår tid. Jag hoppas att de är stolta över vad jag gör nu för att hjälpa mitt land. Jag hoppas att de såg när jag gjorde mål mot Argentina och slog näven i luften av stolhet.

Målet mot Argentina ja.

I kvalet till VM 2010 var läget prekärt när Paraguay ställdes mot jätten Argentina hemma i Asunción. Nelson Valdez klev då fram och gjorde det avgörande målet redan efter 27 minuter. Det gav Paraguay en plats till mästerskapet i Sydafrika och det gav Nelson Valdez en sista chans att till sist uppfylla det där löftet till sin mamma.

– Hon glömmer det aldrig och påminner mig fortfarande om det. Jag har redan gjort henne stolt men jag kommer göra mål i VM. Jag startade alla matcher i VM 2006 men lyckades inte göra något mål då, sa Nelson Valdez inför turneringen 2010.

Foto: Hassan Ammar / AP
Målet mot Spanien.

Äntligen kom VM-målet...

I premiären mot Italien (1–1) klev Valdez av mållös efter 68 minuter, i segermatchen mot Slovakien (2–2) blev det på nytt 68 mållösa minuter och i gruppavslutningen mot Nya Zeeland (0–0) spelade anfallaren 67 nya minuter utan att näta.

Åttondelsfinalen mot Japan slutade, efter 90 mållösa minuter, 5–3 till Paraguay efter straffar. Nelson Valdez satte en av de straffarna men det var ju ett spelmål han hade lovat.

Till sist kom det också. Med fem minuter kvar av kvartsfinalen mot Spanien kom inlägget från högerkanten precis i Nelson Valdez löpbana. Anfallaren lyckades ta emot bollen med foten och bröstet innan han vackert avslutade intill Iker Casillas första stolpe.

Då blåste domaren i pipan för offside.

Lagkamraten Oscar Cardozo hade offside-stående försökt nicka bollen innan den nådde Valdez och ansågs därmed ha påverkat spelet så mycket att målet dömdes bort, Paraguay blev utslaget och Spanien marscherade vidare hela vägen till VM-titeln. Precis som Frankrike hade gjort 1998.

Ödet.

Men vem vet – kanske stod det i samma ögonblick återigen en liten kille eller tjej någonstans i Paraguay och försökte muntra upp sin otröstliga mamma.

Källor: The Guardian, El Comercio, ABC, FourFourTwo och Seattle Times.