AVKLÄDDA

FOTBOLL

Niva: Fascinerande att se hur Racing kvävde sönder det offensiva Barcelona

1 av 2

SANTANDER. Något bra på tv i går kväll?

Jaså, Bingolotto med Rickard Olsson?

Nä, inget för mig.

Här har ni en rapport från Barcelonas premiärflopp i stället.

En vanlig missuppfattning är att fansen som går på fotbollsmatcher försörjer klubbarna de stöttar, att de indirekt betalar spelarnas löner.

Så är det inte längre.

Toppfotboll är sedan många år tillbaka först och främst en tv-sport.

Klubbarna i Europas stora ligor tjänar utan undantag minst dubbelt så mycket pengar på sina tv-avtal som de gör på sina vändkors, oftast många gånger mer.

Det är de här siffrorna som gör så att mäktiga intressen kolliderar - och miljontals tittare hamnar i kläm - men det är också de som gör att jag nästan kan garantera att sändningarna rullar igen redan nästa helg.

För dagens storklubbar är det betydligt värre att spela inför släckta tv-kameror jämfört med att spela inför tomma läktare.

Nog om det.

Efter det uteblivna Madrid-derbyt hade ni anledningen att slita era kalufser i frustration över det ni gått miste om, men i dag kan ni lugnt låta kepsarna sitta kvar.

Förmodligen hade ni det roligare framför Bingolotto, om ni nu inte tillhör skaran som uppskattar en rörlig föreläsning i praktisk fotbollsfilosofi.

Själv gör jag ju det.

Själv tyckte jag att det var extremt fängslande att se Racing Santander kväva Barcelona på ett sätt som påstods vara omöjligt.

En tränarteori som accepterats som sanning är ju den här som går ut på att du inte kan pressa ett bollskickligt lag högt upp i planen.

Då rullar de bara bollen runt dig, heter det, och innan du fattat vad som hände står du där med 0-7 på tavlan.

Sant ibland. Osant nästan lika ofta.

Helplanspress

Det som gäller i den 7 560 kvadratmeterstora grytan Camp Nou gäller inte nödvändigtvis i den drygt 500 kvadratmeter mindre sardinburken El Sardinero.

Racing inledde med en hel

planspress som hämtad från IFK Göteborgs 80-tal, och ett 4-4-2 så rätlinjigt strikt att dåtidens Sven-Göran Eriksson vippat på glasögonkanten i ren eufori.

Med gammalt klassiskt styrspel såg de till att Oleguer och Touré fick ta hand om uppspelen, och för Barcelona blev dominoeffekten förödande.

Deras spelidé bygger på att de ska kunna rulla bollar genom mittfältet. I går klarade de inte av det.

Priset för misslyckandet var ett förintat anfallsspel.

Den omtalade trion med Ronaldinho, Eto’o och Messi tröttnade på att vara avskurna. De vandrade längre och längre ner i banan i jakt på bollen, de letade efter fria ytor längre och längre ut mot sidlinjen.

De gick rakt i den taktiska fällan.

Henry rörde om

Det spelar ingen roll om du heter Ronaldinho eller Thiago Quirinho. Står du stilla långt ute på kanten är du totalt ofarlig.

Med elva man hade Racing kunnat hålla nollan tills den dagen Leo Messi fyller 30. Med Smolarek utvisad sjönk de ihop lite för mycket.

Thierry Henry rörde om en del under sin halvtimme - och var en centimeter från att rädda dagen - men det var för lite, för sent.

0-0 blev det.

Till sist är det väl också bäst att poängtera att det givetvis är skillnad på förutsättningar och förutsättningar, på fiaskon och fiaskon.

Oavgjort borta mot Santander är inget uselt resultat i vanliga fall - men det här var inte något vanligt fall.

Det var ju nu imperiet skulle slå tillbaka. Det var nu Barcelona skulle presentera sin nya superoffensiv, bevisa att de fortfarande tillhör Europas allra bästa lag och ge supportrarna glädjen och stoltheten tillbaka.

Det blev precis tvärtom.

När slutsignalen gick jublade Racings tappra fans åt en välförtjänt 0-0-seger. Barcelonas tillresta culés buade åt en demoraliserande 0-0-förlust.

Jag förstod dem allihopa.

ARTIKELN HANDLAR OM

La Liga