Mejla

Simon Bank

Bank: Allsvenskan – med extra allt

Publicerad:

Det dröjde tre omgångar, sedan fick vi en match som sammanfattade allsvenskan på 90 minuter.

Det var kanske inte särskilt snyggt. Det var kanske inte så rättvisande.

Jag är inte ens helt säker på vad AIK–IFK Göteborg var – men det var allsvenskan, med extra allt.

Ni vet hur det är:

AIK är Sveriges i särklass mest tabloidkompatibla idrottsförening (”Chocken!”, ”Skandalerna!”, ”Superkonflikten!”, ”Misslyckade vårsäsonger – vi har hela listan!”). Det är som om de inte mår riktigt bra om de inte mår riktigt dåligt, som om de inte är fullt i balans om de inte är ur balans.

I år har de mer än kanske någonsin tidigare sett till att på egen hand gunga båten (”Rekordtidigt!”), efter att inför den mest ekonomiskt snedviktade allsvenskan i modern tid kräva ett halvt mirakel och en hel titel av Andreas Alm. Jo, de har försökt mildra de där utspelen efterhand (”Lögnerna!”, ”Maktspelet!”), men det som sagts har sagts, det som gjorts har gjorts, och det är upp till den toppstridstrygge Alm att leverera.

Och om klubben nu gör det svårt för dig är det väl lika bra att göra allt så enkelt som mycket.

AIK valde den enklare vägen

När IFK Göteborg kom till Solna, med två hållna nollor och sex vunna poäng i ryggsäcken, gjorde de det utan två viktiga mittbackar men med sin lennartssonska spelidé. Sympatiske spelbyggaren Mads Albaek sjönk ner mellan mittbackarna, sedan spelar de sig upp via kanterna, söker inspel mot mötande anfallare, och tar det vidare in mot mål därifrån.

AIK valde den rakare, enklare vägen.

Det är bara smart om man har spelare till det, och i Backa-bomben Carlos Strandberg och läckre junioren Alexander Isak har de just det.

Så de lyfte bollar över IFK:s mittfält, mot Strandberg, som vann precis allt i luften. De lät Isak – som alltså inte var född när Hjalmar Jónsson gjorde sitt första seniormål för Keflavik – flyta runt med sina fina fötter och kloka små vrickningar.

De fick en enkel resa på det viset. Kunde stå kvar med åtta spelare lågt, och fylla på när Strandberg väl låst bollen högt. Dök den tillbaka fick Ebenezer Ofori stå relativt ostört och samla upp andrabollar.

AIK:s idé var enkel att förstå, den var matchanpassad mot Blåvitts blixtsnabba anfallare. IFK Göteborg var mer svårbegripligt.

De vann ingenting på Albaeks djupa utgångsläge, de saknade en kreativ uppspelspunkt högre upp, och de dödade ytorna för Engvall/Hysén med sitt omständliga och hackiga spelbygge.

Därifrån fick vi matchbilden. Matchen kom att handla om annat.

Fasta situation-festival

Vi fick fysik, vi fick fajt, vi fick horribla tekniska misstag. Vi fick rösttryck från Norra stå och en imponerande bortaklack uppe i södra hörnet. Vi fick AIK-ledningar och Blåvitt-kvitteringar och ett segermål.

Och däremellan fick vi fasta.

Haukur Hauksson kvalitetsnickade in 1–0 på en fin vänsterhörna. Tobias Hysén höjde och synade med en fantastiskt fin nickskarv på en Albaek-frispark. Stefan Ishizaki hade inledningsproblem med det fysiska spelet, men motiverade sin plats med en drömfrispark. Och sedan fortsatte fasta situation-festivalen med att Hjalmar Jónsson hängde in 2–2 med skallen medan Patrik Carlgren hängde tvätt.

Jörgen Lennartsson hade varnat sina spelare för AIK:s fasta situationer, det här var alltså vad han fick:

Fem mål på frisparkar och hörnor, och på något sätt var det väldigt signifikativt för en match mellan två lag som slet med de tekniska grunderna.

När AIK blev bättre på de bitarna blev de sämre i matchen. Efter paus spelade de mer, etablerade ett kontrollerat, högre mittfältsspel, vilket gav Blåvitt en bättre matchbild, med rakare bollar mot sina löpande anfallare.

AIK försökte spela sig fram, IFK försökte slita sig fram.

Till slut kom båda och ingen fram.

Förtjänade mer

Patrik Carlgren kom fel i en utrusning, borde möjligen fått frispark, men gav Tobias Hysén (två mål, en assist, han är hemma för att betyda något) chansen att vinkla in bollen i öppet mål.

Andreas Alm spelade ut sina sista kort, fick både ett fartfyllt och intressant anfallsspel och ett par hundraprocentiga chanser men de behövde ändå en hörna för att Fredrik Brustad skulle kunna nicka in 3–3.

AIK vann en poäng, men förtjänade mer.

IFK tappade två poäng, men var nöjt ändå.

Undantaget AIK:s finfina sista halvtimme var det en match med missar, felbeslut, slarv och ett tempo som långa stunder var högre än kompetensen.

Allsvensk fotboll, med allsvenska brister, allsvenskt läktartryck, allsvensk dramatik och allsvenska jubel när de allsvenska halvmiljardärerna Malmö FF förlorade på hemmaplan mot gladfotbolls-giffar.

Efteråt fick Andreas Alm en fråga om han log för att han var nöjd. Det gjorde han inte.

– Nja, sa han. Mitt leende är mer… ”det var en konstig match”.

Det var en allsvensk 3–3-holmgång i omgång tre. Det var ingenting av väldigt mycket, men det var väldigt mycket av allt.

Av: Simon Bank

Publicerad: