Syriens ofattbara succé: ”Det enda positiva landet har”

Foto: Vahid Salemi / TT / NTB Scanpix
FOTBOLL

Mot alla odds har ett krigsdrabbat Syrien slagit både Kina och Qatar och kravlat sig hela vägen fram till ett VM-playoff.

Men spelar landslaget för den omtvistade ledaren Assad eller för det syriska folket som törstar efter framgångar?

– Det är inget jag lägger någon vikt vid, jag vet att vi spelar för folket, säger ÖFK-spelaren Gabriel Somi.

Det knastrar lätt under fötterna när han vandrar längs med de dammiga gatorna i Damaskus.

Hettan är olidlig, han torkar svetten ur pannan med baksidan av ena handen. I den andra håller han sin AK-47:a i ett hårt grepp.

Det är torsdag och den nerstigande solen deklarerar att arbetsdagen går mot sitt slut. Mannen lägger ner vapnet på marken, tar av sig den grönspräckliga uniformen. Han sträcker sig efter de svarta shortsen och tröjan i samma färg. Allra sist plockar han upp sin visselpipa innan han styr stegen mot grusplanen en bit bort.

Det krävs mer än ett krig för att ta fotbollen från ett helt land.

Hemmamatcher i Malaysia

Syrien spelar aldrig på hemmaplan. Den rådande konflikten, som har pågått sedan 2011, tillåter inte det. Ett krigsdrabbat land har oftast få vänner, Syrien är inget undantag. Länge såg det ut som att ingen skulle vilja låna ut sin neutrala mark till det hemlösa fotbollslandslaget.

Så dök Malaysia upp som en räddande ängel, en dag innan man skulle ha blivit utesluten ur kvalet till VM i Ryssland. Sedan september förra året är det där, 700 mil från hemlandet, som Syrien spelar sina landskamper. Dessa omständigheter gör om möjligt spelarnas bedrift än mer imponerande.

Men vems är landslaget – folkets eller regimens?

Foto: NAZRULHAD HASHIM / AFP
Foto: Shuji Kajiyama / TT / NTB Scanpix

Tar man en promenad i Damaskus dyker ett porträtt av ledaren Bashar Al-Assad upp i vart och vartannat gatuhörn. Han beskrivs, till skillnad från sin far Hafez, som tyst och reserverad. Innan presidentskapet som tog sin början år 2000 ska hans politiska intresse ha varit ytterst begränsat.

Organisationer som Amnesty och Human Rights Watch har kritiserat Assads inrikespolitik för bristen på mänskliga rättigheter samt ekonomiskt förfall och korruption. Webbsidor som Wikipedia, Youtube och Facebook blockerades mellan 2008 och 2011. Dessutom infördes en lag 2007 som kräver att alla internetkaféer registrerar samtliga användare som gör inlägg i olika chattforum.

Anklagades för läggmatch

När Syrien skulle möta Iran i den avgörande gruppspelsmatchen fälldes syrliga kommentarer via sociala medier med kontentan ”läggmatch”. Iran, som redan var klart för slutspel, har nära politiska relationer med Syrien. Likaså Ryssland, som är värd för mästerskapet. Länderna har backat upp Assad, både på det politiska och militanta planet, vilket en del nu trodde skulle lysa igenom även i fotbollen.

Detta dementerades starkt av Irans förbundskapten Carlos Queiroz som förnekade all form av matchfixning efter mötet som slutade 2–2.

– Syrien är ett bra lag och jag gratulerar dem till playoff-platsen. Vi ville avsluta med en seger på hemmaplan men misslyckades, sa Querioz.

Det går dock inte att blunda för att politiken genomsyrar det syriska landslaget. Att majoriteten av spelarna har uttryckt sitt stöd för den sittande regeringen är ingen slump. Men det finns några undantag. Det är allmänt känt att anfallaren Firas Al-Khatib länge hade samröre med oppositionen.

