En häst, en ko eller vrålande Järfällabo?

Brenning om det omöjliga med att älska internationell fotboll

Foto: JIMMY WIXTRÖM
En vrålande Järfällabo.
FOTBOLL

Romelu Lukaku nickar, Niklas Holmgren tömmer lungorna och bakom mig glädjevrålar en kollega med tvåan på tipset ikapp.

Jag sippar på kaffet och biter ihop.

Sen kommer handbollsprofilen Claes Hellgren in i ett par mintgröna byxor.

Det här går inte längre.

Det är inte enkelt att tycka om internationell fotboll längre. Jag minns fortfarande ett brev någon skickade (på den tiden det fortfarande skickades brev) till TV4:s redaktion (på den tiden det fortfarande gick att se fotboll på TV4) med en vädjan till kanalens Tipslördag-redaktion.

– Kan ni byta målplinget till ett annat. Det låter precis som ringklockan på min ytterdörr och hundarna blir som galna.

Han skulle varit med nu, den där stackars hundägaren. I dag är målplinget det mest harmoniska som återstår i vardagen för en älskare av den moderna internationella fotbollen.

Häst, ko eller vrålande Järfällabo?

Lördag. Sportbladets redaktion i Stockholm. Fjärde skrivbordet räknat från dörren. Mittenplatsen med ryggen vänd mot de nytinade SHL-reportrarna. En kaffekopp på det vitlackade skrivbordet. Viasat Sport Premium Deluxe Extra allt med dubbel bacon på tv:n.

När målplinget meddelar att Alvaro Morata gjort 1-0 för Chelsea mot Stoke har jag redan fått målet annonserat, kommenterat, analyserat och visat i min Twitter-feed. Det är samtidigt ett nödvändigt verktyg i mina försök att jonglera Manchester Uniteds bortamatch mot Southampton, Manchester Citys hemmamöte med Crystal Palace, Stokes kamp med Chelsea och min mentala hälsa den här lördagseftermiddagen.

Är det en häst? Är det en ko? Är det den en vrålande Järfällabo?

Romelu Lukaku sätter 1-0 för United på egen retur och hela mitt skrivbord vibrerar av Niklas Holmgrens reklamfinansierade stämma. När Pedro sedan återigen aktiverar målplinget med sitt 2-0-mål för Chelsea är jag bara några smällare och lite ljuseffekter ifrån att befinna mig på en housekonsert.

Går in på Twitter igen för att se målet men tappar fokus när Marcus Bergs fru skriver att den svenske landslagsmannen gjort ytterligare ett mål i asiatiska mästerskapen i strandfotboll på oljeodlat gräs. Motståndaren heter Hatta.

”Maaataaaaaa”, ropar Holmgren plötsligt som en hungrig sexåring och jag vänder åter blicken mot tv-skärmen bara för att bli bländad av solkatten från José Mourinho gigantiska armbandsur. När skuggan väl lagt sig ligger Marouane Fellaini i gräset som en fälld palm och håller sig för nötterna.

En kollega bakom mig undrar om jag vet vilket lag i Europas bästa ligor som nu är ensamt om att fortfarande inte ha släppt in ett enda baklängesmål. Han hejar på Dortmund men har fortfarande inte sett en enda seriematch i år. Ett spelbolag är fortfarande de enda med sändningsrättigheter men får inte visa matcherna i en skärmruta större än ett spelkort.

Det är lika lätt att följa som ett myrkrig på Colosseum.

Någon lider med Emil Kruse

”Pling!” Det har tydligen blivit mål igen i någon av de där andra sex Premier League-matcherna som inte får visas på tv i Sverige. En censurregel som ska tvinga tv-publiken till arenorna istället. En lämplig idé i Storbritannien men märkligt att vi i Sverige inte ska kunna se Burnley möta Huddersfield. ”Hur många svenskar lockar det egentligen till Turf Moor där intill Harry Potts väg?” hinner jag tänka innan Holmgren vrålar om frispark för United.

Matic har gjort ner Dusan Tadic. Eller är det Ashley Young som syndat? Glenn Strömberg beskriver hur hela pressläktaren kastar sig över sina tv-apparater på plats och kisar med ögonen för att se vem syndaren egentligen är. Har de också målpling i sina skärmar?

Domaren blåser för halvtidsvila. För spelarna i alla fall.

Jag vänder mig återigen till Twitter. Får se en blodig Wayne Rooney och undrar vad som har hänt. Min livescore-ruta är ingen vidare info. ”Adam Smith from AFC Bournemouth makes a dangerous play against Wayne Rooney” är det enda den datadrivna kommentatorn berättar för mig. Börjar själv fila på ett skämt om fyllekörning till Twitter innan jag ångrar mig.

Någon annan twittrar om att Mellerud har vunnit med 7-1 och är tillbaka i division 3. Någon lider med Emil Kruse. Ser också att kalhygget David Silva har gjort sin femte assist i årets ligaspel. Burnley-Huddersfideld står fortfarande 0-0.

Noterar vidare att en Österundsspelare blivit avhyst från ett flygplan efter att ha vägrat sätta sin mobil i flygplansläge. Han kanske skulle se den där tyska ligamatchen?

Har Viasat resonerat krig jävsituationen?

Rooney-situationen visas i repris i Viasats halvtidsstudio. Bojan Djordjic vill se ett rött kort när han och expertkollegan Erik Niva som vanligt analyserar alla samtida PL-matcher. De är de enda i Sverige som får se alla matcher. Det är tur för de är de enda i Sverige som har förmågan att se alla matcher. Tvärsäkra analyser om sex samtida möten. Innebandy-Niklas nickar nöjt.

Bojan är självklart också nöjd. United leder. Hans gamla klubb. Hans samtida arbetsgivare där han låg inbäddad i klubbens eget mediateam under försäsongen. Jag funderar över jäv-situationen. Klurar på om Viasat resonerat kring det. Tvingas dock slå bort tanken när en ny kollega bryter in:

”Fick Delle Ali assisten för Kanes andra mål i Tottenhams match tidigare? Jag har honom i mitt managerlag”. Managerspelen. Satans påfund som får supportrar att ge upp sina heligaste allianser i jakt på poäng och resecheckar.

Jag vrider utan att svara ointresserat tillbaka blicken till tv:n bara för att mötas av Niklas Jihde, Claes Hellgren och Robert Perlskog på en handbollsplan. Han var målvakt, den där Claes. Jag är själv mållös. Orkar inte ens bli upprörd över de mintgröna byxorna. Bojan Djordjic refererar till Sveriges mest rutinerade handbollspar som ”grabbarna där borta”.

Andra halvlek ska börja men jag är redan slut. Hämtar en kaffe istället. Vet ju redan att Manchester United kommer vinna. Bara 45 minuter till matchbilderna från de mer spännande mötena kommer. Gäller bara att hålla ut nu men orkar inte längre. Behöver en paus.

Jag gömmer mig på toan. Äntligen tystnad. Efter sju minuter lyser mobilen upp rummet. ”Aftonbladet Flash: Wayne Rooney slogs blodig på planen – vansinnig på domaren: ”Fuck off!”

Borde satt på flygplansläget. Jag också.

ARTIKELN HANDLAR OM