Mejla

Simon Bank

Bank: Mina två ord till Alex: Well done

Publicerad:
Uppdaterad:

Varvsarbetarsonen från Govan glömde aldrig var han kom ifrån

Hela fotbollsvärldens vrånge fadersfigur slutar.

Om jag bara fick säga två ord till Alex Ferguson från Govan?

”Well done”.

Det var ju så han förklarade det själv när Harvard bad honom ge en inblick i hur han leder, hur han tänker, hur det över huvud taget är möjligt att leda en av världens största klubbar i världens största idrott genom den mest expansiva och föränderliga perioden den någonsin upplevt.

– Jag var väldigt aggressiv förr. Jag är passionerad och vill alltid vinna, men idag är jag lugnare. Åldern gör det med dig.

Och så sa han:

– För en spelare – för alla människor – finns inget bättre än att få höra ”well done”. Det där är de två bästa ord som någonsin uppfunnits inom sporten. Man behöver inte använda några superlativer.

Störste som funnits

Jag är född i mitten av sjuttiotalet, jag är en av dem som aldrig känt till en fotboll utan Alex Ferguson.

När han vann sin första europeiska titel, med sexton skotska spelare i Aberdeen, stod jag på läktaren och såg på. När han vann sin sista europeiska titel, med spelare från elva olika nationer, i Moskva satt jag på läktaren och såg på.

I min värld har han alltid funnits, och i min värld är det självklart att han är den störste fotbollsledare som någonsin funnits. Inte för titlarna, utan för att han revolutionerat en klubb som Manchester United under 26 år då fotbollsvärlden varit en tumultartad tornado.

Han tog över ett amatörmässigt brittlag med spelare som hängde på puben. Han lämnar efter sig en klubb där man har en D-vitamin-automat i omklädningsrummet, ett utvecklat system för sömnkontroll, och GPS-mätning av varje steg spelarna tar. Han har klarat att få det bästa ur Steve Bruce och Eric Cantona, ur Cristiano Ronaldo och Wayne Rooney.

Som en eldsprutande drake

Idag är det nästan exakt på dagen 30 år sedan jag såg min första livematch med Sir Alex. Går det att minnas något enskilt? Det är som att plocka en detalj ur Sixtinska kapellet, men okej:

Vi satt i ett svettigt rum på Stadio Olimpico i Rom, United hade just förlorat Champions League-finalen mot ett Barcelona som skulle ta sporten till nästa nivå. Alex Ferguson, varvsabertarsonen från Govan, hade hunnit fylla 67, han såg lite trött ut och en av de mer erfarna rösterna i den engelska presskåren kunde inte låta bli att fråga:

 – Känner du samma vilja nu? Brinner du fortfarande för att komma tillbaka och vinna fler titlar?

Och plötsligt var inte Sir Alex 67 längre. Han var en eldsprutande drake som ville slåss med världen ett varv till.

– Jesus Christ. Den där frågan förstår jag inte ens på engelska. That's a stupid bloody question. Hur länge har du känt mig?

Han har alltid funnits, han har alltid brunnit. Han är den bästa länk vi haft mellan fotbollens absoluta arbetarklassrötter och dess glittrande, internationella framtid.

Han glömde aldrig var han kom ifrån, han vände sig aldrig om.

Well done.

Av: Simon Bank

Publicerad:

Sportbladet – Allsvenskan

Prenumerera på vårt nyhetsbrev om Allsvenskan – krönikor, reportage, intervjuer, granskningar och rankningar.

ÄMNEN I ARTIKELN