För omkring en månad sedan återvände han till Damaskus efter fem år i exil och togs emot som en hjälte på flygplatsen.

– Det finns ingen bättre känsla än att komma hem, sa Al-Khatib lyckligt.

Bara några år tidigare hade han vägrat spela för landslaget så länge regimen fortsatte bomba oppositionens områden.

”Konstigt att de har återvänt”

– Folket är less på kriget och vill bara ha ett slut. Det här är något som de kan vara glada för, säger Louay Shameh.

Han arbetade som sportjournalist i Syrien men flyttade när kriget bröt ut. Numera bor han i Sverige men följer landslaget på avstånd.

– Det fanns några spelare som inte ville vara med innan, som tyckte att landslaget var till för Assad, förklarar han.

– Men sen ville förbundet att laget skulle åstadkomma något, för landets skull. Så nu är de tillbaka och har spelat.

Firas Al-Khatib har spelat klubblagsfotboll i Kuwait Premier League de senaste åren. 34-åringen gjorde sin första landskamp redan 2001 och har representerat Syrien 47 gånger. Nu är han kapten och ska leda landslaget i playoff-mötena med Australien.

Omar Al-Somah är en annan som har hittat hem. Anfallaren, som tillhör saudiska Al-Ahli, ses som Syriens viktigaste spelare. Ett tag såg han ut att vara förlorad för Saudiarabien men är nu tillbaka i det rödvita matchstället.

Men varför har spelarna plötsligt återvänt?

– Det är konstigt, det är det, säger Louay Shameh.

– Förbundet i Syrien har inga pengar, de kan inte betala. Så det är konstigt att de plötsligt vill vara med igen. Kanske beror det på att Syrien är nära VM nu.

Aldrig varit bättre

Trots att alla landskamper har spelats utomlands de senaste åren betyder inte det att framgångarna har gått obemärkt förbi.

– Folket där är jätteglada, de är ute på gatorna och firar. Det är verkligen stort. Det är historiskt för Syrien, landslaget har inte varit så här bra förut, säger Shameh.

Syrien har aldrig kvalificerat sig till ett VM-slutspel tidigare. 1986 nådde man den sista kvalrundan men föll mot Irak. 2011 uteslöts laget från kvalet till mästerskapet i Brasilien efter att ha använt sig av en oregistrerad, ännu icke namngiven spelare.

Den gamla skrönan lyder att det alltid är en fördel att spela på hemmaplan. I Syriens fall kan det snarare ha varit positivt att flytta matcherna till det tropiska klimatet i Malaysia.

– Det är nog skönt att de spelar utan folk, då blir de inte stressade. När de spelar i Syrien så är det 50 000 som står och skriker på dem och blir arga om de förlorar, förklarar Louay Shameh.

”Skitannorlunda”

En annan som nyligen har anslutit till laget är Östersunds Gabriel Somi. 26-åringen är född i Örebro men har syriska rötter.

För åtta månader sedan tog förbundet kontakt och frågade om han ville representera Syrien.

– Det fanns ingen tvekan från min sida, så fort de hörde av sig så snackade jag med familjen. Mina föräldrar blev stolta så det var bara att åka ner, säger Somi.

Men det tog längre tid än beräknat. Några dagar innan Östersunds Europa League-möte med Hertha Berlin blev pappersarbetet äntligen klart.

Nu är han på plats i Malacka. När vi pratar med varandra har han nyligen gjort sin andra träning med laget på Hang Jebat Stadium.

– Det känns bra, de tar hand om mig, säger Gabriel Somi men medger att det är stor skillnad gentemot Sverige:

– Vi käkar middag vid tio på kvällen och det enda vi äter är friterad mat, pommes, friterad fisk och så där. Skitannorlunda.

Med tanke på att han ännu inte har gjort någon landskamp har Somi svårt att avgöra om det är positivt eller negativt med hemmaplan utomlands.

– För mig är det ju en omställning oavsett, med värmen och så. Men jag har hört att de är obesegrade här så kanske är det en fördel, säger han.

