”Det blir mest sentimentalt för publiken”

FOTBOLL

Bajen-legenden Ronnie Hellström om minnena, vännerna & sångerna på Söderstadion

1 av 6

Det finns så många historier om Bajen och Söderstadion att det är svårt att hålla reda på vad som egentligen är sant och vad som är falskt.

Ronnie Hellström, 64, blir lätt nostalgisk när han tänker tillbaka, men spår att Hammarby kommer lyfta efter flytten.

– Det är klart att det känns att det ska rivas, fast jag tror att det blir mest sentimentalt för publiken, säger han.

Ronnie Hellström är på glatt humör när vi möter upp på Bromma flygplats.

Mustaschen sitter där den ska, handslaget är fast och skrattet ligger nära till hands.

Den förre landslagsmålvakten bor numera i Malmö, men är i Stockholm över dagen för att jobba.

Efter spelarkarriären fick Ronnie via sina kontakter i Kaiserslautern arbete på byggvarukedjan Hornbach, där han numera titulerar sig etableringsansvarig i Norden.

I dag ska han inspektera ett nyöppnat varuhus i Sundbyberg, men innan dess hinner vi förbi Söderstadion en sista gång innan den sista hemmamatchen.

Vi tar vägen in genom spelargången.

Solen strålar, gräset är jämnt och grönt och vaktmästarna håller på att krita nya linjer inför damlandskampen mellan Sverige och Brasilien.

Men spelsugen? Nja, det har Ronnie lagt bakom sig.

– Det satt i länge, men de sista tio-femton åren har jag inte tänkt så, säger han.

– Men jag höll på ett bra tag. Jag spelade faktiskt med Brolin i Sundsvall, visste du det? Jag gjorde en match där 1988 när de fick skador på målvakterna. Det är lite roligt, jag spelade både med Nacka och Tomas Brolin.

Först 58-hjälten, sen 94-hjälten?

– Rätt festligt, eller hur?

”Nacka var speciell men jävligt schysst”

När vi börjar prata om gamla minnen så dyker Nacka upp allra först. Inte så konstigt kanske.

För även om Ronnie eller den ett år äldre Kenneth ”Kenta” Ohlsson ligger bra till för att toppa ”kultlistan” i Bajen så håller nog de allra flesta Lennart ”Nacka” Skoglund som nummer ett i kategorin.

Ronnie minns när han som tonåring började träna med a-laget där Nacka, nyss hemkommen från proffskarriären i Italien, var den självklare stjärnan.

– Man kan inte jämföra en sån personlighet med någon annan. Han var speciell men jävligt schysst mot mig och Kenta. Vi var bara 17 år då, men han var en sån fin kille. ”Kalvjävlar” kallade han oss, haha, det var festligt. Därför var det tråkigt med hans andra grejer, att han hade problem utanför planen.

Ronnie berättar att det märktes att Nacka hade bekymmer med privatlivet och alkoholen.

– Han var så kallad periodare, så han försvann en höst. Han spelade till augusti eller september och sen var han borta. Han var avgudad i Italien och kom hem och försökte få jobb men det funkade aldrig riktigt. Det var sorgligt, för det var en fantastisk kille.

– Publiken älskade honom. Han hade så härliga grejer för sig, en gång när han gjorde mål sprang han ut på löparbanan och ställde ner foten i en hink med vatten, han ville kyla av foten som han skjutit så jävla hårt med. Han snackade med publiken hela tiden, de kunde skratta som fan när han satte igång.

Vad sa han då?

– Ja, vad sa han? Vad sa han inte? Han snackade hela tiden med publiken. Men han hade inte dialekten som folk tror, ”joxa med trasan” och sånt. Det var en uppdiktad grej som folk skrivit, i serier och så. Visst, det var Södersnack men inte…

…pilsnerfilm?

– Precis. Det kunde vara ”akta stjälkarna”, men det kan man ju säga idag också. Det där är en av många Bajen-myter.

Ronnie spelade i Hammarbys a-lag mellan 1966 och 1974 innan han gick vidare till proffslivet i Tyskland. Att gå med honom på Söderstadions gräs inför den sista matchen är därför lite speciellt: Ronnie var ju med på den allra första matchen också.

– På den tiden, 1967, var det en modern stadion. Jag var 18 år så det var förstås stort, men tyvärr så förlorade vi mot Örebro med 2-0. Men vi var ett lag med svängdörrar det året. Vi tog bara tio poäng på 22 matcher den säsongen men jag vann ändå Idrottsbladets spelarbörs för att jag hade så mycket att göra. Året efter blev det landslaget, och normalt sett så hämtar man ju inte en keeper från division två.

Vad tyckte supportrarna om flytten den gången?

– Det var inte lika nostalgiskt då. Man spelade på Johanneshovs IP men sista året så var man på Stadion och Råsunda också, när man höll på att bygga om. Jag tror att många såg fram emot att flytta.

”Laget har tappat fotfästet”

Hur känns det att Söderstadion ska rivas?

– Det är som med allt annat. Det är inte bara Hammarby som får ny arena, även i Tyskland är många av de anrika arenorna borta. Jag tror att det är kul för killarna att flytta och få chansen att göra nya arenan till sin borg där man kan börja vinna. Här har det gått troll i det. Det är alltid ett otroligt tryck och stöd från läktarna men själva laget har tappat fotfästet.

Du låter inte särskilt sentimental?

– Nej, inte särskilt. Men visst, jag började här för 46 år sedan och allt som har hänt… det är klart att det känns att det ska rivas. Nu får vi dela med Djurgården och det får väl gå an, haha. Fast jag tror att det är mest sentimentalt för publiken. De skiter i om de måste stå eller om det är bekvämt, de vill hellre vara på rätt ställe.

En vaktmästare kommer förbi och påminner Ronnie om ”fakirhörnan”, den sydöstra hörnan som pekar ut mot Nynäsvägen.

– Fakirhörnan ja. Målvaktstränaren Sven Lindberg körde skiten ur mig där. Det var grymma grejer, upp och ner, fram och tillbaka tills man var helt slut. Han betydde mycket för min karriär, Sven.

När vi står vid avbytarbänkarna dyker ett annat minne upp.

– Förr i tiden var de placerade ända framme vid plan och där låg singel precis utanför linjerna. Om en spelare inte skötte sig kunde lagledaren kasta sten efter dem och skrika…

– Fast det kanske också är lite av en myt, erkänner Ronnie i nästa andetag.

– Det är ju så. Det finns så många historier att man ibland inte vet vad som är sant eller inte.

Om Ronnie finns säkert lika många anekdoter att berätta, men att han skulle bli en Hammarbylegendar var inte självklart från början.

Nacka och Kenta var äkta söderkisar, uppväxta på Södermalm och Hammarbyare sedan barnsben, men Ronnie föddes i Malmö.

När han var tretton fick pappa Rolf jobb i Stockholm och familjen flyttade till Bollmora, en bit söder om stan.

Kolla, skåningen slänger sig!

– Jag vågade knappt öppna käften, med dialekten och så. Men morsan sa att hon hittat ett fotbollslag, så jag tog bussen till Gullmarsplan och tunnelbanan till Sockenplan för att prova. Folk tittade på mig, ”vafan är det där för en jävel?”.

Men att bli accepterad gick snabbt.

– Det var bara att visa vad jag kunde. ”Kolla, skåningen slänger sig!” sa de när jag kastade mig på gruset. Sen tog jag några straffar i en turnering och så var jag med i gänget. Jag spelade i allsvenska juniorlaget när jag var 14, i division två när jag var 17 och i allsvenskan när jag var 18.

Hur följer du Hammarby idag?

– Det är klart att jag följer med. Jag var här med laget från 67 när vi mötte Örebro för några veckor sedan. I halvtid tog jag micken och sjöng till supportrarna som sjöng tillbaka. Då är det fantastiskt att vara på Söderstadion. Ja, du var ju själv där.

Ja, du tog i… även om det lät lite falskt.

– Jag har fått höra från folk efteråt som undrade vad jag höll på med, haha. Men det är otroliga supportar i Hammarby. Synd att man inte är allsvenskan, för så ska det vara. Jag tror till och med att AIK och Djurgården tycker att det är synd att Bajen inte är där.

ARTIKELN HANDLAR OM