Och det är väl alldeles självklart att han avgör skytteligan med en klackspark i slutminuterna – för hur skulle han annars göra det?

Foto: Foto: STELLA PICTURES
MAX UTDELNING Zlatan Ibrahimovic med bucklan, medaljen och sonen Maximilian vid prisutdelningen i går.

MILANO. Om de säger att du inte kan så har de fel.

Zlatan Ibrahimovic har ägnat ett liv åt att lära oss det, och nu lär han oss något nytt:

Om DU säger att du inte kan så har du också fel.

Zlatan sa att han inte var en målskytt – sen gick han ut och blev den bäste av alla.

Foto: Foto: AP
BARNSLIGT ROLIGT Zlatan Ibrahimovic vann skytteligan och firade det på planen tillsammans med sönerna Vincent, 1, och Maximilian, 2.

Maximilian Ibrahimovic har inte ens fyllt tre, men när han får chansen så tar han den.

Pappa ska få medalj, mamma slappnar av en sekund – så han hugger.

Det är femtio meter till Curva Nord, där tiotusen vuxna män står och skriker, men lintotten Maximilian tultar hela vägen dit, stannar inte förrän han kommit fram – och väl där börjar han dansa, svänga med höfterna.

Vanliga ungar hänger med pappa till kontoret. Och det är här som Maximilians farsa jobbar.

Det har varit en fantastiskt fin sista seriesöndag på San Siro. Man har kunnat gå i kortärmat från Piazzale Lotto, äta sin salsiccia, dricka sin öl, se den enorme Luis Figo hyllas som den kejsare han är och se Inter göra 4–3 på Atalanta.

Jag ryser där jag sitter, det är en lycka och en ynnest att få vara i Milano och se det här, det är en ynnest och en lycka att få leva i en tid då en svensk ritar om gränserna i världens största idrott.

Nu firar han alltihop med sin familj. Med sina två familjer; Ibras och Inters.

Klackarna har tagit honom till nya klubbar

Solen skiner, San Siro skakar, den som inte hoppar är rödsvart – och festens självklara mittpunkt är mannen som ordnat den.

Zlatan Ibrahimovic har burit Inter hit.

Han har inte vunnit ensam, men i nio månader har han varit det här mästerliga lagets fyrtorn och karta, dess första och sista trollformel.

Nu är han framme.

Och det är väl alldeles självklart att han avgör skytteligan med en klackspark i slutminuterna – för hur skulle han annars göra det?

Varför köpte Ajax honom?

För att de såg honom klacka bollen över en försvarare i Moss och skjuta den i mål.

Varför köpte Juventus honom?

För att de såg honom klacka in bollen mot Italien i EM.

Vilket är det vackraste mål han gjort i Serie A?

En klack mot Bologna.

Zlatan Ibrahimovic har tämjt orkaner och stillat stormar med baksidan av sin fot, och nu har han skrivit historia med den också.

Tar chansen när han får den

Rapporterna hade precis plingat in på ljustavlan på San Siro, Di Vaio och Milito hade gjort mål och gått upp lika med Zlatan i skytteligan. Inter hade kontrat med att byta in Hernán Crespo, gå över till 4-4-2 med ett tydligare djupledshot – och de hade kvitterat till 3–3 genom den outtröttlige Cucho Cambiasso. Zlatan Ibrahimovic är ingen måltjuv, men när han får chansen så tar han den.

Han lurar Garics, trycker undan Talamonti (curvan hade redan satt så mycket press på domare Rocchi, han kunde inte blåsa frispark). 4–3, och 54 år efter Nordahl drar vi ett streck.

Det går liksom inte att jämföra honom med något längre, eftersom han ändå vrider sig ur alla begrepp. Gunnar Nordahl vann skytteligan fem gånger, han är ouppnåelig, men Gunnar var en annan spelare i en annan tid i en annan sorts Italien och det är inte rättvist mot någon av dem att ställa dem bredvid varandra.

Zlatan skulle ändå inte stå kvar.

Han flyger, han dansar, han trollar och leker, och han vill hela tiden framåt, uppåt. För ett par år sedan hade han en självbild som sa honom att han inte var en naturlig målskytt, att det inte var så viktigt för honom. Jag vet inte, men något säger mig att han tyckte att det var för enkelt. Ett hantverk. Ett jobb som måste göras.

Men några timmar efter årets sista match sitter jag och överkonsumerar italienska kvällsprogram, och de kallar Zlatan för ”il re del gol”, ”målkungen”.

Någonting har hänt. Igen.

Zlatan kom till den defensivt bäst utbildade ligan i världen, han gjorde det som en naiv grabb som hellre dribblade än sköt bollen i mål. Nu är han målkung. Capocannoniere. Han nickar in mål, han skjuter med högern och vänstern, han sätter straffar och dunkar in frisparkar.

I fjol gjorde han nio spelmål, i år har han gjort 23. Fem fler än Marco Di Vaio, sex fler än Diego Milito.

Tror inte han lämnar Milano

Vi kan prata om hans teknik och hans diaboliska fysik, om kombinationen av de två, men Zlatan vore absolut ingenting utan den del av hans geni som gör honom till en forskare.

Zlatan är en upptäcktsresande i sina egna begränsningar. Han kommer aldrig att bli nöjd. Man blir inte bäst i världen om man inte behöver bli bäst i världen, och Zlatan Ibrahimovic kommer alltid att behöva en ny bekräftelse.

Det är därför han är skyttekung.

Och det är därför han kan lämna Milano.

Jag tror inte att han gör det, men jag är övertygad om att han vill.

San Siro är hans vardagsrum, han går runt som en kung, med Maximilian och Vincent (deras blonda hår som små glorior) i famnen medan Curva Nord ropar hans namn, högre och oftare än någon annans.

Vilka gränser finns kvar att rita om här? Vad är nästa steg? Vi väntar på honom efter matchen, Maicon kommer före och skämtar med journalisterna. Figo kommer med bucklan i famnen. Lille Filip Stankovic, 7, har pappas medalj om halsen.

När Serie A:s kung och skyttekung kommer vill alla höra honom säga att han är nöjd, att han blir kvar, att han vill stanna här.

– Jag vet inte vad jag har kvar att förverkliga i Italien, säger han.

Zlatan Ibrahimovic blir aldrig nöjd, blir aldrig kvar, stannar aldrig upp.

Inte så länge som det, någonstans, på något vis, finns drömmar kvar att förverkliga.

avSimon Bank

ARTIKELN HANDLAR OM