Fagerlund: Låt pressen ligga på Danmark

Foto: Anders Deros

avFrida Fagerlund

FOTBOLL

VIBORG. Vi börjar ana konturerna av en ny, expanderad fotbollskarta. 

Självklart ska Sverige se till att vara ett av länderna som illustreras. 

Det bästa? Att spelarna har allt i egna händer nu.

Hur hamnade vi här egentligen?

För lite mer än ett år sedan (känns det inte betydligt längre?) höll Peter Gerhardsson sin första presskonferens som förbundskapten för det svenska landslaget.

Han drog en egen version av Janne Anderssons klassiska ”då var då och nu är nu” och tillade att det var dags för Blågult att hänga med i utvecklingen på allvar.

För under de senaste åren - när många trodde att Sverige fortfarande var gruppens alfahona - har vi sakta men säkert tryckts allt längre bak i ledet. Vi är så bortskämda med mästerskapsavancemang (Sverige har inte missat ett stort mästerskap på damsidan sedan 90-talet) att vi tar det för givet, trots att det är omöjligt att göra så numera.

”Det är helt ointressant för mig att prata om fiaskon” förklarade Gerhardsson i det dunkla ljuset på Viborg Stadion dan’ före gruppfinalsdan’ och jag förstår honom. Damfotbollen började ta sina extra stora kliv innan han infann sig på posten.

Positivt att konkurrensen hårdnat

Anledningen är egentligen positiv: ju fler länder som inser värdet i den (England och Holland är två hyfsat färska exempel) desto större blir konkurrensen. Visst kan det kännas oroväckande för svensk ligafotboll när gigantiska pjäser som Chelsea, Arsenal och Manchester United satsar några extra slantar på sina kvinnliga spelare men jag är övertygad om att det är helt rätt väg att gå för att i slutändan lyckas komma i mål. Inte blir det sämre av att många av våra svenska spelare får ta del av högklassig träning och således utveckling varenda dag.

Gerhardssons ambition har hela tiden varit att närma sig de nuvarande topplagen och det har på sätt och vis varit imponerande att se hur snabbt hans idéer tagit fäste. Framför allt accepterade spelarna hans filosofi tämligen omgående, något som säkert grundar sig i faktumet att det är ganska tvärtemot tänket under Pia Sundhages sista år. Majoriteten av alla utövare vill ju trots allt spela en så kallad ”underhållande” typ av fotboll, med en egen inpräntad prägel som känns långsiktigt hållbar. Det är själva grundtanken med den moderna versionen av idrotten som just nu framgångsrikt breder ut sig över hela kontinenten.

Ukraina-förlusten svider fortfarande...

Att en direktbiljett till VM hamnar i antingen svenska eller danska händer var på förhand planenligt, även om det med facit i hand känns en aning bittert. Ett bättre resultat borta i Ukraina och vi hade redan kunnat ladda upp med baguetter och rödvin fram till avfärden mot Frankrike nästa sommar. Å andra sidan har svenskorna nu chansen att bevisa att de kan slå ett landslag med en av världens bästa spelare, i det här fallet Pernille Harder, helt utan hjälp av bojkotter och protester.

Dessutom innebär en förlust så många ”om” och ”men” i förhållande till resultaten i övriga grupper att vi helst slipper det helt och hållet (Sverige kommer förmodligen säkra en playoff-plats, men den kan också glida ur händerna).

Det ska tilläggas att 3–0-överkörningen mot Ukraina hemma i Göteborg förra veckan förmodligen var den starkaste vinsten det här kvalet, inte minst mentalt. Stämningen efter matchen i Lviv osade av en sorts hopplös förloraranda som man möjligen tänkte kunde ställa till det inför returen på Gamla Ullevi. Så blev det inte – snarare tvärtom.

I stället anländer spelarna nu till Viborg med ett uppumpat självförtroende, om än säkerligen ödmjuka inför uppgiften som väntar, som framför allt inkluderar att täppa till ytor.

Låt oss lägga över all press på de som har hemmaplan och varken har råd med en förlust eller oavgjort om gruppsegern ska säkras.

För kartan håller som bekant på att ritas om. Tro tusan att Sverige ska vara med där. 

Danmark–Sverige 17.00 i kväll – direkt kanal 12.

Damlandslagets samtliga medaljer genom åren 00:45