”Monstret” Neymar har dribblat och dykt sig förbi Ronaldo nu

Erik Niva om brasilianske superstjärnan som delar fotbollsvärlden

1 av 4 | Foto: EMMANUEL DUNAND / AFP
FOTBOLL

Den enas frälsare, den andras monster.

Neymar har alltid varit ämnad för stjärnorna, för strålkastarljuset och rubrikerna.

Nu har han dribblat och dykt tills han blivit hela världens mest polariserande fotbollsspelare.

Ingen kan komma här och säga att Renê Simões inte varnade oss.

Det var den erfarne, luttrade och respekterade tränaren som redan för åtta år sedan tryckte ner alarmknappen och bad hela den brasilianska fotbollsindustrin att bromsa in och besinna sig.

Han såg en upphöjd yngling diktera sina egna villkor och skriva sina egna regler, och han fruktade vad de långsiktiga konsekvenserna skulle kunna bli.

– I fotbollens namn, i konstens namn håller vi på att skapa ett monster.

Neymar var 18 år gammal på den här tiden, blixtrande briljant och väldigt väl medveten om både sina framtidsutsikter och sitt värde.

För honom var specialbehandling en fullständigt normal och naturlig del av tillvaron, så de gånger han inte fick den tycktes han uppfatta det som en förolämpning.

När hans Santos fick straff mot Renê Simões och hans Atlético Goiania var det självklart att han skulle slå den, trots att han missat tre av sina sex senaste. Att hans egen 48-åriga tränare Dorival Júnior ändå inte lät honom göra det framstod för honom som ett frontalangrepp, en krigsförklaring.

Neymar blev tonårsrasande, marscherade indignerat av planen och skrek nedsättande åt både sin tränare och sin lagkapten inför öppen ridå.

Till den efterföljande matchen valde Dorival Júnior att peta Neymar av disciplinära skäl, men det skulle han minsann inte ha gjort.

Neymar valde att skapa en det-är-han-eller-jag-situation, och Santos klubbledning valde helt krasst att avskeda tränaren. Han var inte alls lika värdefull för dem som den 18-åriga juvelen med dribblingarna och karisman och vidareförsäljningsvärdet.

Dorival Júnior fick sparken, och det var det här som fick hans kollega Renê Simões att ifrågasätta vart allt egentligen var på väg.

– Jag har jobbat med unga spelare i hela mitt liv, men aldrig sett något liknande. Det är dags för någon att utbilda den här pojken, innan han fastnar i tanken att alla andra finns för att tjäna honom.


▪▪▪


En produkt av futsal

Ungefär samtidigt som Neymar fick sin tränare avskedad visade den gigantiska tv-kanalen Globo en dokumentär om hans tidiga barndomsår.

Där fanns en sekvens där en pytteliten kille i 10-årsålden blev tacklad av en lite större grabb, och genast kastade sig mot marken vrålandes mot domaren. Omedelbart efter hade ett halvdussin medspelare samlats runt Neymar, där han låg och grät okontrollerat.

Neymar tillhör den första generationen brasilianska bollfenomen som inte vuxit upp med laglösa spontanmatcher på favelabakgården. Han är en produkt av futsal, den organiserade inomhusfotbollen där det alltid funnits domare närvarande.

För honom var det aldrig nödvändigt att lära sig uthärda brutaliteten från de äldre och farligare killarna i kvarteret, att bita ihop utan att gnälla för att få vara med nästa gång också.

Beskydd har han alltid haft, uppmärksamhet också.

Han var inte ens tolv år gammal då han började samarbeta med den brasilianska superagenterna Wagner Ribeiro, som genast började bygga en image och ett varumärke åt honom. Affärsstrategin byggdes runt löftet om en unik begåvning som skulle skänka glädje till folket genom fotbollen. En stor del av brasilianarna förblir fixerade vid deras tradition av sprudlande, estetisk inspirationsfotboll – det de själva kallar futebol-arte – och redan i de mellersta tonåren laddades konceptet Neymar med garantin om att han skulle föra den vidare.

Foto: Andre Penner / TT / NTB Scanpix

▪▪▪


Dribblandet gav fiender

När han först slog igenom hade Neymar två paroller insydda i sina bollskor: ”Ousadia” och ”Alegria”, ungefär mod och glädje.

Själv hade han inget emot att det utlästes som en programförklaring, ett löfte.

Det vore en orättvis hårddragning att skriva att han dribblade för att det genererade pengar – han hade spelat på det sättet långt innan den första agenten erbjöd den första glassen – men ända från det första genombrottet fanns det ett mekaniskt inslag i hans showande, en nästan regisserad känsla mitt i hans spontanitet.

Neymar var så enastående skicklig att han både kunde vinna Copa Libertadores åt sitt Santos, och samtidigt göra sig själv till den första riktiga Youtube-spelaren.

Och när matchen redan var vunnen? Då kunde han ägna tio, femton av de sista minuterna åt sina finter och tricks, åt att söka upp enskilda motståndare, leka med dem som en tjurfäktare på ett nästan förödmjukande sätt.

Det var inte ett riskfritt sätt att spela på.

I Brasilien är själva dribbningsritualen en tvekamp laddad med en säregen typ av machismo. Att göra som Neymar – att med ett belåtet leende på läpparna springa åttor runt dubbelt så gamla män för att bli viral – är att beröva motståndarna på både stolthet och manlighet.

Neymar fick fiender.

I slutat av en match mot Botafogo sökte han upp Nunes, en begränsad 31-årig kämpe som var inne på sin 16:e klubb. Det var en världsstjärna mot en vandringsman, och Neymar lät Nunes veta det.

Han studsade retfullt bollen över sin motståndares huvud. Han väntade in honom med händerna utmanande på höfterna. Han försökte till och med köra sin regnbågsklack över och förbi.

Efteråt var Nunes rasande.

– Tio gånger tänkte jag att jag bara skulle sparka sönder honom, men jag lyckades behärska mig. Han är duktig, men vi har haft bättre spelare än honom som ändå visat oss andra respekt. Jag har mött både Ronaldinho Gaúcho och Ronaldo Fenómeno. Ingen av dem har haft samma behov att förminska mig. Neymar behöver förändra sig – annars kommer någon att skada honom allvarligt.


▪▪▪


Hur hård skulle nästa smäll bli?

Efter bara några år på toppnivå var Neymar både paranoid och förföljd på en och samma gång.

Det var ingen tvekan om att han verkligen var en jagad ung man, men det fanns inte heller några tvivel om att han själv överdrev rollen som dribblingsmartyr.

När han gång efter gång rullade runt i gräset även efter harmlösa tacklingar blev han som den där pojken med den där vargen. Efter ett litet tag var det väldigt få som tog hans teater på allvar längre, ingen som att trodde på att han faktiskt blivit skadad.

Allt oftare fick han ligga där och rulla för sig själv.

Neymar själv pratade om hur han behövde försäkra sig om att faktiskt få domarbeskydd, att han behövde dra uppmärksamhet till sin utsatthet på planen.

Från allra första början var han den spelare i den brasilianska ligan som alltid fick flest frisparkar, i snitt mellan åtta och nio per match.

Befogat eller inte? Rogerio Ceni – landslagsmålvakten som spelade 1257 matcher under en 25 år lång elitkarriär – tillhörde de som inte var övertygade.

– Jag garanterar att mer än 50 procent av frisparkarna som han får egentligen inte är befogade. Han simulerar vid minst hälften av gångerna. Att han är bäst i Brasilien är uppenbart – det går inte ens att diskutera – men för den sakens skull kan han inte ha egna regler.

Neymar på Placars omslag.

Blev för stor för Brasilien

När Neymar fortfarande bara var 20 år gammal så tog han en speciell omslagsbild till Brasiliens då största fotbollsmagasin, Placar. ”A Crucificação de Neymar”, lydde rubriken – och på framsidan var verkligen Neymar upphängd på ett kors.

Inne i tidningen kretsade sedan artikeln kring det som chefredaktören Maurício Barros kallade ”etisk rensning”.

– Vi vill skapa en diskussion om de här lynchningarna som drabbar de spelare som fått ett rykte om sig att falla enkelt. Neymar har varit den mest jagade spelaren i brasiliansk fotboll, och nu har han blivit boven, bytet. Vår parallell går egentligen inte till Jesus, utan till korsfästningen som den historiska formen av offentlig avrättningen.

Diskussionen blev alltmer överhettad, och mot slutet var det mer eller mindre omöjligt för Neymar att spela i den brasilianska ligan utan att vartenda spelmoment och varenda frispark blev omdebatterat i oändlighet.

Brasilien var inte längre stort nog för honom. När han till sist flyttade till Barcelona sommaren 2013 så var det som att både han själv och ligan han lämnade bakom sig till sist slappnade av och andades ut.

Den gamla toppdomaren Arnaldo Cezar Coelho – som dömde VM-finalen 1982 – summerade.

– Han kan vara den mest svårdömda spelaren någonsin. Varje gång han gick ut på planen så uppstod situationer som var väldigt svåra att tolka och bedöma. När jag pratar med andra brasilianska domare om att Neymar har flyttat säger de bara: ”Tack gud, nu är det alla gringos som får ta hand om det problemet”.