– Men alltså... gräset är en katastrof. Jag vet inte ens om man kan kalla det för gräs, det är snarare ogräs. Friends Arena får mycket kritik men den är tio gånger bättre.

Slagit Kina och Qatar

Ogräs eller ej, man får inte glömma bort vilka länder Syrien har slagit på vägen fram till playoff.

Den kommande VM-värden Qatar, med fingrar i bland annat spansk och fransk fotboll, kom sist i gruppen. På platsen ovanför hamnade ett storsatsande Kina, vars president Xi Jinping så sent som 2012 satte upp tre konkreta mål för den kinesiska fotbollen:

Att arrangera ett VM-slutspel

Att nå ett VM-slutspel

Att vinna ett VM-slutspel

Samtliga punkter skulle helst uppnås inom en tioårsperiod. Än så länge är landet inte i närheten av någotdera.

– Vi hade tur att Kina inledde svagt, de lyckades inte komma i kapp efter det, säger Louay Shameh.

Han hörde ryktena om att Iran skulle ha lagt sig i den sista matchen av politiska skäl.

– Men så var det inte, det var en tuff match. 2–2-målet kom trots allt i 94:e minuten. Fast Uzbekistan var givetvis inte så glada...

Det är förståeligt med tanke på att uzbekerna missade playoff-platsen med minsta möjliga marginal. Nationen hamnade på samma poäng som Syrien men föll på sämre målskillnad.

”Jag spelar för folket”

Om anekdoten med den beväpnade syriern som dömer fotboll på helgerna är sann eller ej låter vi vara osagt.

Klart är i alla fall att idrotten är ett spår av ljus i landet vars konflikt har kostat över 310 000 människoliv.

– I början av kriget hade ligan uppehåll i ett år men nu är den i gång igen. Men det är bara målvakterna som spelar där, resten spelar i andra länder. Främst i Gulfen, säger Louay Shameh.

– Innan kriget fanns det lag som spelade i Champions League. Men nu vill ingen spela i Syrien, främst eftersom det finns lite pengar och är dålig nivå.

Kanske kan ett VM-slutspel väcka än mer liv i den inhemska fotbollen. Den stora frågan kvarstår dock: tillhör landslaget Assadregimen?

– Nej, jag tror inte det. Alla hejar på landslaget, oavsett vad man tycker. Det är Syrien. I början trodde alla att det var Assads lag men nu tänker de flesta: ”Det här är vårt lag”, säger Louay Shameh.

För Gabriel Somi råder det heller ingen tvekan. Han lägger ingen större vikt vid den politiska situationen.

– Jag vet att vi spelar för folket, säger Somi.

– På ett sätt är detta det enda positiva landet har just nu. Att bara kunna ge tillbaka lite glädje, det betyder allt. Det är en ära att få representera sina rötter.

Två matcher från slutspel

Borta i fjärran skymtar ett VM-slutspel i Ryssland. Chanserna mot Australien är stora, anser Louay Shameh.

– Jag tror att det blir tufft för australiensarna att åka mellan Australien och Malaysia. Klimaten är så olika, säger han.

– Det är fullt möjligt att de går vidare, de vill så mycket. Under Iran-matchen minns jag att jag tänkte att det här verkligen är ett lag.

Utifrån uppläggen på träningarna ser det ut som att Gabriel Somi kan få en del speltid redan i det första mötet under torsdagen. Då i en mer offensiv roll.

– Jag ska inte ljuga, jag har inte sett Australien så mycket. Men vi har analyserat deras styrkor och svagheter och vet hur vi kan straffa dem, säger Somi.

– Givetvis hoppas jag på att få spela, det är därför jag är här. Förhoppningsvis kommer vi göra folket stolta.

Syrien tar emot Australien under eftermiddagen med avspark 14:30, svensk tid.

Källor: Amnesty International, Human Rights Watch, BBC, NY Post.