Tjatigt, men jag måste hylla Det Blå Monstret

FOTBOLL

Sportbladets Peter Wennman: Det enda jag önskar nu är att få se Chelsea utan Lampard

Det var en Premier League-lördag lämplig att ägna sig åt annat än Chelsea.

Vi VET ju att laget är närmast oslagbart, vi VET att segersviten närmar sig alla tiders rekord, vi VISSTE att det skulle bli tre poäng mot Bolton.

Ingen vill ha tröttsamt tjat.

Så därför ska jag nu hylla... Chelsea.

Det är då alldeles förbenat.

Det fanns så mycket annat smått och gott av intresse i går, jag hade till exempel kunnat ägna hela den här texten åt:

Det skadeskjutna Arsenals sensationella förlust mot West Bromvich borta (2-1), den som betyder att Fredrik Ljungberg och kompani redan är 14 poäng (med en match mindre spelad) efter Chelsea. Inte en seger på fyra bortamatcher. Gamle Kanu, av alla, målskytt mot ett Arsenal som man inte alls känner igen i höst. Är det bara de nya dräkternas fel?

United är det allvarligaste hotet

Det Manchester United som trots allt ser ut att vara det allvarligaste hotet mot Blå Monstret. 3-1 borta mot Sunderland, Rooney och Ruud skarprättare som vanligt. Och ännu ett rysar-R i gänget: Rossi, ett fotbollsnamn som förpliktar. Mål i sin debut.

Det härliga lilla Wigan som vänder upp och ner på alla begrepp. Nykomlingen låg under ett par timmar igår på andra plats i tabellen efter sin 1-0-seger hemma mot Newcastle. Jason Roberts gjorde målet strax före paus och sen blev resten en tortyrartad kamp för att överleva, med en man utvisad, mot det desperata Newcastle som troligen berövades både en straff och ett korrekt mål.

Men till slut fick jag ändå Chelsea mitt i nian.

Det är ju siffran nio som gäller, som om Jose Mourinho konstruerat ett slags fotbolls-sudoku där alla nuffror sitter där de ska i rutorna och bildar ett perfekt mönster.

Det tog Chelsea NIO minuter att vända 0-1 till 4-1 under en fantastisk andra halvlek mot Bolton. Det blev ett till, 5-1, till slut.

Det var Chelseas NIONDE raka seger i ligan.

Det har blivit NIO-TVÅ sammanlagt på de två senaste matcherna, mot Liverpool (borta) och Bolton.

Boring Chelsea?

Sluta larva er.

Scoring Chelsea!

Exakt vad Mourinho sa till sina lirare i paus är förstås inte lätt att veta. Han kanske inte sa ett dugg. Han kanske bara gav dem en trött blick. Eller ett par stenhårda örfilar per skalle.

Nånting hände i alla fall, ty den dryga kvart som följde i inledningen av andra halvlek är väl bland det värsta vi sett i fråga om tempohöjning och beslutsamhet.

Den 1-0-ledning som Bolton så sensationellt (och välförtjänt!) skaffat sig efter knappt fyra minuter visade sig inte vara stabilare än ett försprång med 2-0 i basket.

Drogba, Lampard, Lampard igen, Drogba igen och till slut Gudjohnsen... det var, som ni kanske såg, en sjujävla halvtimme på Stamford Bridge.

Vi ska ha i minne att Bolton är ett rätt "äckligt" lag att möta, en jättedödare som på nåt sätt skär av alla passningsvägar och pressar högt och effektivt - så länge man orkar. Men mot dagens Chelsea orkar man inte.

Lagmaskinen imponerar mest

När Bolton kroknade (och fick Gardner utvisad) ökade Chelsea farten utan att tappa känsla och skärpa. Det är därför Chelseas stjärnor har de löner de har, om nån undrar.

Själva lagmaskineriet är ändå det som imponerar mest.

Man kan ju aldrig betala för en känsla eller köpa en sammanhållning.

Det är, som jag skrev redan förra omgången, risk för att ligan är avgjord före jul.

Det enda jag önskar nu - om jag ska leta med förstoringsglas efter en svag punkt - är att få se Chelsea utan giganten Frank Lampard i en enda ligamatch. Är bara nyfiken. Vill se Mourinhos plan B där, för det finns säkert en sån också.

Peter Wennman

ARTIKELN HANDLAR OM