▪▪▪


Foto: Leo Correa / TT / NTB Scanpix

Inför hemma-VM 2014 var det sedan ändå som att hela Brasilien slöt leden runt Neymar. Känslorna hade både svalnat och klarnat med avståndet till Barcelona.

Han var inte längre den omstridde spolingen, utan han var nationens stora hopp att bli det de själva så desperat gärna ville vara.

”Dare To Be Brazilian”, hette det i den stora kampanjen som paketerade mästerskapet, och reklamfilmen som lanserade den var en enda hyllning till idén om den brasilianska särarten.

Där var det färger och känslor och ett stort batteri av finter som fått sina namn från den brasilianska portugisiskan; elásticos, pedaladas, lambretas och canetas. Filmen kulminerade när Neymar tog emot en rabona-passning på stranden, klackade sig förbi den första motståndaren, tunnlade den andra, rouletterullade den tredje, stoppfintade den fjärde och sedan petade in bollen mellan två målstolpar gjorda av bambu.

Våga vara brasilianare, våga vara som Neymar. Bli aldrig rädd och hämmad, sluta aldrig utmana och dribbla.

När han nu återvände hem var det som om hela nationen insåg att de egentligen alltid älskat Neymar. Han spelade ju fotboll som de levde livet, med spontanitet och kreativitet och lite fulspel och ett garv eftersom allt på något sätt ändå ordnar sig till slut.

Tidningarna rullade fram Garrinchas änka Elza Soares för att äkthetstesta Neymars anspråk på att vara den rättmätiga arvingen till Brasiliens mest älskade spelare någonsin.

Och jodå.

– Än har det inte kommit någon annan som skänkt folket lika mycket glädje men Neymar påminner om Garrincha, ja, påminner om hur han alltid spelade med ett leende. Neymar spelar en vacker, lycklig, rolig fotboll. Futebol-arte. Neymar vet hur man skapar sådan.

När colombianen Juan Zúñiga hoppade in ett knä i hans ryggslut under VM-kvartsfinalen tycktes det innebära någon sorts slutgiltigt rättfärdigande av Neymar.

Han hade haft rätt hela tiden! De brutala råskinnen har alltid varit ute efter honom, och nu ligger den stackaren i en sjukhussäng med en fraktur på en ryggkota! Och han som bara ville dribbla!

Neymar grät, och Brasilien grät med honom.

Foto: AP
Colombianen Juan Zunigas hoppknä tog slut på Neymars VM 2014.

▪▪▪


Fyra år senare är det nu som att Neymar spelar landslagsfotboll med hela sin världsbild bekräftad. Att allt kretsar kring honom är självklart.

Han ser sig själv som utvald för att upprätthålla den spektakuläre brasilianska traditionen, en fotbollsartist som tappert tagit sig tillbaka från förlamningssängen.

Att dribbla och showa tänker han fortsätta med – det är ju hela uppdraget, hela varumärket – och hans ärliga uppfattning tycks vara att han ständigt gör det med karriären som insats.

Var det inte livshotande när Miguel Layun klev på foten? Ändå bäst att få det att skrika några gånger extra, så att alla förstår att det mycket väl kan blir det nästa gång.

Och vi andra då? Vad tycker vi egentligen om Neymar? Njuter vi av dribblingarna eller irriteras vi av dykningarna?

För de allra flesta verkar det vara antingen-eller, för just nu har Neymar passerat Cristiano Ronaldo som världens mest polariserande fotbollsspelare.

Här tycks inte finnas några gråzoner eller någon neutralitet. Precis alla har väldigt bestämda åsikter om Neymar, och hur du uppfattar honom tenderar även att säga något om din världsbild, dina livsvärderingar och din syn på manlighet.

Eller så beror det mest bara på vilken tröja du råkar ha på dig för stunden, vilket som är ditt egenintresse just idag.

När Neymar attackerades som kraftigast efter pantomimföreställningen mot Mexiko så red hans förbundskapten Tite ut till hans försvar:

– Är det en synd att dribbla på offensiv planhalva? Neymar vill bara spela fotboll. Det är andra som stampar på honom, han stampar inte på någon. Det är bara att titta på bilderna.

Så lät det nu – men så lät det inte för sex år sedan. Då var Tite manager för Corinthians, och var minst lika irriterad som någon annan efter en match då Neymar bidragit till att en av hans spelare blivit utvisad.

– Neymar ramlade och började rulla runt, men så fort min spelare fått rött kort så reste han sig utan problem. Att vinna och förlora tillhör sporten, men inte att låtsas och simulera. Det Neymar gör är ett dåligt exempel för barnen som växer upp – för min egen son – som tittar på och tror att det är bra att skaffa sig fördelar på andras bekostnad.


ARTIKELN HANDLAR OM